Julaftonsmorgon

Av anledningar som jag inte vill gå in på just nu, vet jag att jag är mer närvarande denna jul än jag har varit tidigare. Redan i börja av december förvånades jag av vilket julmys jag kände av, något jag inte har gjort på många, många år. Jag är medveten om dåtidens detaljer som har skapat mycket obehagliga minnen. Minnen som jag absolut inte accepterar en upprepning av. Det är nog därför jag har varit så orolig de senaste dagarna. Det har varit mycket rädsla. För besvikelse, för mardrömmar, för att inte vara säker på om och hur jag kan hantera obehagliga situationer om de nu uppkommer. Sånt där ostabilt flackande fram och tillbaka med mina känslor och tankar är definitivt inte bra för mitt självförtroende. Ena stunden lär jag mig något, hittar en orsak och blir en liten, liten gnutta starkare. Nästa stund har hela världen rasat igen och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag har varit rädd för att älskling inte ska förstå min fasa över upprepningen av händelser från det förgångna. Jag har heller inte vågat ta upp de med honom. För jag vill inte minnas, för att jag vill inte berätta. Ingen ska få veta. Inte förrän jag själv kan acceptera att en del saker har hänt, en del saker finns i det förgångna och de påverkar mig ännu.

Jag vet till exempel hur hemskt det är när glädjen slocknar för att någon så uppenbart visar sitt missnöje över en present. Detta ska aldrig mer hända i mitt hem. Här ska man fasen tycka om de presenter man får, oavsett vad man tycker om dem. Ungarna köpte en hjälm till älskling i julklapp, en idé som de kokade ihop själva så att älsklingen också kan åka skridskor i ishallen. Direkt från hjärtat och med mycket kärlek. Jag vet vad han tycker om att ha hjälm på sig, så jag var inte alls säker på att han skulle tycka lika mycket om presenten som vi andra. Jag var livrädd för att han öppet och tydligt skulle visa sin besvikelse över att få något han egentligen inte ville ha. Sent inatt var jag tvungen att ta upp saken med älskling på gmail-chatten. Vilken lättnad det var när han gjorde klart för mig att jag återigen hade haft alldeles för låga tankar om honom. Naturligtvis skulle han tycka om presenten, oavsett vad det var. Han berättade att bara det att ungarna själva tagit initiativet till att köpa en julklapp till honom var värt hur mycket som helst. Naturligvis är det så, det vet ju jag, jag trodde bara inte att han också kände så. Tusen stenar föll från bröstet och jag kunde lägga mig med vetskapen om att julklappsöppningen på morgonen skulle flyta på utan kurvor.
Ja det är ju klart, vad hade jag egentligen väntat mig? Han är ju sådär underbar, min älskling. Han förstår oftast, kan trösta mig och säga precis de rätta sakerna. Det borde jag ju veta vid det här laget. Ändå kommer rädslan krypande alldeles för ofta och jag vågar inte konfrontera det eller prata om det, för det kan ju bli värre.

Nu är det snart ett år sedan jag drack någon alkohol. I vanliga fall bekommer det mig inte att folk dricker, men på senare veckor har jag blivit jätterädd för andras drickande. Tidigare år har jag skrattat smått åt klyschan “låt julen vara alkoholfri, för barnens skull”. Inte för att det på något vis ska vara besvärligt att vara nykter, men för att det låter så… ja, fjantigt, i brist på bättre ord. Nu är det plötsligt livsviktigt att alla är nyktra på julafton. Jag har haft väldig lust att köra min egen kampanj och försöka tvinga världen att vara nykter. Jag vill inte att någon ska dricka. Inte i närheten av mina barn och mig i alla fall. Jag kan inte hindra världen, men jag kan skydda mig och de mina. Jag behöver inte acceptera något jag finner obekvämt.

Nå, nog om rädslor. Vår julmorgon var helt underbar. Inga besvikelser, inga konstigheter. Jag gick upp vid 7 och gumman kom intassandes i köket strax efter. Mycket oroligt undrade hon om jag redan hade gömt julklapparna eller om det inte hade kommit några. Sötnöt! Jag var ju tvungen att avslöja att jag redan hade gömt dem och de skulle få en varsin karta så snart älskling kom hem från jobbet. Det var ju sen som att vänta på jultomten. Det kändes som att han aldrig ville komma hem från jobbet. 🙂

En snabb undran om det verkligen bara skulle vara fem klappar, och sen var det full fart med öppnandet. Gubben fick en HTC Hero, Halo reach special edition, en liten Star wars-bok, en munkjacka och en solcellsrobot. Gumman fick tjejlego, en kamera, en top, Wii Boogie superstar och Absolute Kidz 30. Älskling fick hjälmen och jag fick två fina doftljus, varav den ena var ett sånt där Wood Wick glasljus som jag har sneglat på många gånger.

Nu blir det avfärd mot julfirande del 2. 🙂 God jul på er!

Skattjakt efter julklappar