Att se ångesten i vitögat

I mina svåra perioder brukade jag desperat söka tröst och hopp i horoskop och liknande tolkningar av olika metoder som människan gärna vill ta till för att sia om framtiden. Men varken denna eller den föregående tiden av djup mörker, har jag inte ansträngt mig för att blanda in hopplösa drömmar om att någonsin kunna hanka mig fram i livet med ett äkta leende. Kanske mest för att jag skämdes över att vilja drömma mig bort till något bättre, när jag faktiskt har det rätt bra precis där jag är. Jämfört med många andra menar jag.

Jag är tacksam för att ha en moster med de rätta instinkterna. Med erfarenhet av att handskas med någon som för tillfället inte förmår att själv ta sig framåt. Eller någon annanstans för den delen. På hennes invit, var jag ikväll och spådde mig för första gången i mitt liv. Sitter nu här, relativt skakis och med väldigt många blandade känslor.

Hon, kvinnan med korten, kände naturligtvis allt det där som är uppenbart fel med mig. Jag menar, vid det här laget måste man befinna sig på en annan planet för att inte känna styrkan av den outtalade ångesten som besitter mig. Hon påminde mig om de brister hos mig som jag borde jobba med. Hon bekräftade en hel del av de tankar om framtiden som jag har. Hon förvirrade mig med berättelser om personer som jag inte är säker på om jag känner. Och med att rita linjer som är helt tvärtemot… ja, hela mig!

Hur kan hon säga att saker inte är mitt fel? När jag så länge har jobbat HÅRT med att ta ansvar för mina egna känslor, handlingar och deras efterdyningar. Varför berättar hon att jag ÄR elak, när min mening ytterst sällan är elakhet utan snarare hjälpsamhet, fast utan krusiduller och annat fjäsk? Men så ska jag samtidigt låta andras handlingar vara deras utan att låta dem irritera ihjäl mig?

Jag tyckte om hennes rättframma ärlighet. Hur många är det som faktiskt säger sanningen rakt ut nuförtiden? (Inte fan är det nån jag bor med iaf!) Samtidigt som jag stundtals fick känslan av att hon ibland uttryckte åsikter som helt hör till hennes uppfattning om mig i det förgångna och vars sanning inte gäller idag.

En del bekräftelse, en del hård sanning, en del tvivel, en del nyfikenhet och en del fascination. Och många delar healing. Exakt vad jag behövde. Exakt vad jag kommer att söka mer av.

Healingen var nog ändå det bästa. (Bättre än massage!) Redan när jag fick gråta en skvätt, visserligen bara vid att någon uppmärksammade att det var livsnödvändigt för mig att gråta, märkte jag att trycket i bröstet lättade lite. Att en katt på magen och ett par händer på pannan kunde ta bort allt det bultande som pågått i min mage och i mitt bröst i veckor, trodde jag aldrig! Jag reste mig men den styrka som mitt (uppenbarligen stora) hjärta rymmer, och med den lugn som ångestens frånvaro skapade.

Ända tills jag kommer hem till karlfan som är sur på mig, för att jag argt krävde förklaring tidigare när han kvävde mig och fick ångesten i bröstet att explodera. Så, är detta en situation där jag ska backa och vara tyst för att inte vara elak, eller är det en situation som jag ska prata om för att inte stänga inne mina känslor och dö av den senare explosionen?

Dagens favorit: En stunds stiltje