Present
by Kirsi on March 31st, 2011
filed under Kaffemonster
Till min kusin, den nyblivna tvåbarnsmamman,
köpte jag en liten skylt med texten:
Spädbarn sover aldrig, de ligger bara på laddning
Såhär fin blev presenten!
Så länge man själv tror på det…
by Kirsi on March 26th, 2011
filed under Kaffemonster
Så är det väl ett sätt att se på saken? 
Fre-eee-eee-eeedag!
by Kirsi on March 25th, 2011
filed under Kaffemonster
Som om det spelar någon roll vilken dag det är. Jag sitter här hemma ändå. Sysslolös, uttråkad och ångestfylld. Och trött… Men men, nu ska vi inte vara såna där!
För andra dagen i rad vaknade ungarna långt före mig. De var påklädda och klara och satt och åt frukost när jag väl kravlade mig ur sängen. Ehhmm… Vänta nu, vilka är ni och vad har ni gjort med mina barn? Underbart att veta att de faktiskt kan göra något själva, utan att jag måste servera fram allt och tjata halvt ihjäl mig. Så underbart att se stoltheten lys i deras ögon när jag så noga berömde dem. Kanske kan vi få till samma flyt på morgnarna nästa gång de kommer. 
Så. Fredag. Barnledig. Lön (eller lön och lön. Haha. Har aldrig sett så mycket sjukavdrag någonstans. 
) Helgens aktiviteter består av tjejkväll hos bästaste Johanna, lite fika på annat håll och en föreläsning i friskhetens tecken.
Måndag. Jag längtar faktiskt till måndag. Då ska jag nämligen på healing! Om den healingen är det minsta som den jag var på i vintras, så kan jag räkna med två dagar utan några som helst fysiska känningar av allt helvete. \o/
En viss garderob i Säter verkar väldigt lockande också…
De eller dem?
by Kirsi on March 24th, 2011
filed under Kaffemonster
Apropå de och dem, på svd.se finns det en liten quiz där man kan testa om man kan skilja på de och dem.
Törs jag erkänna att jag bara hade 7 rätt? Tydligen är det väldigt vanligt att både de och dem är rätt.
Testa du också!
Veni, vidi, visa!
by Kirsi on March 23rd, 2011
filed under Kaffemonster
Jag kom, jag såg, jag shoppade.
Ett sånt underbart citat! Vet inte vem upphovsmannen (kvinnan) är, men jag vill vara tydlig med att jag har snott ovanstående citat helt och hållet.
Här är mina nya skrivbordsgrejer (osnodda och alldeles betalda). Fiiinfina, eller hur!?
Återvändsgränd igen!
by Kirsi on March 22nd, 2011
filed under Det otäcka inre
Kom precis hem från dagens session med min “behandlingstant”. Jag är så besviken. Det har visat sig att jag inte får tillräcklig hjälp hos min samtalskontakt, utan behöver vända mig till någon annan instans för att få rätt hjälp…
Suck! Varför är det ingen som lyssnar på mig?? 
Jag har ju från början hävdat att detta är inte någon tillfällig släng av en mild höstdepression, utan detta är något som går riktigt djupt och kan inte hjälpas med något försiktigt skrapande på ytan!
Ska det verkligen behövas såhär mycket ansträngning? Är det verkligen meningen att jag ska slåss såhär hårt för att ens komma på fötter? I tre månader har jag försökt!
Det var tal om att eventuellt börja jobba två timmar om dagen efter den 10 april. Jag kände hopp om att det skulle kunna fungera. Men det var ju under förutsättning att min behandling var igång och pågående. Nu förstår jag ju att det inte kommer att ske. Tre månader, och jag har inte ens fått börja!
Det känns så hopplöst. Vad ska jag nu göra? Jag orkar inte. Var ska jag nu hitta energin till att ringa läkaren och kräva remiss till något annat ställe? Orkar inte…
Minns ni denna sång? :)
by Kirsi on March 21st, 2011
filed under Musik
Denna var en favorit på musiklektionerna i skolan.
Upp för en backe och över en bro,
ner för en backe och över en ko.
Hej hå, över en ko, som fortsatte tugga och glo.
Upp för en backe med blommande hägg,
ner för en backe och genom en vägg.
Hej hå, genom en vägg och krossade trehundra ägg.
Upp för en backe och genom en krök,
ner för en backe och in i ett kök.
Hej hå, in i ett kök och ut med potatis och lök.
Upp för en backe och genom en sväng,
ner för en backe och ut på en äng.
Hej hå, ut på en äng och över en campares säng.
Upp för en backe och vägen var hal,
ner för en backe och in i en sal.
Hej hå, in i en sal, till Skrotbilsföreningens bal.
Varför stavar folk “nåt” med två T?
by Kirsi on March 20th, 2011
filed under Små irriterande saker
Eller “oj” eller “hej” med två J? “Såna” med två N? Vad säger grammatikreglerna om dubbelkonsonanter och långa respektive korta vokaler? Jag minns fan inte, men den som känner mig vet att jag ser rött så snart folk gör grammatikfel till en vana.
Javisst, det händer att man inte vet hur ett ord stavas eller att man i all hast råkar stava fel. Dyslexi och svenska som andra språk i all ära. Hur ska jag nu förklara detta utan att bli helt halshuggen? Hm. Det är okej att då och då stava fel, att ibland röra till i den svenska grammatiken så att ingen förstår vad som menas. Det är okej att med glimten i ögat medvetet stava fel för att poängtera något. Ibland. Det är inte okej att kontinuerligt stava fel eller på annat sätt bara ignorera de regler som finns i språket.
Om man av slarv stavar fel upptäcker man oftast det, och bör då ha tillräckligt med respekt för den som så småningom ska läsa texten att då gå tillbaka och korrigera felet. Gör man inte det, så är man bara slarvig. Vilket ju kan vara charmigt ibland. Om man vet med sig att man ofta stavar fel bör man ha någon typ av rättstavningsprogram installerat. (Skriver man för hand så bör man skaffa sig en dator. Eller åtminstone korrekturläsa sin text både en, två och tre gånger).
Skulle man nu ideligt stava fel på något ord för att man faktiskt inte vet hur det stavas, så kommer man förr eller senare bli varse om det. För det händer ju.
En dyslektiker sa till mig en gång: “Jag kan inte stava, utan jag har varit tvungen att lära mig hur varje ord ser ut”. Ehmm. Det har jag också. Jag visste inte hur ord stavades innan jag lärde mig hur de såg ut och fick veta vilka bokstäver som skulle vara i ordet. Jag inbillar mig att det är så för alla.
Men, om vi säger att slarv är okej. Om vi säger att enstaka felstavningar lite här och där är okej. Skrivsvårigheter i större grad till följd av dyslexi och vad det nu kan vara är okej. Något som inte är okej är att veta hur ett ord stavas men välja att stava det fel. Fullt medvetet och helt slarvfritt. Gång på gång.
Vet inte folk att “D” är en bokstav och inte ett ord? Till skillnad från bokstäver som “Ö” eller “Å”, som förutom bokstäver även är ord, kan inte D riktigt användas för sig självt sådär, utan den vill gärna ha lite andra bokstäver till sällskap. Det är faktiskt inte sååå jobbigt att skriva “det”, “de” eller “dem” när man nu behöver göra det. Stora ord men med få bokstäver.
Vet inte folk att “ÄR” stavas inte med “E” eller att “OCH” har ett CH på slutet? Om man nu MÅSTE förkorta redan alldeles för korta ord så bör man hålla sig till SMS och då använda förkortningen “O” istället för “Å”, precis som våra förfäder gjorde på 70-talet. (Nej, ta inga som helst tidshängivelser på allvar, jag har inte en aning! 
)
Framför allt, vet inte folk att när man väljer att utsätta sig själv för sådan förnedring som användandet av skumma förkortningar är, så blir man av omvärlden betraktad som lite mindre intelligent. Varje gång. Så, skriver du “VA” istället för “VAR” varenda gång du ska skriva ordet, så ska du se att du blir dumförklarad inom en månad eller så. Det om något ska man ju satsa på! \o/
Vad är det med förkortningen “LR”? Vad är det för tok som har hittat på den? Är det meningen att det ska gå snabbt att skriva ELLER ska det gå snabbt att läsa? Om det ska gå snabbt att läsa, så har uppfinningsmannen misslyckats helt. Det tar ungefär fyra sekunder för en (min) hjärna att uppfatta bokstäverna i en text och sedan översätta dem till den korrekta förkortningen “EL”. Först när detta är gjort är det möjligt att analysera betydelsen och gå vidare i texten. Om syftet med den idiotiska förkortningen var att det skulle gå snabbt att skriva, så har uppfinningsmannen misslyckats helt även här, då det rimligtvis går exakt lika snabbt att skriva EL som LR. Vi kan alltså konstatera att förkortningen är totalt meningslös. Jösses.
Nu ska vi se… vad finns det mer? *funderar en lång stund*
“Förrän” är det få som vet hur det stavas har jag fått erfara, men jag tror att de numera ägnar en hel vecka i svenskundervisningen till att lära ungar stava ordet rätt. Om inte, så borde de definitivt börja med det.
Något som ger mig rysningar är det frekventa användandet av “våran”/”vårat” och “eran”/”erat” istället för “vår”/”vårt” eller “er”/”ert”. Speciellt när yrkesfolk använder orden i professionella texter. Fy skäms!
Det värsta av allt: När folk byter ut “ATT” mot “OCH”. Istället för att säga “Jag kommer aldrig att göra det” säger/skriver de “jag kommer aldrig och göra det”. Herregud! Och ingen rättar dem! Folk får fortsätta att begå stora grammatiska fel utan att någon påpekar det. Varför?
Varför gör man så? Är det så att det nuförtiden är så viktigt att låta alla vara sig själva och göra som de själva önskar, att vi längre inte korrigerar folks felstavningar med tanken att de får ju göra som de själva vill?
*Psst!* Anmärkningar på grammatiken i detta, tidigare och kommande blogginlägg undanbedes.
Tvätt och andra barnsligheter
by Kirsi on March 18th, 2011
filed under Små irriterande saker
Vem ska ta hand om detta?
En av anledningarna till att jag fick ångest utan dess like och var tvungen att fly till syrran, var denna monstruösa tvätthög. Se på den, den har ett eget liv! Den växer ohämmat. Står där mitt i tvättstugan och skrämmer livet av alla stackare som försöker komma in. Speciellt djupt deprimerade 30-åriga kvinnor.
För det är ju inte så besvärligt att tvätta lite, tänker du då. Eller, är det?
Mjo… Tvätten behöver till att börja med samlas in från lägenhetens alla rum, för att sedan sorteras och slutligen stoppas in i maskinen. Den enkla biten är avklarad och maskinen sköter sig själv i en timme. Sedan ska ju den blöta tvätten hängas på tork. För att detta ska vara möjligt så måste den tvätt som redan hänger på tork plockas av, sorteras i olika högar för att sedan förhoppningsvis vikas in i garderoberna. För att det ska vara möjligt att stoppa in något i garderober och andra ställen vi förvarar kläder och skit på, så måste det a) finnas plats, b) vara någon typ av ordning å det aktuella stället. Varken alternativ a eller b existerar i den här jävla lägenheten, så för att kunna vika in tvätt måste hela garderoben först rivas ut och läggas tillbaka i ordning. Helst skulle hälften av allt kastas också…
Det är alltså inte BARA att tvätta lite, utan varje maskin innebär egentligen tre dagars jobb! :/
Alternativet är att skita i allt ovan, tvätta och lägga den torkade tvätten i en av de andra högarna som ligger här och skapar ångestfylld kaos i väntan på att garderoberna ska ordnas upp.
När jag kom hem från syrran blev jag glatt överraskad. Närapå hälften av all tvätt som legat på tvättstugegolvet och hånat min avgång var borta! Dääämn, vad hade hänt här? Nog trodde jag att sambon mitt fått hjärnskakning när han betedde sig på detta viset.
Jag ser nu att min upphetsning där var helt onödig. Vid letande på tvättställen efter rena underkläder, visar det sig att sambon min har haft ett för mig obekant sorteringssystem när han tvättade. Han tvättade endast sina egna kläder.
Vi har tydligen en speciell levnadsstrategi här hemma som jag inte var medveten om tidigare. Den kallas ‘every man for himself’ och bygger på principen ‘sköt dig själv och skit i andra’. Tänk om jag hade vetat om detta när jag tvättat tidigare!
Nå, det känns som att det blir rätt enkelt att besluta vad som ska kastas vid vårstädningen av garderobsutrymmen sedan…
Garderobsboende
by Kirsi on March 13th, 2011
filed under Små irriterande saker
Sova på internet?
För andra gången under min sjukskrivning har jag flytt till syrran i Säter och installerat mig i hennes garderob. I lördags packade jag Superseaten med det viktigaste; datorn, luftmadrassen och ett gäng chokladbollisar, och drog iväg så däcken tjöt (nå, nästan i alla fall). Den här gången brydde jag mig inte ens om att dubbel- och trippelkolla att jag verkligen hade allt med mig.
Varför? För att jag inte tål att vara hemma. För att ångesten stiger i takt med att väggarna kryper närmare. Kaoset i lägenheten speglar sig till kaoset i mitt inre och jag får panik. Jag känner att jag inte får luft och kommer säkerligen att dö om jag inte lämnar platsen omedelbart. Jag har tur som har en syster som bor på en sån lagom avstånd och som inte har något emot att jag använder garderoben som fristad var och varannan vecka. (Eller vänta nu, det kanske hon har? Jag kanske är jättejobbig att ha som nattgäst? Jag måste kolla med källan.)
Det är så skönt att vara här. Det känns som rena semestern! Här kan jag andas (såvida jag inte har glömt allerigmedicinen) och är fri från tvång och begränsningar. Här kan jag få känna mig nyttig, utan någon som helst press. Framför allt, här får jag umgås med åtminstone ett av mina syskon och hennes fästman.
Vidare bestämde jag mig nyss för att döpa om min blogg till bara ‘kirsi.se’ Det kändes som att ordleken med ‘Inuti kirsi.se’ var gammal och barnslig. Så nu när jag bara är gammal är det nog lämpligare att minimera barnsligheten till de tillfällen den verkligen behövs. Förhoppningsvis ska jag snart också få till en liten uppdatering på presentationssidan.
Nu ni, ska jag försöka somna till ett par avsnitt av ‘Sex and the city’. Blev övertygad om att den serien är väldigt bra att titta på när man mår lite dåligt. efter en säsong kunde jag hålla med.
Natti.
