Sabaton!

Igår var jag på rockkonsert, för första gången i mitt 30-åriga liv. (Schhh! Egentligen är jag ungefär 32, men säg det inte till någon.) Varför har det dröjt så länge med att göra något som jag antar att de flesta gör i övre tonåren? Tjao… svaret får nog bli två-delat där. Jag har inte varit tillräckligt förtjust i någon musik för att tycka att det ska vara värt att lägga ner tid och pengar på att åka och se bandet. Tidigare har jag också varit mycket fegare och inte vågat göra nya saker. Jag var helt enkelt tvungen att jobba med mig själv i ett par år OCH upptäcka Sabaton innan det blev aktuellt med en konsert. 🙂

Det var SÅ roligt! Helt klart värt pengarna, tiden, tröttheten och träningsvärken. För trött, det är jag. Denna 30-åriga kropp är lite för gammal och otränad för att hoppa på befallning. Jo. De sa “HOPPA!” så jag hoppade. Orkade bara hoppa 2,5 omgångar, sen fick jag träningsvärk. Så jag dansade det vildaste jag vågade istället. Tänkte en stund där när jag gungade till en av låtarna jag inte kände igen. Ska man dansa på konsert? Man kanske bara ska hoppa? Äh, I don´t give a damn! Jag måste ju röra mig på något sätt för att få ut något av det hela kände jag. Egentligen hade jag velat härja och dansa lite mer, men jag vågade inte. Jag tappade modet en del när mitt rocksällskap var lite mer svårflörtade. De de stod bara still och tittade konstigt på mig när jag hoppade och dansade. De hoppade inte. De rörde sig inte. Alls. Nästa gång ska jag i förväg ställa in mig på att inte låta osäkerheten ta energi ifrån mig. Jag behöver ju ha den till att hoppa. 🙂

Jag har inte varit ett Sabaton-fan speciellt länge, det var kanske ett halvår sedan jag köpte min första Sabaton-skiva. Min andra kom härom veckan, så den har jag inte hunnit lyssna på mer än 10 gånger. Alltså kunde jag inte hälften av de låtar som spelades igår kväll. Lite trist, för jag märkte ju att det var mycket roligare när jag kunde sjunga med. Nu är jag sugen på att skaffa mig en bunt skivor till, lära mig alla bra låtar och sedan köpa en biljett till Örebro och härja ordentligt där istället.

Nå, vi får se. Jag kanske kan hålla mitt härjar-begär i schack till i sommar då vi ska på Iron Maiden. Jag måste börja lyssna lite på deras musik och lära mig låtar så att jag får vråla med där. Vilka Iron Maiden-låtar är bra?

Jag är helt imponerad över vilken struktur och ordning det var på hela tillställningen. Då tänker jag främst på den trängsel jag var så orolig för innan. Jag panikade i veckor innan konserten just för att jag var orolig för att det skulle vara så mycket folk, och de skulle säkert vara på mig och jag skulle inte få andas och det skulle vara trångt… Jag har ju varit på seminarie-tillställningar med både hundra- och tusentals människor, och där har folk betett sig som galningar. Innan insläpp stod man som packade sillar och väntade på att hundratals folk skulle få tränga sig in genom dörrarna samtidigt. Jag befarade alltså att det skulle vara likadant här, men det är visst skillnad på kostymnissar och hårdrockare. Kön in till Fryshuset var en kö, inte en klunga. Det fanns gott om utrymme åt alla håll, både i kön och inne i arenan. Jag kunde andas och röra mig. Så skönt. Det var bara vid två tillfällen som jag började få ångest över att det var trångt. Precis innan Sabaton började spela var vi på väg in i vårt hörn av luft och utrymme i lokalen, stundtals var det så trångt så jag trodde att jag skulle få panik på riktigt, men med lite tålamod kan man lirka sig förbi vilken skäggig gubbe som helst. När spelningen var över hade grabbarna väldigt bråttom ut, tillsammans med alla andra miljoner som skulle ut. Det krävdes mycket fokus för att hålla undan paniken som ville komma fram på grund av trängseln där. Jag hade velat stå kvar där i vårt hörn och vänta på att folk skulle försvinna. Och titta på pojkarna som klädde av sig på scen, så klart. 🙂

Kvällen slutade med en förvirrad promenad i Stockholm (vi hittade inte bilen), följt av lite bloggande på en servett på Mcdonalds.

Hoppa! *pekar nedåt*