En månad senare
by Kirsi on June 26th, 2012
filed under Blommigt
Jag älskar min balkong! Speciellt nu när solen och regnet har utövat sin magi och allting har växt sig stort och fint. Såhär såg det ut för en månad sedan: http://www.kirsi.se/2012/05/19/balkongparadiset/.
Såhär ser det ut idag (några små ommöbleringar senare):
Vem drack upp kaffet?
by Kirsi on June 24th, 2012
filed under Musik
Men åååååhh! I många dagar, åtminstone två, har jag väntat på att få ett skrivsug och några lagom skruvade tankar. Nu är de här, jag har massor att skriva om. Men jag har slut på kaffe och orkar inte koka nytt. Så jag kan ju inte skriva om mina bra saker. 
Finns de kvar om jag väntar till morgonkaffet tro?
Bedövad
by Kirsi on June 18th, 2012
filed under Kaffemonster
Jag är helt bedövad. Fast inte på det sättet jag brukar vara. Jag har nämligen varit hos tandläkaren för första gången på 13 år. Hela käken är sådär mosig och alldeles skön. Jag har inte ont nånstans. Förutom i ryggen.
I ett par månader nu har jag haft ont i mitt hål. Hålet i tanden alltså. Det har varit där rätt länge, men inte börjat göra ont förrän på senare tid. Speciellt den senaste veckan eller så. Igår var droppen. Jag hade så ont i tanden, i käken, i nacken och i örat. Nu var det dags för en tandläkare. En människa som jag har undvikit att träffa på 13 år. Varför? För att jag har tyckt att det bara kostar en massa pengar. Pengar som kan läggas på mycket roligare saker. Jag har inte velat att någon tittar i min mun. Vad ska det vara bra för? Senast jag var hos tandläkaren var hon bara elak. Det finns gott om elaka folk helt gratis.
Imorse ringde jag för att boka tid, med inställningen att det tar nog en vecka eller så innan jag får gå. Jag fick en tid redan idag. Panik!! Det var jag ju inte beredd på. Jag insåg också att jag inte alls ville gå till någon tandläkare. Så farlig är inte värken. Min mensvärk är ju värre, så nog klarar jag detta. Eller kanske inte. Jag var så nervös för att åka dit.
Jag åkte ändå. Skakis och orolig. Nu skulle ju någon okänd karl gräva runt i min mun. Med en massa låtande saker. Under den lilla stund jag satt och väntade bestämde jag mig för att gå hem säkert 20 gånger. Innan jag hann sätta min plan i verket kom det en förvirrad gammal tant och ville att jag skulle följa med henne. Oh noes. Ingenstans att fly.
Tandläkaren bad mig sitta ner och frågade varför jag inte kommit tidigare, innan tanden började härja med mig. Just då blev det klart och tydligt. Jag lider verkligen av tandläkarskräck. Stolen såg demonisk ut. En hemsk ångest exploderade och jag började gråta. Jag kunde dock förklara att anledningen till att jag känner såhär är mitt senaste besök hos en tandläkare. Den där haggan var bara elak och försökte dränka mig med sitt vattensprutande instrument. Hur vet jag att jag inte dör om jag sätter mig där? Å andra sidan, min tand har försökt ta livet av mig i månader och om jag inte sätter mig så kommer den att lyckas.
Han var riktigt bra. Försiktig och hänsynsfull. Han jobbade i små korta omgångar och lät mig svälja och andas emellan. Trots en behaglig bedövning gjorde det helvetiskt ont när det surrade och skrapade i munnen. Han grävde och petade runt. Ryckte ut några nerver och visade mig. Det var dessa som gjorde ont. Små små röda trådar med en liten boll på vardera ände. Usch så äckligt. Min tand var ordentligt inflammerad och blödde som en galning. Nu är den urgröpt och fylld med en vit sörja. Den ska hålla det onda borta tills jag ska tillbaka för rotfyllning och ordentlig lagning.
Det var inte så allvarligt ändå. Han var bra den tandläkaren. Förhoppningsvis kommer inte ångesten lika hårt nästa gång. Förhoppningsvis är nästa tandläkare lika duktig.
Nu har jag bara bedövningen kvar som påminner mig. Jag hoppas att den sitter kvar länge. Jag skulle tydligen få jätteont ett tag när den släpper… Sånt här bedövningsmedel vill jag ha hemma. Rena himmelriket.
8 år
by Kirsi on June 12th, 2012
filed under Kaffemonster
OMG. Det är bara 8 år kvar tills jag är 40. 8 år! Det är inte klokt vad gammal jag är. Av någon anledning får jag dessa ålderskriser alldeles för tidigt. Jag panikade över att snart vara 30 när jag var 22-23, och nu är det då dags för nästa. När jag är MER än 30. Så jävla gammal.
Igår när den egentliga gammal-dagen var, så var allt lugnt. Inga tankar om ålder, inga bilder om en ihopskrumpen Kirsi, ingen panik om något gammal-relaterat. Idag är det tillbaka. Gammal. Som fan.
Jag var på reiki igår, födelsedagen till ära och allt. Det syns visst tydligt när jag inte mår bra. Att jag klär mig i svart trodde jag bara var för att jag tycker om svarta kläder. Det är så lätt att gömma sig i dem. Uppenbarligen klär jag mig inte svart jämt. När jag mår bättre så använder jag faktiskt de kläder jag äger som är av en annan färg. Igår hade jag svart på mig. Sorgefärg. Må-dåligtfärg. Gammalfärg.
Jag trodde att anledningen till att jag inte har varit på topp de senaste dagarna, kanske de senaste veckorna, berodde på att jag är så ledsen över syrrans missfall. Jo, hon fick missfall igen. För tredje gången. 
Det, blandat med det vanliga upp-och-ner-måendet och Lyrica-stoppet, tyckte jag var den självklara orsaken till den senaste tidens blähä. Efter en timmes snack med min reiki-kvinna kom det ju fram att det inte är hela sanningen.
Jag anpassar mig efter andra, hela tiden och alldeles för mycket. Jag mår dåligt, eller sämre än jag skulle behöva iaf, eftersom jag konstant ändrar och justerar mig efter andra. Det är bara småsaker för det mesta. Saker som jag tycker bara är att visa hänsyn, men som ändå gör att jag mina tankar och känslor inte får plats. Nu säger jag inte att man inte ska visa hänsyn till andra, för det ska man, däremot blir det fel när det sker på bekostnad av en själv. När det inte handlar om att visa hänsyn, utan att vända kappan efter vinden. Att endast göra andra nöjda.
Jag var inte ens medveten om att såna här saker påverkade så mycket. Men de gör ju det. Exempel? Törs jag ge exempel? Folk kan ju bli ledsna… Å andra sidan… Ett par exempel kan jag ge.
Jag kan inte lyssna på vilken musik jag vill, eftersom min gravida syster här mittemot exploderar. Jag kan inte lyssna på musik med volymen högre än att jag nätt och jämnt hör när jag sitter rakryggad, för att älsklings öron exploderar. Jag kan inte slappna av en endaste sekund när ungarna är hemma, för att de har behov som går före mina och det finns ingen annan som ser till behoven om inte jag gör det. Jag kan givetvis be om hjälp, men av erfarenhet vet jag att en sån fråga leder ofta till motargument och elaka blickar som säger att i egenskap av mamma ska jag kunna hantera saker utan hjälp och utan gnäll. Mina skuldkänslor tar alldeles för stor plats helt av egen kraft, så det behövs inte tillföras en massa kraft till dem.
Jobbet vill att jag ska komma tillbaka snart, så jag måste entusiastiskt acceptera de förslag som försäkringskassan och arbetsförmedlingen kommer med. De förresten, af och fk, är så nöjda med att kunna stoppa in mig i nåt program, så jag kan inte berätta att jag inte längre är så säker på att det kommer att fungera. Jag har insett att jag inte riktigt tycker om att gå till min kurator. Jag får ont i magen när jag ska dit. Jag kan inte vara helt öppen med henne. Men jag kan inte sluta för att det är en så bra grej att jag visar världen att jag inte vill sitta hemma och må dåligt.
Det var några exempel. Det finns många fler. Små och stora saker. Jag är tillbaka på den punkt där jag inte tillåter mig att vara som jag skulle behöva. För att undvika skuldkänslor. För att undvika konflikt. För att slippa förklara det jag inte riktigt kan förklara, eller det där förklaringen är densamma som den alltid har varit. För att alla andra ska vara nöjda. Jag vet inte riktigt hur jag hamnade där igen. Tyckte ju att jag var helt medveten om att det här är en del av det som har fått mig att må dåligt, och att jag hade det under kontroll. Det är konstigt att jag som är så gammal inte har fattat bättre.
Min reiki-kvinna säger att jag inte kan leva mitt liv så. Men vilket liv? Det är ju snart över i vilket fall. Så jävla gammal.
Ja jo, det finns många som är äldre och bla bla. Men det hjälper ju inte mina känslor och tankar, eller hur?
Tidig present
by Kirsi on June 9th, 2012
filed under Blommigt
Igår kom det hem ett litet paket från Coolstuff. Jag fick en tidig födelsedagspresent av älskling! 
Jag fick köttätande växter! Eller ja, köttätande frön är de väl just nu då, men så småningom blir det köttätande växter (Venus flytrap). Fröna kom i ett litet växthus, som är ett hus, tillsammans med små djur och stenar som i instruktionerna kallas för träskstenar. Hur coolt som helst. Jag har ett hus där det bor två ormar, en ödla, lite för mycket träskstenar och några köttätare. Hah! Jag älskar att plantera saker. Att jag aldrig har tänkt på att dekorera mina blommigheter med små söta djur.
Ungarna är fascinerade av konceptet köttätande växter. Gumman har ställt miljoner frågor om dem här på förmiddagen.
Hon: Hur klarar den sig på vintern då?
Jag: Man tar ju in den, så får den vara inne istället.
Hon: Jaha… ska man mata den med kött då eller?
Jag: Nej, den äter bara flugor och myggor och så.
Hon: Men… HUR klarar den sig på vintern då?
Jag: Jaha, när det inte finns några flugor menar du? Då får den bara vatten.
Hon: Kan man vattna den också?
Jobbfester
by Kirsi on June 2nd, 2012
filed under Total förvirring
Igår var vi på sommarfest med älsklings jobb. Förutom god mat och dricka, lite kubbspel i kylan och en massa högljutt mingel, så skulle även vi nygifta firas (det är visst tre på företaget som nyligen har gift sig). Det var därför jag var tvungen att delta i festeriet.
Även om jag var väldigt obekväm hela kvällen och hade svårt att hålla kvar ångesten i lådan, så var det värt det. Lite grann. Jag tycker att det är en så gullig gest av älsklings kollegor. På bröllopsdagen fick vi ju ett jättefint gratulationskort och igår fick vi en flaska bubblande rosé och ett presentkort till Nya hattfabriken. Jag har aldrig varit på den restaurangen, så det ska bli spännande att gå dit sen. En myskväll tillsammans. Hur bra som helst.
Idag är det sommarfest med mitt jobb. Något som känns mycket besvärligare. Varför? Jag klarade ju en kväll med okänt folk igår, det borde inte vara några problem att umgås med mina kollegor en dag. Jag saknar ju dem, väldigt många av dem i alla fall, jag borde inte vara orolig för att vara på lite festligheter med dem. Jag är lite orolig. Jag har ännu inte bestämt mig helt för om jag ska gå eller inte. Jag vill, men jag vet inte om jag kan. Nå, jag har två timmar på mig innan jag måste åka, så det finns tid att bestämma mig för att åka och backa ur några gånger om.
Jag tror att gårdagen var lättare av två anledningar. Dels så hade det varit riktigt otrevligt att inte vara på plats i och med att vårt bröllop skulle uppmärksammas. Dels visste jag att jag inte behövde prata så mycket med folk. Det gick jättebra att gömma mig på toaletten några gånger, helt utan att jag behövde förklara var jag hade varit.
