Jävla vintertid
by Kirsi on October 30th, 2011
filed under Små irriterande saker
8.20: Vaknade och var väldigt nöjd över att äntligen ha sovit “länge”.
8.21: Morgontoa.
8.22: Sitter på balkongen och är riktigt nöjd över sovmorgonen. 8.20 är en lite mer normal tid att gå upp vid än mellan 5.00 och 7.00, som det har varit de senaste veckorna.
8.28: Häller upp en kopp kaffe och sätter mig vid datorn för lite morgonsurf.
8.30: Inser att det är vintertid.
7.30: Funderar över hur mycket mindre imponerande det är att gå upp vid 7.20 än vid 8.20.
7.31: Är sur över att inte kunna skryta om den långa sovmorgonen. Tappat lusten att morgonsurfa. Går ut och tar en cigg till.
Dag 300
by Kirsi on October 29th, 2011
filed under Små irriterande saker
Av sjukskrivningen. I 300 dagar har jag varit sjukskriven. Det är helt galet! 300 dagar och inte ett enda friskhetstecken i sikte. 
300 dagar är 10 månader, plus-minus någon dag. Jösses.
Smått hysterisk ringde jag min handläggare på försäkringskassan igår. Orolig för hur det ska bli nu, full panik över hur det ska gå. Jag hade nämligen svaga minnen av att i den dokumentation jag fick när jag blev sjukskriven, stod det att efter ett års sjukskrivning är man automatiskt frisk. Det är bara 64 dagar kvar till ett års sjukskrivning och inte fan kommer jag att vara frisk då. Jag har ju fortfarande fullt upp med att bearbeta sviterna efter arbetsprövningen!
Min handläggare informerade mig om att det är möjligt att ansöka om ytterligare sjukskrivningsdagar om man fortfarande inte var arbetsför efter ett år. 550 st för att vara exakt. Phu! Det finns alltså en chans att jag inte behöver gå till jobbet och dö i januari. Det är ju lugnande, men en del oro för att inte få detta beviljat kvarstår. Jag litar inte riktigt på att folk (de som beslutar över andras öden) verkligen förstår hur det är med psykisk ohälsa. Jag menar, det syns ingenstans och det går inte på något vis att mäta hur dåligt det kan vara. Allting är högst individuellt och den här individen ligger mest på botten och skvalpar. Helt utan att det syns… Hittills har jag visserligen blivit förvånad över vilken förståelse jag har mötts av, men det betyder bara att sannolikheten över att någon snart vägrar acceptera det osynliga är högre.
Vidare så oroar jag mig för om läkaren på affektiva vill ge mig fortsatt sjukskrivning. Min familjeläkare ville inte ta hand om mig mer, utan tyckte att affektiva ska sköta allt. Förra gången jag träffade läkaren på affektiva tyckte han att man ska undvika sjukskrivning om det går. Jag vet ju att det inte går att undvika, men tänk om han har en helt annan uppfattning om vad som är möjligt och inte. Handläggaren på försäkringskassan tyckte inte att det var lämpligt med en retroaktiv sjukskrivning heller (min sjukskrivning går ut den 31 oktober och läkartiden är den 14 november). Risken finns alltså att jag förlorar två veckors sjukpenning, vilket verkligen inte fungerar för hushållsekonomin.
All denna oro är inte bra. Inte alls bra. Det känns som att jag aldrig kommer att må bättre, speciellt med tanke på all osäkerhet som svävar runt hela tiden. Usch!
Död ödla
by Kirsi on October 23rd, 2011
filed under Kaffemonster
En bild beskriver mer än tusen ord sägs det ju. Här är då två bilder som riktigt väl beskriver mitt allmänna mående. Allt som oftast känner jag mig som nåt som mycket väl kan beskrivas som en platt, död ödla. Något som bara ligger på golvet lite här och var och som möjligtvis är lite dammig och tuggad på…
Följder
by Kirsi on October 22nd, 2011
filed under Små irriterande saker
En långtidssjukskrivning visar sig tydligt i ekonomin. Nu har det kommit till den punkt att jag måste välja mellan rökning och reiki. Månadskostnaden för de båda är ungefär lika mycket, och vi har bara råd med en av dem.
Så. Valet är mellan något som får mig att må bättre och hjälper mig att bearbeta både det förflutna, nutid och framtid, och något som just nu känns bra men på sikt kommer att vara förödande. Varför är det så svårt att välja då? Varför är inte riktningen självklar?
Modigt gjort
by Kirsi on October 19th, 2011
filed under Det otäcka inre
Jag vågade ta mig till affären i morse! Nå, till macken, men eftersom jag köpte smör och kaviar, så var det i princip en affär. Den senaste veckan har jag mått så dåligt att jag varken har vågat, orkat eller velat gå ut och vara bland folk. Men imorse vågade jag minsann! Eller vågade och vågade, jag var ju tvungen om jag tänkte få i mig frukost (som tydligen även jag måste äta varje morgon).
När jag ändå är igång så tänkte jag försöka ta mig till ett apotek och hämta lite piller. Något jag borde ha gjort redan i måndags, men som jag har skjutit upp hela tiden för att slippa gå ut. Nu försöker jag intala mig att det är precis samma sak som att lämna och hämta ungarna på skolan. På med en hatt och en stor jacka för att dölja att jag springer runt utan bh och med hår som inte har sett en borste på länge. Onödiga aktiviteter det där med att klä på sig ordentligt, borsta håret, duscha, äta… Eftersom jag tydligen måste både duscha och äta, så får det mesta andra vara. För min del kan jag gå runt och släpa i morgonrock och raggsockor, slurpandes på kaffe i all evighet.
Grekland, helg och hemfärd
by Kirsi on October 16th, 2011
filed under Så underbart
Hm. Här satt jag med mitt morgonkaffe och kom på att jag sitter ju här och saknar Grekland. Vi hade ju så roligt! Nu är det höst, nästan vinter… även om det inte var så jättelänge sedan det var augusti och vi hade fullt upp med att bada i havet, så känns det väldigt avlägset just nu. Det är inte ens någon mening med att längta tillbaka. Apollo, och syrran med det, har tagit sitt pick och pack och flyttat till vinterdestinationerna. Syrran är just nu stationerad på Gran Canaria, som jag gissar är ett liknande paradis som Lefkas.
Nå, det är väl bäst att fortsätta berättelsen om resan så att vi får ett avslut på det någon gång.
Syrran hade helgen ledig så hon hade planerat in utflykter på både lördag och söndag. Hon hade hyrt en bil och planerat allt. Syrran är en sån där som blir riktigt sur när hon är stressad, så hon satt och morrade i princip hela morgonen när vi inte var snabba nog för hennes planer. 
Men till slut var väskorna fulla med badsaker och alla hade packat in sig i bilen.
På lördagen åkte vi till Katishma. En underbart underbar strand. Vi som åkte runt på ön för första gången var imponerade av det vackra landskapet. Det många “Åååh” och “Aaah” när vi beundrade Lefkas från bilen. Kamerorna gick heta även om de var lite kinkiga och tyckte att det inte var så lämpligt att fota från en bil i rörelse. Mycket sudd blev det.
Syrran klagade på de smala och krokiga vägarna och bilen som knappt fick plats. Vi andra satt mest och undrade hur hon visste vilken väg vi skulle ta. För man kunde ju inte förstå vad det stod på skyltarna, det var rena grekiskan. Innan vi nådde den strand som vi skulle till, så stannade vi till på en utsiktsplats. Och vilken utsikt då! Jag som trodde att jag redan hade sett hur vackert Lefkas var. Jag trodde fel.
Stranden var hur stor som helst. Stor och stenig, som alla andra stränder på Lefkas. För den som orkar räkna solstolar har någon timmes sysselsättning där.
Så, det blev ännu en dag med mest sol och bad och väntande på den trevliga karln som sprang fram och tillbaka på den jobbigt steniga stranden och tog emot beställningar och hämtade vatten från en av restaurangerna som låg vid slutet på stranden. Eller är det början på stranden?
Söndagens utflykt gick till Porto Katsiki. Det var en lång bit att åka, men dagen till ära hade vi en mindre bil. Förarinnan av bilen vägrade nämligen köra en stor bil på de smala slingervägarna. Vi kom dit relativt tidigt, men det var redan ont om parkeringsplatser. Det stod bilar parkerade på vägen i flera kilometer. Porto Katsiki är en strand belägen lååååångt nedanför klipporna så man var tvungen att gå en miljon trappor (nå, lite över hundra iaf) för att få bre ut sin handduk på stenarna och skutta i havet. Vägen ner var inte så besvärligt som att klättra uppför alla de jävlarna igen. Att de inte installerar någon typ av hiss där. 
Förutom de jävliga trapporna och stenarna som var riktigt jobbiga att gå på, så var även denna strand riktigt fin. Här var vågorna dessutom lite starkare än på de andra ställena vi besökte, så det var riktigt roligt att sitta direkt vid vattenbrynet och vänta på vågorna som skjutsade upp en på land. Det hamnade stenar lite överallt av denna aktivitet. Rätt ofta fick vi simma ut en bit för att tömma stenar ur diverse klädesplagg. Det hamnade stora stenar speciellt i bh:n. Brorsdottern undrade hur det kom sig, för hon fick ju inga stenar i bh:n. Tja, det gick ju till som så att på vägen till eller från havet, så var man ju tvungen att stanna till titt som tätt. Åh, en fin sten… åh, en fin sten, åhå en till fin sten! Och snabbt som attan svischade de små rackarna in i bh:n i väntan på bättre förvaring. 
En våg fick syrran att fladdra upp på land så kraftigt att hon bokstavligen rullade upp. Jag skrattade och skrattade, så jag nästan kissade på mig. I detta vatten blev det också kallt väldigt snabbt. Det var ett frekvent rusande mellan att värma sig på handduken och svalka sig i havet.
På måndag var det då dags att åka hem. Som alla hemfärder var den lång och urtrist. Inget hände. Allt som allt så var det en riktigt rolig och underbar semesterresa till Nidri på Lefkas i Grekland. Mycket pengar gick det åt och jag tog 1261 foton som bevis på att allt roligt verkligen hände. Det känns ju så overkligt och avlägset nu, i oktobersverige.
Varannan vecka
by Kirsi on October 14th, 2011
filed under Kaffemonster
Idag är det en sån där underbar fredag igen. En mammafredag. En fredag då jag får hämta hem mina finaste! Jag kan knappt vänta tills skolan slutar och jag får krama om mina små älsklingar. Nu är det mammavecka. Och tre timmar kvar tills skolan slutar…
Man kunde tro att detta med växelvis boende var något som man vänjer sig vid. Visst vore det väl skönt om man gjorde det. Det är snarare så att det blir värre med tiden. Förut var det enklare att acceptera att jag inte får träffa mina härliga varannan vecka. Det gav mig tid att pusta ut och ladda krafterna inför den kommande mammaveckan. Visst är det så nu med, men nu känns det mer meningslöst. Det är riktigt svårt att släppa barnen varannan vecka. Batterierna är alltid urladdade, men jag har lärt mig att det är okej att vara trött och jävlig emellanåt. Även som mamma. Det gör mer nytta än skada att visa barnen att en mamma också är mänsklig. Det är okej att må dåligt ibland och man behöver inte alltid ens vara livsduglig. Just denna insikten, som även den kom fram den svåra vägen, tror jag är orsaken till att det har blivit så viktigt att verkligen, verkligen ge barnen all den kärlek jag kan. Det gör jävligt ont att inte kunna träffa barnen varje dag och med god magkänsla veta att även denna dag har jag gjort mitt yttersta för att ge dem en god självkänsla, lyssnat till och tolkat deras kroppsspråk för att ge dem så mycket trygghet jag bara kan och ärligt visat dem att de är de som betyder absolut mest i världen för mig.
Jag trodde inte att kärleken till mina barn kunde växa sig starkare än den har varit. Men det kunde den. Den finns där så påtaglig och tydlig. Den expanderar sakta med varje leende och varje bedrift. Även med varje motgång. Jag kan bara hoppas att ungarna känner hur stor och stark min kärlek till dem är. För det räcker inte med att bara förklara den, det vet jag.
De har blivit så stora nu, mina godingar. Det är inte längre tillåtet med pussar och kramar i den grad som jag skulle vilja. Tio-åringen skruvar besvärat på sig med ett utdraget “Men maaaammaaa…” när jag bara vill kramas en liten skvätt för att han är så fin och underbar. Sju-åringen är oftast så upptagen med en av hennes berättelser om det ena och det andra, så hon tycker mest att jag är i vägen och stör när jag bara vill kramas för att hon är så fin och underbar. Men så klart, när det är lugnt omkring, inga kompisar är i närheten och det sker på deras egna villkor, så kommer de gärna och gosar upp sig en stund. Något som jag hoppas att de aldrig vill sluta med.
Mina fina ungsingar. De tar fram en sådan obeskrivlig stolthet hos mig. En stolthet så stor att jag bara skulle kunna gråta. Jag är så stolt, så stolt över hur fina de är. Hur duktiga de är. Över hur empatiska och omtänksamma de är. En morgon förra mammaveckan gick tjejen upp tidigare än hon brukar och gjorde i ordning frukost till sin bror. Det kanske låter som något vardagligt och enkelt, men i mina ögon var det så fint att jag inte ens kan beskriva det. En eftermiddag förra mammaveckan klantade jag till mig och tog fel på tiden för aerobicen. Killen min blev så orolig för sin systers besvikelse så han satt länge inne hos henne och klappade henne på huvudet. En tröst som bara en bror kan ge. Det är så fint att jag även nu blir tårögd. Ytterligare ett exempel på vilken omtanke och kärlek mina två underbara ger till varandra (trots mängden bråk som existerar) är historien om vattenflaskorna. För ett par månader sedan köpte vi nya flaskor till ungarna. En röd och en svart. Tjejen ville inte ha den röda så de bytte med varandra efter mycket tjafs. Båda de flaskorna gick sönder, så vi köpte nya, en rosa och en blå. Nya ur diskmaskinen skulle sonen fylla på med vatten inför natten. Han var på väg att ta den blå, men stannade till och rusade iväg med båda till dotterns rum och frågade henne vilken hon skulle vilja ha. Hon tittade en stund och sa sedan att hon skulle ta den rosa, för han tyckte ju inte om den färgen. Är det inte så vackert att man bara vill gråta?
Jag funderar ofta på hur livet med barnen har blivit. Hur stora och fina de har blivit. Hur små och fina de var förut. Jag funderar på om det är just för att det är rätt tydligt att de är på väg att bli vuxna och kommer så småningom att flytta hemifrån, som min längtan efter ett nytt barn har vuxit så stort. Tidigare har tanken på ett nytt barn, att börja om från början varit aningens motbjudande. Barnen är ju så stora nu och det är så skönt att de klarar sig själva nu, vad är det då för mening med att göra om allt igen? Bajsblöjor, kräkor, trotsiga två-åringar, dagis… Nej! Nu ser jag bara graviditet, amning och mys, två storasyskons kärleksfulla händer och allt det andra som är så fint med ett litet barn. Kanske var det inte meningen att jag ska vara tvåbarnsmamma livet ut? Kanske är tankarna på ett nytt barn bara en tillfällig dröm? Jag har ingen aning. Det jag vet är att längtan är otroligt stark. Nästan lika stark som längtan efter varje mammavecka…
Nu har jag en hel vecka med mina finaste. Så härligt!!
Morgonreflektioner
by Kirsi on October 12th, 2011
filed under Kaffemonster
Med darriga händer lyckas jag lyfta kaffekoppen och sakta smaka på denna undrens dryck. Så varmt, så gott, så nödvändigt. Solen lyser alldeles för starkt för att vara höst. Tvingar min skärm att bli en spegel så att jag ser mer av mig själv än det som skärmen borde visa. Varenda litet dammkorn är synligt så min spegelbild på skärmen liknar mest ett dammigt monster. Med bokstäver i pannan.
Här sitter jag i kvalet om jag ska packa ihop och åka hemåt, eller om jag ska stanna här ytterligare en natt. Sambon önskar att jag åker hem idag och medan solen är uppe, så att jag slipper halka runt med mina sommardäck. Det var ju också den ursprungliga planen, men såhär med kaffekoppen i handen, nyvaket stirrande på det dammiga monstret, vet jag inte riktigt om jag kommer att hitta lusten till att packa ihop. Egetligen är inte morgonkaffet till för såna här våndor, den räcker ju bara till att skaka liv i de små hjärntrollen.
Om jag åker hem så betyder det att jag ska tillbaka till verkligheten. En verklighet där jag har ständiga skuldkänslor för att inte ha tillräckligt med energi till någonting. Här kan jag låtsas som att det inte finns någon verklighet. Här är det okej att slösa bort halva dagen i sängen tittandes på Bones. Släpandes de katthåriga raggsockorna upp och ner för trappen bara för att juicen tog slut eller för att partyblåsan inte riktigt håller måttet. Hemma har jag bara raggsockor utan katthår. Hemma finns det inte ens trappor, som mycket väl klassas som motion med tanke på hur ofta jag blir kissnödig. Om jag åker hem, så förlorar jag en hel dag av härliga illusioner om att det helt enkelt är nog med ansträngningen av att bara andas. Jag såg ju till att hålla den här veckan fri från läkarbesök, reikisessioner och familjerättssamtal just för att kunna vara här, där livet inte riktigt existerar på det hemska sätt som det gör i verkligheten. Nej, med detta försöker jag inte säga att jag inte vill vara med min familj. Dem saknar jag fruktansvärt mycket. Jag säger att just idag orkar jag inte vara mamma eller sambo.. Idag vill jag bara vara Kirsi, med en halvtom kaffekopp och dammig spegelbild. Idag måste jag samla energi till att faktiskt kunna vara både mamma och sambo är ungarna kommer på fredag.
Det må verka som petitesser, men här ute i fantasins värld, så är det livsviktiga beslut. Åka hem, eller inte? Jag ska fylla på min kopp med det svarta härliga, leta reda på mina glasögon så att jag slipper huvudvärken och sätta mig på altanen och njuta av höstsolen. Jag bestämmer mig senare.
Bipolär
by Kirsi on October 10th, 2011
filed under Total förvirring
Den senaste tiden har jag funderat mycket på min diagnos, läst runt på the internets och försökt förstå all information och på något sätt omvandla den till mina egna symptom. Jösses säger jag bara! Sjukdomsbilden verkar vara individuell i så hög grad att jag undrar hur sjutton det ens är möjligt att ställa diagnosen bipolär.
Jag fick ju min diagnos i juli, utan vidare förklaring på hur jag ska bete mig, hur jag ska förvänta mig att livet ska se ut eller vad jag egentligen ska ha ut av medicineringen. Bipolär typ 2, det är det enda jag vet och tydligen kan symptomen vara lite hur som helst. Jag blir rätt frustrerad när jag inte vet riktigt vilken kategori jag ska stoppa allt i. Jag menar, allt började ju med stress-symptom som eskalerade till depression och sedan vidare till ett rejält sammabrott, i att jag gick in i väggen som det så klämkäckt heter. Detta var då bara början! När jag väl blev sjukskriven och behovet av medicinering var ett faktum, var det som att hela helvetet släpptes lös. Som jag så många gånger har förklarat, så tog kroppen igen sig på alla de nivåer som jag försökt hålla i balans efter bästa förmåga. Depressionen blev värre, sömnbehovet ökade rejält, vredesutbrotten blev tätare och ångesten vägrade försvinna.
Efter ett par månader, när det visade sig att medicinen inte riktigt fungerade, började jag fundera på om det inte var så att jag har samma åkomma som min kusin. Pratade mycket med min moster om just kusinens symptom och jag kände igen mig i varje punkt. Mina symptom var och är inte lika tydliga som hennes, men de har funnits där länge. När jag tittar bakåt såhär, så ser jag att jag har följts av ett mönster av depressioner åtminstone sedan högstadiet. Tidigare har jag vägrat ta till mig att det faktiskt är återkommande depressioner. Något som jag hade behövt behandling för långt innan jag gick in i väggen. Jag har inte riktigt velat erkänna att det har varit depressioner ens, för alla är ju nere ibland så det var väl bara att rycka upp sig?
Det maniska har inte varit lika tydligt och jag har ännu inte kunnat se något direkt mönster i perioderna. Det jag tidigare har sett som kreativitet och en artistisk ådra, kan nu mycket väl klassas till maniska perioder. Att väldigt impulsivt kunna engagera mig djupt i något projekt. Allt ska göras i massor och göras stort, det har känts som det viktigaste i världen. Impulsiviteten och det tvetydiga känslolivet har jag bara sett som en del av min personlighet. Jag har länge beskrivit mig själv som föränderlig, nu förstår jag varför.
Framåt sommaren, när depressionen sakta lugnade ner sig och livslusten visade sig utvecklades det snabbt till en obeskrivlig lycka och ett behov av konstant sysselsättning. Vilken eufori! Jag kände mig studsig och pratig, ville inte sova eller ens sitta still… Något som definitivt faller inom ramen för mani. Den perioden i somras var alltså den enda som jag med säkerhet kan kalla för manisk. Sedan dess har min sinnesstämning pendlat, det känns dock som att jag är deprimerad oftare.
Det pratas om hypomani och mixade bipolära symptom. Något som jag har förstått innebär en lättare variant av mani och perioder med blandade symptom, att man är riktigt nere men ändå har energi till miljoner. Båda dessa varianter kan jag förknippa mig med, men jag måste nog prata igenom allt med min läkare för att få ett riktigt grepp om vad det nu är jag har. Man kan tydligen också vara bara deprimerad eller bara lycklig.
Jag äter stämningsstabiliserande och antidepressiva mediciner. En blandning som på sikt ska leda till minskade depressiva perioder, att jag kan fungera normalt, komma tillbaka till jobbet och annat sånt som samhället kräver av folk. De lyckliga perioderna tycker jag ju om, så de ska inte behövas tas bort. Än så länge kan jag väl inte säga att jag märker någon skillnad på svängningarna. Möjligtvis har nedstämdhetsperioderna blivit lite kortare. Det tar ofta inte mer än ett par dagar innan jag mår bättre igen.
Man ska tydligen kunna fungera normalt trots bipolär sjukdom. Med rätt behandling så ska man fungera bra, även om man bör vara sjukskriven ett halvår – 9 månader efter ett skov. Men vad fasen är ett skov? Är det när man är ledsen, eller när man är lycklig? eller kanske efter man har varit både och? När man har varit både ledsen och lycklig och sedan blir ledsen igen, är det ett nytt skov? När man hela tiden är ledsen eller lycklig och aldrig känner sig riktigt bra, är det ett skov? Ett långt sådant?
Som sagt, jag blir fan inte klok på det här!
Nästan en miljon frågor
by Kirsi on October 10th, 2011
filed under Frågvis
Varför dricker jag upp kaffet långt innan jag har druckit klart? Varför säger folk att det är måndag när det inte känns som måndag? Varför är jag så förvirrad att jag inte ringer till läkaren i god tid för att få ett nytt recept? Varför är det ingen som förstår vilken panik jag får när jag behöver medla mellan två parter och ingen tycker likadant? Vad ska jag göra när jag inte har någon medicin och inte vågar ta av andras recept när det ändå erbjuds?
Varför är jag skurken när jag bara följer mitt inre kaos? Varför förväntas jag vara empatisk och klok när jag knappt vågar gå upp på morgonen? Varför är jag så rädd för allting? Varför har jag ont i magen? Vem ska städa min bil? Varför har jag inte orkat gräva ner alla narcisser jag har velat? Vem gör så att min telefon piper? Vad ska jag göra? Varför är jag så handlingsförlamad att jag inte kan ta mig för viktiga saker? Varför har jag inte en finare anteckningsbok?
Vilken vecka är det nu? Varför har jag träningsvärk i lungorna? Hur många dagar är det kvar till lön? Vems lön? Hur ska vi orka med allting? Varför mår jag inte bättre? Varför har jag inga vokaler? Kan nån krama mig? Varför ramlar ankorna högst upp på skärmen? Tycker mina vänner lika mycket om mig som jag tycker om dem? Varför har alla slutat leva på facebook? Vad ska jag göra nu då? Måste jag äta frukost? När ska alla frågor ta slut? Varför är allt så jobbigt? Varför taggar jag inte mina inlägg?
Varför fan är allt så jävla åt helvete? Kan nån svara då?
