3 Comments

  1. mamma

    Ibland är det svårt att veta vad som är rätt och vad som är fel. Vi föräldrar tycker att det vi gör och säger är så rätt men ändå är det inte alltid så. Stackars vår lilla gumma som inte mår bra i skolan, inte alls kul när det tjafsas där 🙁 Så är det lite med J också, jobbigt med kompisar ibland. Jag hoppas A har styrkan att klara av kniviga situationer utan att bli alltför ledsen. Hon är ju så härlig <3 Ett bra inlägg från det andra blogget. Du ska se att allt löser sig så småningom. Du är en bra mamma som verkligen vill ge och ger dina barn det bästa <3

    Reply
  2. Britt-Marie

    Jag känner mig så bedrövad när jag läser om din rara, lilla flicka, och när jag ser fotot av henne. Hon mår inte så bra! Att gå till skolan så ledsen, det är inte som det ska vara. Jag kommer mer än väl ihåg hur det kunde vara. Då, på min tid. Jag minns att jag inte alltid berättade hemma hur illa det verkligen var, jag skämdes, och jag ville dessutom inte göra min mamma ännu mera nere och arg, än hon redan var. Och självklart tror man som barn, att det som går fel, det som är fel i ens tillvaro, det är ens eget fel! Som barn kan man ta på sig oerhörda bördor, på grund av detta. Om ens föräldrar grälar, skiljer sig, osv, tror man som liten att man är orsaken till eländet! Om det då inte finns någon klok vuxen som rätt kan tala om för barnet att NEJ, det är inte ditt fel, så bär man skulden med sig i en tung ryggsäck livet igenom.
    Det är så lätt att hamna utanför idag. Skolan är jättetuff, och just tjejer kan vara rent ut sagt för djävliga mot varandra!
    Jag vet ju inte hur det är med din flicka, om hon ÄR utanför gemenskapen i skolan, om hon blir mobbad, eller om hon har andra problem? Problem att interagera med de andra barnen, eller vad det nu kan vara. Kanske hon skulle behöva hjälp av något slag? Jag menar hjälp utifrån? Jag förstår mycket väl att du som mamma vill lösa hennes problem själv, men ibland är det nog så att man kanske inte riktigt räcker till hela vägen. Du är känslomässigt påverkad av henne och hennes problem, och det kan vara svårt att se riktigt klart då.

    En annan sak som jag minns smärtsamt tydligt från min egen barndom, är alla de gånger min mamma skrek på mig. Och det gjorde hon ofta. Alldeles för ofta! Det var inte alltid de ord hon skrek som gjorde mest ont, det var mera hur hon såg ut i ansiktet när hon skrek och gapade och svor, och rösten…. den förfärliga rösten! Hur den fick mig att känna mig: Oälskad, dum,
    så i vägen, så korkad, så fel… och de känslorna har jag burit med mig hela livet. Jag vet idag att inte min mamma mådde bra, hon hade stora och svåra problem, men som barn kunde jag ju inte förstå detta, utan hennes ord och skrikande blev min smärtsamma och mycket förödande verklighet. Som jag önskar idag att någon fångat upp mig i tid…

    Jag skriver inte det här för att skrämma dig, eller klanka på dig. Absolut inte. Jag läser det du skriver, och inser att du verkligen älskar dina barn, och vill dem så innerligt väl, men ibland kan det behövas lite hjälp utifrån för att komma rätt. Men det där vet du bäst själv, Kirsi. Jag tycker bara så synd om den fina flickan. Jag sänder massor av styrketankar till er!

    Reply
  3. Britt-Marie

    PS. Tack för länken till HSP! Jag har med stort intresse börjat läsa där! Är det som du anar, att din flicka hör till den här gruppen personligheter, ja, då behöver hon extra mycket uppmärksamhet och hjälp. Det vet jag, med den erfarenhet jag själv har av “fenomenet.”
    Kram till er båda!

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *