Out of my mind. Back in five minutes.
by Kirsi on November 26th, 2007
filed under Kaffemonster
Jag åker till Norge på fredag! 
Lönen har knappt kommit och jag slösar mina sista pengar på en bussresa till Oslo. Why? Spekulant som jag är, så ser jag mig omkring… Och ja… Jag råkade hitta ett intressant objekt där. Nu är ju även jag medveten om att ett objekt som är beläget i Oslo kan bli lite besvärligt. Det är ju lite långt dit om inte annat. Men vad sjutton. Jag känner mig lite galen och äventyrlig igen. 
Ringde mamma och meddelade att jag ska åka till Norge. “Det gör du inte alls.” Jo… det gör jag… “Nej!” Eh, jodå! “Nej, säger jag. Vad ska du där och göra?!” Har en miljon anledningar! Jag har aldrig varit i Norge. Jag har aldrig åkt buss till Oslo. Bara det blir intressant! Jag, mina tankar och lite musik helt ensamma i 6+ timmar. Dessutom har jag grejor jag behöver undersöka där. Jag åker! “Och om du inte kommer tillbaka? Det kan hända vad som helst!” Ja, mamma. Det kan det göra när jag sitter på jobbet också. Man vet aldrig om tangentbordet biter mig. Jag tror inte att de är kannibaler i Norge. Dessutom har jag någon som ska ta hand om mig… “Pappa, din dotter tänker åka till norge… – Det tänker hon inte alls!” Suck! Jag hör av mig sen.
Ringer syrran och kvittrar om att jag ska åka. Hon var upptagen med sin sms-goding, så hon genererade inte nån direkt output. Ringer brorsan. Wohoo! Han tycker att det är en bra idé och vill planera in ett datum då han också kan följa med. Hmmm…. jag åker liksom på fredag, och jag åker själv. Det var tydligen inte någon bra idé. Jag fick ju inte åka själv, utan han måste följa med och hålla handen. En annan gång kanske. Jag åker på fredag och du stannar hemma.
Bara en person kvar. Förhoppningsvis skulle hon dela min upprymdhet över den hastigt uppkomna, spontant planerade resan. Ringer syrran… “ÄR DU INTE KLOK!?!” Äh… Näe. Du om någon borde väl veta det. 
Nåja. När hennes hysteri lagt sig och jag fått förklara orsakerna i grund och botten, så återstod en enda kommentar. “Du är vuxen, du gör som du vill.” Jag tar det som en positiv kommentar. Mitt favorit-lunchsällskap trodde att familjen förmodligen inte hade varit så negativa om jag sagt att jag skulle till Finland. Testade det, och det hjälpte inte. Jag får inte åka till Finland heller.
Man måste vara lite crazy ibland. 
Om det visar sig att resultatet av min forskning därborta inte är tillfredsställande, så har jag åtminstone fått slösa bort 600 kr på ett halvt dygns bussresa till Norge tur och retur. Det, om inte annat, är något att spara i databasen. Dessutom är det dags för fega Kirsi att dra sig undan för en stund och låta mig chansa lite. I’m worth it!
Dagens favorit: Vad ska jag packa för kläder?!? (Eller Petter – Goddamnit)
Krav på SMS
by Kirsi on November 20th, 2007
filed under Kaffemonster
Pip-pip! Så ler hon stort, tittar på telefonen, ler lite mer och ser allmänt borta ut. mmm. Syrran har hittat sig en sms-goding. Hon gör inget annat än går runt och ler åt telefonen… Så vill jag också ha det. Bara gå runt och le fånigt åt ett sms. Hur ska det gå till då? Förvånansvärt många som jag skickar sms till vet inte alls hur man svarar på dem ens. Om jag någon gång skulle skriva en kontaktannons så skulle det stå klart och tydligt att den jag söker måste veta hur man skriver sms. Givetvis tillsammans med ett par av mina andra önskemål om hur en pojkvän bör vara.
Det skulle nog vara lite som:
Goding sökes!
Du ska vara snygg och sexig. Gärna lite muskulös också så att du kan skydda mig från de monster som bor under sängen. Du måste ha fina ögon. Och fina underarmar. Du måste också kunna skriva sms, både svara och skicka alldeles självmant. Dessa ska helst också kunna avslutas med “kram” eller “tänker på dig” lite då och då. Du ska behärska en bra kyssteknik och ha några skills under täcket. En fin bil och ett välbetalt jobb är meriterande. Du får dock inte jobba mer än 10 timmar om dygnet, och ska helst inte behöva resa speciellt långt för att kunna utföra ditt arbete.Din humor måste vara i klass med min. Sarkastisk och barnslig med andra ord. Du ska vara rolig och tycka att jag är rolig. Du ska även tycka att jag är vacker. Nu vet ju jag också att det inte lär hända, därför bör du besitta lite skådespelartalanger och låta mig tro att du tycker att jag är vacker. Detta ska du göra fast jag är nyvaken, bakfull och ser ut som en häxa från helvetet.
Du får inte vara rädd för att köpa underkläder till mig, men du får gärna vilja slösa lite pengar på mig då och då. Det behöver inte vara nå märkvärdigt. En bil, eller en soffa… Det går även bra med något smycke eller ett doftljus.
Inga pälsdjur. Inga pälslösa djur, såsom ormar och krokodiler, heller. Fiskar kan accepteras, men bara om de är små och söta. Du ska vara öppen, ärlig och romantisk. Ha gärna en liten förkärlek till att överraska med mysiga filmkvällar och dylikt. Du ska inte vara rädd för att säga gulliga saker som “gumman” och “vad fin du är idag”. Det senare kan med fördel kompletteras med lite smek på kinden.
Du måste vara duktig med barn. Eller åtminstone ha viljan att lära dig att umgås med barn. Om 1-2 år lär du ju få träffa mina smågalningar, och då är det en fördel om de gillar dig. Det går bra om du också har barn, så länge det inte är några hemska ungar du har. Du får inte ha en fru eller en flickvän. Du bör helst ha levt i celibat i några månader. Helst ska du inte bo med dina föräldrar.
Du ska inte vara en psykopat eller galen på annat vis. Sysslar du med olagliga saker så är det bäst att dessa saker inte överskrider den nivå av olaglighet som jag själv kan tänka mig att göra.
Du ska kunna stava till “jag” och “vad” och gilla att läsa min blogg. När jag pratar om jobbet bör du ha en hum om vad jag säger. Var inte för ung. Eller för gammal. Mellan 20 och 40 känns lite lagom sådär. Ett absolut måste är att du är av åsikten att när vi sover ihop, så ska det vara tätt, tätt intill varandra. Tätt intill till den grad att det blir obekvämt, men att obekvämheten är värt det enbart för att det är så härligt att ligga så nära intill.
Om jag skulle vara ledsen, arg eller bara oresonlig, med eller utan märkbar anledning, får du inte tycka att jag är knäpp. Tro inte att du förstår dig på kvinnska. Inte en enda man är i närheten av att vara insatt i det. De flesta kvinnor behärskar inte det till fullo ens. Du ska vara duktig på att massera. Och tycka om att göra det.
Du ska lukta gott och ha en bra klädstil. För guds skull, gilla att shoppa! Om inte annat så för att agera väskbärare när jag shoppar. Du får inte vara rädd för deg. Jag har många tjockisar runt midjan och du ska våga känna lite på dem ibland så jag får känna mig lite vacker fast jag är tjock. Du ska alltid tycka om den mat jag lagar.
Du bör helt enkelt vara kapabel till att förstå och tillfredställa mig på ALLA plan. Har du allt det här så kan jag inte se varför det inte skulle kunna funka…
Där ser man. Inga som helst krav. Och vem var det som påstod att jag är en krävande liten drake? 
(Notera att betoningen ligger på “liten” )
Hm. Det var bara lättare att träffa någon när en annan var 17, ung och fin…
Dagens favorit: “Must I always be waiting, waiting on you?” (Jack Johnson – Sitting, waiting, wishing)
Små tankar
by Kirsi on November 8th, 2007
filed under Kaffemonster
Lyssnar man noga, så märker man att de små tankarna är mycket större och klokare än de stora. Det här vet ju varenda en som någonsin lyssnat till små tankar, så egentligen behöver jag inte berätta något om det. Men det är ju något särskilt med just det där leendet, den där tårarna, den där förundran, som en liten tanke åstadkommer.
Vid matbordet kan färgen på vitamin diskuteras. Det är klart att vitaminer är vita. De heter ju vitaminer! Om de skulle ha någon annan färg så skulle de heta svartaminer eller rödaminer. En treårings åsikt är att de borde vara rosa och heta rosaminer. Men, vitaminer är vita och därför är det mycket märkligt att multivitamindrycken är orange. Den logiska förklaringen till detta är att multivitamindryck innehåller inte värst mycket vitaminer, utan består mest av mandarin. Vi dricker mandariner ibland, men det är bättre att dricka något som har den rätta färgen, trots att det står mellanmjölk på paketet.
Vi är också både gräsätare och köttätare. Precis som dinosaurierna. Vi äter ju kött, vilket gör oss till köttätare såklart. Och vi äter sallad. Sallad är en sorts gräs, alltså är vi gräsätare.
En ojämn vecka är en vecka med ordning hemma. Toarullen har åter hittat sin plats i hållaren. För en kille som precis börjat “skolan” är detta mycket viktigt. Den i kjol går mest och skakar på huvudet och funderar på hur mycket en mamma kan stöka till egentligen. Det som var så fint här hemma i förrgår. Att det sen gått över en vecka sen sist har ingen betydelse. I en liten tjejs värld existrerar inte tiden längre bak än i förrgår.
Att ingen levt längre tillbaka än i förrgår är lite problematiskt på morgnarna, när gumman fått kläder på sig och upptäcker att dessa hade hon ju igår eller i förrgår, och absolut inte kunde ha dem idag. Om vi ska komma iväg någotsånär i tid så hjälper det inte att förklara att det var minst två veckor sen den outfiten användes senast. Nej, det är bara att låta damen rota igenom sin garderob efter något hon glömt att hon äger.
Med erfarenhet av detta tänkte jag att jag lägger med två äpplen i gubbens ryggsäck så att den ena kunde lämnas kvar i skolan till dagen efter. På så vis slipper jag springa upp och hämta den kvarglömda frukten åtminstone en dag. På kvällen visade det sig att enkille hade inte haft någon frukt med sig, så gubben hade erbjudit sitt andra äpple till honom. På så vis kanske de andra förstår att dela med sig av frukterna när vi har glömt att ta med något till honom. Jaha…
Under måndagsfilmen uppkommer många debatter av varierande natur. Nu senast var det funderingar om det svenska språket. Jag som var så lycklig över att ha fått halvera antalet avbrott med krav på förklaringar vad som sades på engelska, nu när han ändå kan läsa texten någorlunda. Nejnej. Nu är avbrotten tillbaka till samma nivå, men hälften av funderingarna handlar om svensk grammatik. Hur kan det komma sig att man skriver ord helt annorlunda än det låter? Vem har bestämt det? Det går inte att skriva DIG när man säger DEJ. Sen skriver han en uppsats om ord han kommer att stava som de låter. I all evighet. Han tänker inte överge sina principer.
Det är även väldigt konstigt att en film kan ha manliga kossor med juvrar och allt (Bondgården). Den som gjorde filmen, visste den inte att kossor är tjejer, och om man är pojke så heter man tjur och har inga tuttar? Mmm… det är möjligt att skaparen av filmen inte var så bildad. Bland flickiga småtankar är det svårt att få plats med förståelsen till varför musen tror att grisen kan tillverka bacon. Eller går han kanske och köper den i affären? Vet en gris att man måste ha med sig ett kort med pengar som inte syns när man går till affären?
Förra måndagsfilmen var mest dramatisk. Min vän Charlotte. Mot slutet av filmen satt det två och var utom sig av sorg (varav den ena var ledsen främst av sympati). Varför? Vad är det?? “De där spindelbebisarna fick aldrig träffa sin mamma. Hur ska de komma ihåg henne nu? Om du blir en ängel mamma, så vet vi iallafall hur du ser ut…” Så sant. Tänk att såna här småtankar finns…
Jag är tydligen den bästa mamman som finns. Särskilt nu när saften som finns i kylen är så bra blandad. Halv 4 på morgonen… Någon kräver saft i flaska. Någon snubblar ut i köket för att hämta flaskan. En klunk och en glad liten röst tjoar: “Den här saften är JÄTTEGOD. Vad duktig du var!” Ehum… det var inte jag som blandade saften… Jag kommer förmodligen aldrig kunna blanda saften precis sådär som den bör vara enligt drickaren.
Igår mindes vi när det var födelsedag och vi bakade tårta. Det är ju så roligt att ha födelsedag. Idag ska vi alla fylla år. Vi ska baka chokladbollar och sjunga “jag målar lila, jag målar lila, jag målar lila med hundar och hår”. Fast det får inte vara några presenter för det är ju på låtsas bara. Det är bra det. För de osynliga pengarna i mammas kort är borta efter att ha behövt köpa en ny garderob till en liten med stålvilja, och sponsra sympatiska handlingar med egositisk baktanke. Det finns inget kvar till presenter.
Dagens favorit: Kanelbullar och o’boy.
Påverkad med revirkänsla
by Kirsi on November 6th, 2007
filed under Kaffemonster
Revir. Att försvara sina intressen. Det kan vara rena krigszonen. Är det någon som inkräktar på en kvinnas revir så kryper lejoninnan fram och kriget är ett faktum. En civiliserad kvinna vet ju att krigsföringen sköts med finess. Diskret, smygande, sakta men säkert. Hänsynslöst. Det är sällan varken inkräktaren eller området har en susning om vad som är på gång förrän dödsstöten läggs in. Jovisst finns det kvinnfolk som hanterar hot med tillhyggen och fysiskt på annat vis. Jag anser att dessa inte riktigt har förtjänat titeln kvinna. De har helt enkelt inte uppnått den nivå som krävs för att man ska inse hur försvarandet av reviret ska gå till.
En rutinerad kvinna är medveten om när denna krigsföring är riktad mot henne. Även om inte området i sig är speciellt intressant, så är det alltid viktigt resa sig ur dammet med stoltheten i behåll. The battle is accepted. Båda gör sitt yttersta för att nå målet och sänka motståndaren. Det är ett krig som omvärlden inte är medveten om. Det är osynligt för de flesta som inte har uttyckligen informerats om vad som pågår. För en del är det dock tydligt…
För någon vecka sedan träffade jag med en väninna jag inte sett på länge. Hon och hennes 6-månaders dotter (ja, jag blev bebissjuk för en sekund där) var i krokarna så vi bestämde oss för att träffas över lunch och försöka ta igen oss så gott vi hinner. Vi har varit kompisar sen dagis, vi känner varann utan och innan och det finns inget i världen vi inte kan prata om. Inte för att jag har några probelm med att dela med mig av alldeles för intim information med i princip vem som helst, men ändå. Det är annorlunda med en så pass gammal vän.
Samtalsämnena betades igenom i rask takt. När ett visst ämne nåddes hann jag inte säga mer än tre ord, halvvägs in i meningen och så kommer konstaterandet: “Aaah. Det handlar om territorium!?” Yeah! Klart det handlar om det. Det känns bra att hon fortfarande vet exakt hur jag fungerar. Jag blir så glad av sån förståelse.
Diskuterade en del dumheter med min kusin. Det var ord och inga visor om hur han skulle reagera om jag någonsin gjorde något så dumt. Mmm… jag är en stor flicka med en egen vilja (som visserligen är rätt otydlig alltsom oftast) och jag påverkas inte av andra människor. Ingen fara på taket alls.
Detta påstående var felaktigt. Jag påverkas väldigt mycket av andra människor. Inte av deras handlingar, men av deras sätt att vara. Jag är en empatisk egoist som suger åt sig allt som går av andras energi. En blodtörstig vampyr som lever av andras påverkan på mig.
Dagens favorit: Within Temptation – Stand my ground
Skrämseltaktik
by Kirsi on November 4th, 2007
filed under Total förvirring
Vad jag har lurat mig själv. Tomheten har lurat mig. Just nu skulle jag föredra tomheten. Att inte ha några känslor alls. Tomheten fick mig att tro att jag inte hade det. Att jag var säker.
Det blev farligt rätt fort. Var det för att tomheten lämnade mig? Eller är det hormonerna som gjort mig så känslig bara sådär? Är det kanske fullmånen som fick mig att bli galen? Vad förvånad jag blev när jag upptäckte vad det var som egentligen smög runt inom mig. Jag vet inte om jag omedvetet förträngt faktum, eller om jag bara inte har haft vett nog att förstå…
Vad handlar det om då? En viss herr ögongodis förstås.
Från början till slut. Någon dag efter jag träffat honom upptäckte jag att jag inte längre längtade en viss förbjuden sak. Var så glad och nöjd över det. Jag är över honom. Bra det för det skulle ändå inte sluta bra. Den förmodade anledningen till detta erkände jag för en vän, men efter det gav jag inte en tanke åt samma anledning. Jag funderade mest på vad det var jag fick titta och röra på.
I två veckor träffades vi nästan varje dag, och de dagar vi inte träffades var det kommunikation via sms. Inget allvarligt eller överdrivet gulligt. Mest anspelningar och trevande försök till att ha en anledning att träffas. Nåja. Överenskommet var det ju att vi bara skulle ha kul ihop. Och visst var det roligt. Hur mysigt som helst med massage i ljussken, bastande och småhångel i soffan.
Förra veckan förändrades det plötsligt. Min nyfunna goding skulle komma förbi på onsdagen. Eftersom vi inte träffats på ett par dagar såg jag verkligen fram emot det. Ovanligt nog hade det varit helt tyst om honom hela dagen. Så jag skickade ett sms och frågade lite. Näe. Han skulle inte komma för han hade fått besök. Jehopp. Jag blev så ledsen. Du anar inte. Så ledsen. Tankarna började flyga. Vill han inte träffa mig? Varför vill han inte träffa mig? Eh.. jo.. svaret var logiskt. Han fick besök. Duh! Fullmåne-hormon-galen måste jag har varit…
Vad förvånad jag blev över hur stor besvikelsen var. det var ju inte meningen att jag skulle känna nåt. trodde inte att jag skulle känna något. Vi var ju båda införstådda i att det inte skulle vara något allvarligt. Så vad sysslade jag med? Vad hände? Damn.
Nå. Vi skulle träffas på torsdagen istället. Bra. Då kunde jag kolla av läget, känna efter lite och blaha blaha. Samtidigt som jag kände att jag inte vill träffa honom. Jag blev redan ledsen en gång. Det räcker. Jag är inte villig att blanda in mina känslor så mycket att jag ska bli sårad. Jag vill egentligen bara fly. Inget mer. Men ändå… Han är ju så fin. Han luktar gott och jag trivs med honom (nej, vi nämner inga andra egenskaper). Men näh. Han avbokade igen. Jahaja. En gång är ingen gång, två gånger är en vana.
Den som väntar på något gott?? Den väntar ALLTID för länge. Och jag väntar inte. Jag har inte tålamod till det. Nej. Jag är inte beredd att spendera min tid till att fundera på detta. Mitt virriga inre har gjort en övertramp och jag vill inte ta konsekvenserna. Jag vill ju leva i min tomhet där jag kan hantera sånt här.
Tidigare har jag inte vågat erkänna för mig vad det var som fick mig att fästa vid honom. Vi skulle ju bara ha kul. Inget annat. När jag tänker efter så fastnade jag nog redan första kvällen. Det var så enkelt att prata med honom. Alla lära-känna-fraser var inte alls obekväma. Det kändes naturligt. Sättet han rörde mig på… Jag har svårt att hitta ord för att beskriva det. Varsamt och känslofullt, men ändå sensuellt och intensivt… Det är de närmaste ord jag hittar, men det räcker inte.
Två av de gångerna vi har sovit tillsammans har jag vaknat av att jag inte kunnat röra mig för han håller om mig så hårt. Jag måste erkänna att jag var smickrad och tog åt mig av det. Men jag kunde ändå inte låta bli att fundera på om det verkligen var mig han höll om…
Det var rätt bra att vi inte träffades på 1,5 vecka. Jag fick analysera i lugn och ro. Komma tillrätta med ett och annat. I torsdags när vi träffades blev jag så lättad över hur det kändes. Det kändes egentligen inte alls. Skönt! Vetskapen om att jag kan fortsätta träffa honom helt utan risken att bli sårad var skön. Att dessutom få mina aningar bekräftade var befriande. Lite sur över att han inte kunde kläckt ur sig det tidigare är jag, menmen. Det var skönt att få veta sanningen och det var skönt att veta att mitt vacklande berodde på hormonrus. Pms och fullmånemagi samtidigt är livsfarligt tydligen.
I ett svagt ögonblick ville jag nog gärna placera honom i den där bilden jag har… Han hade nog passat bra där. Jag visste inte. Jag visste ärligt inte att jag var så pass förtjust i honom. Nåja… han förstod aldrig min humor ändå. Det var roligt medan det varade.
Återigen frågar jag mig; var finns den som får mig att lyfta ordentligt? Var finns den som är villig att stanna kvar tillräckligt länge för att beskåda det?
Jag är ledsen att behöva säga det. Men det kommer inte att vara någon av dem som för tillfället bosatt sig i mitt hjärta. Ingen av dem. De är inte det jag söker. So get out of my head then! Visst. jag har egenskaper som jag har insett att bidrar till att jag inte ses som flickvän material… men kan inte dessa egenskaper också vara positiva?
Nä, jag får vackert vänta till januari 2009 innan det dyker upp någon som platsar i min bild. Damn. Det är ju ett år dit! Å andra sidan kanske det inte är något att se fram emot. Det går väl bara åt helvete då med, precis som det har gjort hela det här året.
Om vi tänker på hur det här året har varit… Det började bra med en pojkvän som dök upp ur ingenstans. Jag blev förälskad på en sekund och jag visste att jag älskade honom innan vi ens träffades IRL. Nåja. Det varade i ett par månader och så gick det åt helvete. Fast vi inte hade någon som helst kontakt, tog det nästan ett halvår att komma över honom.
På försommaren hittade jag en gammal bekant som jag inte träffat på typ 10 år. Vi började ses, och givetvis skulle jag gå och bli lite smått förtjust i honom. Typiskt. Och herr jobbadygnetrunt hade förstås inte tid att träffas mer än en gång i månaden. Sånt kan bli lite besvärligt i längden. Han var förresten över och fikade idag. blev lite förvånad när han hörde av sig med tanke på att vi inte haft nå kontakt på ett par månader.
Som tur var blinkade min msn en måndag i juli när jag kom hem från jobbet. Mr jan-feb 2005 fick mig att glömma att jag ens varit intresserad av jobbadygnetrunt. Gamla känslor rördes upp, nya kom till och jag var bara lycklig. (nåja, någon sida bakåt står det att det var en drös med andra känslor med i leken, men det kan du läsa om där ) Hoppades ju på att jag skulle få honom för mig själv, och det såg lovande ut en stund. Men the history har en förmåga att upprepa sig. Så var fallet med jan-feb 2005 också.
I slutet på augusti fick jag upp ögonen för herr förbjuden. Det tog ända till slutet på september innan jag erkände för mig att jag nog var lite kär i honom. Pang, sa det, och jag hade inget val. Damn. Han lyckades med konststycket att göra mig kär, trots att han är någon jag absolut inte borde ha mer än vänskapliga känslor för. Det var inte förrän här jag kände att jag verkligen kunde släppa herr pojkvän och jan-feb 2005. And yet, den enda utvägen med herr förbjuden var inget bra kommer ur det och att jag KOMMER att må dåligt.
Och så har vi ögongodis. Som sagt, han fick mina tankar bort från förbjuden, och råkade för en stund föra mina tankar till sig själv. Den här hanterade jag dessutom helt på egen hand. En kväll av nedstämhet följt av en veckas tankar och allt var som vanligt igen. Nå. En kompis ord hjälpte lite på vägen. Han tyckte att jag borde ha någon bättre, så ut och leta bara. Skulle jag inte hitta något, så kan jag ju roa mig med ögongodis en stund till. Hehe. Jag har inte bestämt mig för om jag ska ta åt mig av rådet.
Det är skönt att komma över någon. Även om det verkar bli lättare varje gång, så vet jag inte om jag är villig att gå igenom det här nästa ojämna år. Jag ska hålla utkik efter januari 2009, men är han inget att ha så lägger jag ner verksamheten.
Man måste roa sig med många prinsar innan man hittar sin groda. Hoppas att januari 2009 är grodan!
Yeah… där försvann min värdighet. Igen. Så. Är inte detta skrämmande så blir jag imponerad.
Dagens favorit:
“Won’t you lift me up, lift me up or else I’ll never stop. Don’t you leave me alone. I’ve been through hell, now show me heaven.” (Takida – Losing)
“If it’s not what you’re made of, you’re not what I’m looking for” (Lucie Silvas – What you’re made of)
