Vardagen
Sitter här och fördriver tiden med att ögna igenom några gamla bloggutkast som aldrig blivit publicerade av en och annan anledning. Fastnar vid just detta och kan inte låta bli att läsa om och om… Jag minns när jag skrev det. Jag var så arg över att bli felaktigt anklagad för diverse. Trött över att behöva försvara något som jag vet är grundligt genomtänkt och enbart baserat på kärlek.
Att vara mamma kan inte kategoriseras som en av de enklare sakerna här i livet. Det kan alla mammor intyga. Den pusselbit som läggs till en kvinna i samma sekund hon blir mamma, är enorm. Den pusselbiten täcker hela bröstet, och rymmer… allt. Allt.
Att vara en ensamstående mamma är svårt. Har jag fått förklarat för mig. En ensamstående mamma har pusselbiten som alla mammor har. Därtill har hon en extra del av skuld, en extra del av oro, en av saknad, en av… allt… och fyra ton av att INTE RÄCKA TILL! Med detta och lite till, torde det vara förbjudet för någon annan att kräva mer. Att kräva något!
Jag har tidigare förklarat hur vår vardag är. De veckor jag har barnen kretsar kring stressade rutiner som tvingats fram av det levnadsmönster samhället tillhandahåller. Vakna, morgonbestyr, stressa till dagis och skola för att lämna av, stressa till jobbet, jobba, stressa hemåt, hämta på dagis och skola, skynda via affären vid behov, hem och laga något snabbt innan ungarna hinner somna, bada ungarna när det behövs, och låt dem sedan somna… snart är det morgon och samma sak börjar om!
Vilken människa som helst blir irriterad och sur av ett sådant schema. Full rulle 06:00 – 18:00. Utan andningspauser. Den naturliga utgången av 12 timmars oavbrutet jäkt är inget annat än trötthet. Trötthet som uttrycks i form av gnäll, gråt och retlighet.
Vilken mamma som helst vill underlätta vardagen för sina små. För att underlätta, för att spara på gnäbbandet tills det verkligen är nödvändigt, så måste en ensamstående mamma ta ett och annat beslut. Beslut att tillåta en del saker som inte är helt livsviktiga att förbjuda och beslut att välja bort något som inte är absolut nödvändigt. Det finns inte utrymme för något som inte är en ren nödvändighet.
Gör det verkligen någonting om ungen äter i vardagsrummet, eller går till skolan med lite rufsigt hår? Gör det något om ungen klär sig i det vackraste hon vet, även om det innebär att det ser lite tokigt ut? Gör det något om ungen får uträtta en del av de dagliga göromålen på egen hand?
En ensamstående mamma är också människa, en vanlig person precis som vem som helst. Hon har varken tid eller ork till att driva ett hotell med fullvärdig 24-7 service enligt villkor som någon utan insyn sätter upp….
Det där var i vintras. Jag minns stressen och tröttheten. Frustrationen.
Det känns lite märkligt nu. Jag klassas inte som ensamstående längre, men i praktiken har inte så mycket mer förändrats. Ungarna är fortfarande lika många. Mina arbetsdagar och ungarnas fritidsvistelse är lika långa. Kvällarna och tiden jag kan ge barnen är lika korta. Jag känner dock inte igen den där stressen och frustrationen längre.
Vad beror det på? Jag har väldigt svårt att tro att det är civilstatusen i sig. Sett från det här hållet så har icke-singelheten endast medfört att jag måste mata och bry mig om ytterligare en. 😉 Kanske är det att jag känner mig så mycket lugnare bara. Om det skulle vara så att jag inte hinner hämta barnen i tid så har jag en backup. Jag är inte längre ensam ansvarig för att sköta hushållet, det finns en sambo som kan handla, dammsuga, diska och laga mat. Okej, inte laga mat. 😉 Dessutom berövar jag inte längre barnen en riktig familj… Eller kanske är det att jag inte längre blir anklagad för att vara oansvarig så fort jag inte har agerat på ett sätt som anses korrekt av omgivningen.
Oavsett orsak så känns det lite märkligt att jämföra känslorna då med känslorna nu. Det är sån skillnad! Jag har svårt att förstå hur jag fick vardagen att fungera. Att jag orkade! Jag förstod ju inte ens vilket jäkla hästgöra det är att ensam ta hand om två barn och arbeta heltid. Nu när jag ser tillbaka… Goddamnit! Inte undra på att jag klappade ihop!
Dagens favorit: Hammerfall – Last man standing
