Längta. Hata. Älska. Smygtyckaom. Längta. Längta. Vägra.
by Kirsi on August 28th, 2007
filed under Total förvirring
Avslutet ja… Förutom en massa överbliven tid till fysiska aktiviteter, har kvarnen fått jobba under semestern. När jag legat vaken om nätterna har jag kommit fram till avslut. Fått ihop tankar. Jag har kommit fram till att de känslor som rördes upp i början på juli tillhörde minnen, och nu har de flesta av dem lagt sig tillbaka där.
Att jag burit dessa känslor, minnen framme så länge berodde på att allt jag behövde var ett “avslut”, att på något sånär förmedla det jag kände då, och den känsla jag haft sen dess. Nu tror jag att jag har fått göra det, och det gör inte längre ont på samma sätt. Det känns avslutat, det känns som att nu är det okej att lägga allt det bakom mig.
Nå. det kan ju inte vara för bra. De tankar som lagt sig till minnen har lämnat en massa ättlingar efter sig. Skapat en ny längtan efter just honom. Inte just det som jag så länge kännt, att han är the love of my life, utan mer en ilska över att förmodligen inte få chansen att ta reda på hur det ligger till. hur det skulle kunna vara. Trots denna längtan och ilska, bestämde jag mig för att oavsett hur det är nu, de samtal vi har haft och de “löften” jag har fått, så är det slut på detta nu. Jag börjar tro på att denna bild jag har haft, som inte längre är så viktig, är nog inte annat än en dröm. Det är endast min längtan efter det jag tidigare berättat om. Den perfekta kärleken. Jag tror inte längre på att den finns där jag var säker på att den fanns.
Jag fortsätter att leta. Och vad hittar jag? Nånting är gift, nånting jobbar dygnet runt och har inte tid med mig, nånting är för ungt, nånting är förbjudet, nånting bara är otillgängligt… Jag vill hitta nånting som ser mig för den jag är (jag veeet, klyschavarning, och de som ser mig för den jag är, är alla ovanstående), nånting som har tid med mig, har tid att krama mig lite oftare än varannan månad. Nånting som inte behöver smyga med sina känslor för mig, utan kan leva ut dem så jag ser dem, så världen ser dem.
Nej, jag förväntar mig inte att vem det nu är jag pratar om ska ge upp hela sitt liv för mig. Men jag tycker nog att jag borde kunna finnas bland de tio första på prioritetslistan. Eller hur? Var finns den som vill sätta mig på plats nummer tre? Fyra? Nio då? Den går nog bra… Jag har till och med lyckats med konststycket att småkära ner mig i ytterligare en. En till otillgänglig. Nej för fan. Nu får det vara slut på allt detta.
Är det rädslan som pratar nu? Jag vet inte. Det jag vet är att jag tillåter mig inte att gå igenom samma sak igen. Jag tänker inte bygga upp en illusion om vad som komma ska, hoppas om att få sväva på det vis som jag vet att jag (vi båda!) skulle om det inte fanns några spärrar.
Hur som helst. Semestern fick mig att inse hur besviken jag egentligen är över sommarens känslomässiga bergochdalbana. Småflirt. Lycka. Besvikelse. Glädje. Förhoppning. Sorg. Ont i magen. Fjärilar i magen. Ont hjärtat. Nå. De flesta var smånycklar. Den största besvikelsen… ja… juli… Mina förhoppningar sköt i höjden. Men nej. Inte nu.
Jag vet vad jag sa tidigare… Men jag har ändrat mig. Även denna gång tänker jag lägga mig. Ge upp. Lägga mig och ge upp. Helt utan att slåss för mina känslor. En del av mig anser att det är värt att slåss för. en del av mig har bestämt sig för att jag är värd mer än att vänta och längta efter något som men strörsta sannolikhet aldrig kommer att hända. en enda mening på
msn är en bekräftelse på att jag gör rätt.
Hade de rätt? Var det bara en bekräftelse på att han fortfarande duger som fick honom att ta upp kontakten? Alla dessa fina ord… var de bara ett sätt att få mig att smälta? Dementera det!! Förneka det bestämt! Säg att det du sa kom från hjärtat. En del av mig höll med dessa förmaningar om att jag kommer att bli besviken. En del önskade att de positiva kommentarerna
skulle vara sanningen. måla inte fan på väggen. Jag har en känsla av att fan har varit på väggen hela tiden.
Jag vet inte. Jag vet inte om jag är villig att vänta. Nej jag är inte villig vänta. Inte på det viset. Jag är inte villig att veta. Jag vill ingenting. Och jag vill allting. Men inte där. Inte så.
Vi förtjänar det. Jag Förtjänar det. Vi förtjänar att få veta vad som finns där. Vad det blir av att låta alla förtryckta känslor komma ut i solljuset… Vi förtjänar det.
Nej. Det är inte något desperat försök till whatever. Jag må vara en bitter gammal kärring och jag tar inte nederlag speciellt bra. Men jag behöver säga det. Jag behöver låta världen veta. Jag älskar dig. Må så gott. Och lycka till.
Kommer livet emellan? Ja. Så kan man se det. Eller så slinker den förbi.
Jag har drömt färdigt. Fantasier gör ingen lycklig. Å andra sidan, är det helt enkelt fel månad. Januari. Januari 2009. Spännande 
Det finns någon där någonstans, som är villig att komma till mig helt självmant.
Dagens favorit: Daughtry – over you, Jason Mraz – I’m yours
Avslut
by Kirsi on August 20th, 2007
filed under Total förvirring
Nu är det slut på det roliga. Slut på semestern, slut på pengar, slut på livet i resväskan och slut på en del tankar som hållt mig vaken många nätter.
Att tiden springer iväg var jag medveten om, men tänk att två veckor kan gå så fort. Det känns som att den första semesterdagen var i förrgår och jag gick runt här som en förvirrad gammal tant, rastlös och hispig, och inte riktigt visste hur jag skulle hantera all överbliven tid.
Nå, jag behövde inte vara rådvill värst länge och sedan dess har jag varit iväg och flängt runt lite här och var. Två nätter har jag sovit hemma på hela semestern, för det mesta någon annanstans (främst våldgästat familjen ute i stugan dådå :p) och så har jag bara vart hemma lite som hastigast för att kolla posten och skramla ihop lite rent att ha på mig.
Trots att semestern har gått så fort har den varit innehållsrik. Konstigt. Jag som planerade att jag skulle inte göra något. Skolade in grabben på lekis. Nu är det då dags för det stora nöjet att lämna och hämta ungsingarna på två ställen. Bara bilfan håller. Hade en trevlig biltur med mina tankar när jag åkte för att installera om en dator. Vaknade vid 12 dagen efter. Så skönt som det var att bara få sova utan att bli väckt av varken klocka eller ungar var det lite chockartat att vakna och inse vad klockan var. Det visade sig att den långa sovmorgonen berodde på att det inte blev sängen förrän vid halv 4 samma morgon. Tänk så trevligt det kan vara att sitta och prata en massa skräp.
Jag blev bjuden på en härlig kväll med god mat och dricka, intressanta observationer och stimulerande samtal med gitarrspel och åttiotalshumor som avslut. Mycket trevligt. Till nästa gång ska jag se till att komma ihåg den lilla biten jag kan spela på gitarr så den stackars läraren slipper bli irriterad på att jag inte kan lite plinketiplonk ens med klara anvisningar. 
Vi har vart till strömsholms slott och blivit fascinerade av kusligheten i källaren, vi har vart och tittat på grisar, kaniner och höns. Vi har plockat svamp och blåbär, vi har byggt halsband och ritat sagor. För andra gången i mitt liv har jag kört en moppe och så klädde jag ut brorsan i en klänning så vi fick skratta i en timme. 
Jag trotsade badförbudet och härjade loss med mina syskon (minus en) i poolen. Var och träffade någon särskild och jag slapp till och med att fira två månader… tja.. ehum… *host, host*
Trots bristen på ensamhet ville inte det som finns innanför väggarna på det här huvudet vara lugnt. Hade tänkt att berätta om det nu också, men så vart jag så irriterad så meningarna drog iväg och det blev lite väl hetsigt. Får revidera det lite och skriva det en annan gång.
Nå, nästa gång jag har semester och inte ska vara hemma på två veckor, ska jag iaf komma ihåg att ta bort filtret från kaffebryggaren så jag slipper komma hem och hitta sånt där trevligt rosa lurv i den.
Dagens favorit: Takida – Losing
Godmorgon semester!
by Kirsi on August 6th, 2007
filed under Kaffemonster
Måndag. 10.09. Nyvaken. Barnledig. Jobbledig. Soligt. Som de flesta andra slår upp tidningen till morgonkaffet, surfar jag runt på mina horoskopsidor. Undrar om det är meningen att det ska hända något idag? Hmm… “Se upp för baciller och förkylningar”, “Dagen bjuder inte på några större överraskningar”… Ingen kärlek ser det ut att vara på gång heller. Nåja. Jag får la hitta på mina egna äventyr idag. Såhå. Duscha, raka benen, backupa mina grejor, laga dator, diska… Spännande. Äh. Jag ska nog ta och åka iväg nånstans och härja lite. Undrar vart?
Dagens favorit: Semester. Wohoo!
Det gjorde ont!
by Kirsi on August 5th, 2007
filed under Kaffemonster
Förra lördagen var både fruktad och efterlängtad. Förra lördagen kl. 11 hade vi fyra tid för tatuering. Bror och yngsta syrran såg bara fram emot det, de har ju tatuerat sig förut. Jag och syster nr 1 var mer oroade än upprymda. Hon var rädd för smärtan och jag var rädd för placeringen.
Jamen visst är man införstådd med att det gör ont att tatuera sig, men när man inte gjort det förr så är det svårt att tänka sig vilken slags smärta det är. Jag tröstade mig med att jag har ju fött två barn, värre än förlossningsvärkar kan det ju inte vara, så överleva skulle jag. Min oro för att tatuera mig låg i motivet och placeringen. Sen det här med syskontatuering kom på tal så har höger vrist varit det enda stället som det har kännts rätt att sätta den på. Har försökt att tänka mig en tatuering på andra ställen många gånger, särskilt när syrrorna talade om att de tänkte ha sina på varsin vrist. Men nej, det var det stället som kändes rätt. Och där blev det.
Motivet ja… Vi skissade som hastigast ihop något och lämnade den till tatueraren för tillsnyggning. En vecka före tiden för tatuering berättade brorsan att tatueraren hade hört av sig och sagt att han inte fick ihop det. Va? Hur kan det komma sig? Idén var ju att alla våra bokstäver skulle vara med, sammanflätade på något vis. Hur svårt kan det vara? Halvt hysterisk var jag och bror försökte lugna mig med att säga att det ordnar sig, tatueraren skulle ordna något annat. Mmmhm! Nej! 
Det var svårt att acceptera att vi har tid för tatuering och det som kommer att tatueras inte ens skulle likna det vi tänkt oss. Vad gör man då? Man sätter sig vid datorn och tillverkar alternativ. Jag gjorde ett antal olika skisser, de flesta så dåliga att de behövs inte ens nämnas. En som det blev flera olika varianter av var en liggande åtta, tecknet för oändlighet, översatt till ‘for all eternity’, med våra bokstäver hängade i kedjor i den. Fredag natt när jag gick och la mig kändes det som att den skulle det bli. Givetvis efter ett rådslag med ett syskon. LÖrdag morgon var det smått panikartat. Jag kan fasen inte gå och tatuera mig utan att ens ha material som liknar det vi först tänkte oss! Det går inte! Så lördag morgon, satte jag mig och kastade ihop våra bokstäver på ungefär så som vi hade tänkt oss. Det var den det blev:
Vägen till studion var rätt intressant. De två sedan förut tatuerade var lugna och fina. Hon, yngsta syrran hade precis kommit hem från Bulgarien så hon hade fullt upp med att berätta och visa. Den andra systern var ett vrak. Och hon skulle köra! Hon som kör som en biltjuv i vanliga fall, var snäppet värre nu. Tur var väl att bilen var automat, annars hade växellådan gått sönder. Vem har ätit frukost? Vi måste köpa dricka. Köp nåt att höja blodsockret med också!
T var först. Hon skulle ju jobba ett par timmar senare. Hon bestämde sig för att ha sin på axeln. Hon satte sig på bänken och skakade värre än ett asplöv. Tatueraren hann “rita” två streck och hon blev yr och behövde ligga ner. Men tydligen gjorde det inte ont. Det var det med frukost och blodsocker. Nu är det okänt om bristen på frukost där berodde på nervositet inför tatueringen eller nyförälskelse…
Eftersom både J och jag skulle ha våra på vristen så fick hon vara före mig. Måste ju se ifall det var snyggt på vristen innan min sitter där. Hon hade en tatuering på axeln sedan innan och det gjorde tydligen inte ont. Nähe. Så sitter hon där och gör grimaser och kvider. Herregud, sådär kan du inte göra! Jag ska också har min där. gör det så ont så vill jag inte…
Som tur var så tog vi lite lunchpaus. Jag hade inte ätit frukost och hunden åt upp min chokladkaka. Efter lunchen var det min tur. Gud! DÅ kom all nervositet jag förträngt innan. Jag kan fortfarande ändra mig! Det kunde jag inte tyckte brorsan. Ge mig en papperpåse så jag får andas! Gör man det här frivilligt? Verkligen?? Han började, och sa att det är så det känns. Ja, det var så det kändes… Ta en vass kniv och skär i benet. Det var så det kändes. Det gjorde ont och jag fick anstränga mig för att komma ihåg att andas.
P var sist ut. Han skulle ha sin på halsen. Tokjäkel. När konturerna påbörjades så sa han att han ångrade placeringen. Sån smärta hade han aldrig varit med om. Han med hela armen tatuerad tyckte sig vara härdad. Ånej. Halsen var tydligen en helt annan sorts smärta. Han bestämde sig snabbt för att dotterns namn, som också ska tatueras in, inte kommer att sitta på halsen. Nå… en vecka senare han har glömt hur ont det gjorde och nu ska den vara där igen.
Hursomhaver. Trots att ha oroat mig för utseende, placering och storlek på den berömda syskontatueringen, är jag så nöjd nu. Tatueringen är skitsnygg. Och jag delar den med tre personer som betyder världen för mig.
Dagens favorit: Lovex – Guardian Angel
