Problem och lösningar

Jag har tidigare skrivit om hur orolig jag är för att mina barn ska utveckla en dålig självkänsla. Den oron har förstärkts på senare tid, speciellt när det gäller gumman.

Min dotter är en känslig person. Hon är stark, principfast och fåfäng. Hennes inlevelseförmåga är enorm och det händer allt oftare att hon förstår hur någon mår bara genom en snabb blick. Det är viktigt för henne att saker är rättvisa och hon förklarar gärna ingående när hon upptäcker att någon har missförstått verkligheten, även om det bara är hennes verklighet. Hon vill vara omtyckt och är livrädd för att bli lämnad ensam, utan några vänner. Det finns så mycket klokhet och så många underbara egenskaper i denna lilla dam. En sån styrka i en så ung människa. Jag misstänker lite att hon är HSP.

Jag är rädd för att det är blandningen av alla dessa fina egenskaper som bidrar till att gumman inte mår så bra i skolan. Det har varit tjafs i skolan nu i veckan också. Det är alltid tjafs. Mellan A och varierande tjejer i klassen. Jag vet att A inte är den som slåss eller är medvetet elak mot någon. Hon mår ju dåligt själv när hon ser hur ledsen någon annan är. Jag vet också att det är viktigt för henne att försöka rätta till saker som har blivit fel, så om någon säger elaka eller felaktiga saker till henne, så står hon där och käbblar emot. För att försvara sig själv eller någon annan.

Jag vet också att hon har väldigt svårt att släppa saker som har varit. Hon kan förlåta och bli kompis med någon hon precis har grälat med, men nästa gång det blir gräl med samma person kommer allt det gamla tillbaka och påverkar As syn på situationen. När hon berättar om någon händelse och säger att “Den gör ALLTID så”, då menar hon inte att den andra gör något hela tiden, utan att så länge de har känt varandra har A med ojämna mellanrum blivit ledsen pga den andra.

Varje vecka har vi en ny strategi till skolan. Förklara att du blir ledsen eller arg när någon gör eller säger något dumt. Gå iväg och tänk för dig själv att du vet att du inte har gjort fel. Säg till fröken på en gång. Ignorera den som gör att du blir ledsen. Prata inte med den, titta inte på den, lyssna inte på den. Säg samma sak tillbaka. Bry dig inte. Låt andra tycka vad de vill, du vet ju själv vad som är sant. Kom ihåg att folk som säger elaka saker är ofta rädda eller kanske mår dåligt själva… Inget fungerar. Allt verkar slå tillbaka.

När jag desperat letade efter lösningar i mina oroliga funderingar var jag inne och snurrade på att svårigheterna med att kunna hantera det tjafs som uppstår kanske beror på gummans rädsla för att bli lämnad ensam. Mycket fokus har jag lagt på att försöka få henne att förstå att en vän kommer inte att försvinna, även om de inte leker varje sekund, och att hon är stark, så att hon klarar sig även om hon skulle behöva vara ensam.

Häromdagen upptäckte jag dock att så inte var fallet. Vi satt här vid matbordet på morgonen innan skolan och jag försökte peppa en orolig gumma, när hon började gråta och frågade varför jag hela tiden tror att det är hon som har gjort fel. Jag behövde förklara många gånger att det inte alls var det jag trodde och heller inte menade så, utan jag försökte bara hjälpa.

Det var ett jävla slag i magen att behöva inse att jag inte alls hjälpte henne att samla styrka och självkänsla utan snarare tog bort det. Mina råd till henne har alltså uppfattats som att jag talar om att hon inte duger, att det är hon som gör fel när hon gör det som faller henne naturligt: att starkt stå upp för sig själv och sin sak, eller att med generös empati medla och skapa rättvisa. Hon gör ju inte fel. Och hon ska definitivt inte trycka undan de egenskaper som är en så otrolig styrka hos henne. Jag måste omgruppera mina trupper, men hur ska jag göra?

Pratade med min kloka syster om detta och hon tipsade mig om en blogg som skulle kunna hjälpa, En annan du. Den kommer att vara till mycket hjälp kan jag meddela. Jag har bara läst några få inlägg och alltså inte hittat något konkret att ta till vid det nuvarande problemet, men jag ser ju klart och tydligt att den här kvinnan pratar om precis det jag menar! Hon skriver om hur JAG vill vara som förälder och hur JAG vill att MINA barn ska bli (och inte bli) behandlade.

Läs här bara: http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2012/02/19/nar-du-skaller-pa-mig-mamma-ar-det-svart-for-mig-att-alska-mig-sjalv/

Hon bekräftar också att jag inte är helt ute och cyklar med min känsla, min bild av hur en bra självkänsla skapas och bibehålls. Jag får ofta höra att jag daltar med barnen, inte har några regler, låter dem göra hur som helst och allt vad det är. Samtliga påståenden/anklagelser är inte sanna. Regler är viktiga och det är bara viktiga regler jag har. Jag har tidigare skrivit om vikten av att de regler som finns ska gälla för samtliga i hemmet och att välja sina strider, så det är inget jag tänker gå in på nu (tror jag). Daltandet är inte så mycket mer än att jag vill lyssna till mina barn, jag vill att de ska känna sig viktiga, värdefulla och delaktiga. Alltså är det jätteviktigt att jag är lyhörd, tar dem på allvar och ger dem “rösträtt” här hemma.

Ja, de är barn. Miniatyrmänniskor. Men de ska kunna leva på samma villkor här hemma som jag och Daniel. Ingenting bra kommer ur att bråka hemma, ingen mår bra av tjat och gräl. Mitt jobb som mamma är att bygga upp barnen, hjälpa dem att vara starka i sig själva. För att kunna göra det måste jag behandla dem med respekt. Att veta var gränsen för respektlöshet går är inte alltid det lättaste.

Mycket av nedanstående pågår här hemma titt som tätt. Jag tappar tålamodet och gapar, skriker och det händer att jag hotar med fjantiga saker för att försöka återfå “makten”. Det är dock inte alls i samma utsträckning som tidigare, då när jag mådde dåligt utan att veta om att jag mår dåligt och utövade helt fel metoder i försöken att må bättre.

Frågan fick jag idag när jag var med som gäst i radioprogrammet Boulevard. Funkar det i praktiken att bemöta barnen på samma sätt som vi själva vill bli bemötta?

Mitt svar är förstås ja. Jag tror att barn föds med en förmåga till empati.
Jag tror att barn föds med en naturlig vilja att bidra till andra människor.
Jag tror att barn är social varelser som vill passa in och fungera i en grupp.

Det vi föräldrar behöver göra är att ge barnen stöd i att vara i kontakt med dessa förmågor. Vi behöver ge dem schyssta förutsättningar. Det gör vi tyvärr inte alltid.

Vi skäller på barnen.
Vi hotar dem.
Vi skuld- och skambelägger dem: ”Du borde veta bättre än att göra så där!”
Vi klandrar deras känslor: ”Det där var väl ändå ingenting att bli ledsen för!”
Vi ifrågasätter deras behov: ”Du kan väl inte gärna vara hungrig redan!?”

När vi pratar så här med våra barn gör vi det väldigt svårt för dem att behålla kontakten med sin egen medkänsla och omtanke. De blir liksom upptagna med att skydda sig själva istället för att förstå vad vi vuxna behöver och vilja bidra till det.

http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2012/11/12/men-ar-det-verkligen-sa-dar-enkelt/

Nuförtiden är min förståelse och mitt tålamod mycket bättre. Det är inte förrän framåt torsdagar som en hel eftermiddags tjatande om något utlöser explosioner av varierande grad på kvällen. Men mycket bättre kan det bli, vi behöver verkligen inte ha så mycket bråkerier här hemma. Ingen mår ju bra av dem. För oftast handlar de inte ens om några väsentliga saker, de är bara stormar av helt onödig skäll och kritik. Det är verkligen inte okej att vara och nagga på barnens självkänsla på grund av att de glömde väskan på hallgolvet för att ett akut toabesök kom i vägen eller att kvällsmaten tar en timme att äta för att det finns så mycket att berätta om just då.

För när vuxna ifrågasätter, anklagar, skuldbelägger eller kritiserar sina barn hör de inte bara orden som uttalas. De hör också budskap mellan raderna: ”Du duger inte!”, ”Jag är inte nöjd med dig!”, ”Du är inte bra nog!”

http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2012/11/08/hjalp-jag-vill-gora-annorlunda-granser-med-respekt-del-1/

3 thoughts on “Problem och lösningar”
  1. Ibland är det svårt att veta vad som är rätt och vad som är fel. Vi föräldrar tycker att det vi gör och säger är så rätt men ändå är det inte alltid så. Stackars vår lilla gumma som inte mår bra i skolan, inte alls kul när det tjafsas där 🙁 Så är det lite med J också, jobbigt med kompisar ibland. Jag hoppas A har styrkan att klara av kniviga situationer utan att bli alltför ledsen. Hon är ju så härlig <3 Ett bra inlägg från det andra blogget. Du ska se att allt löser sig så småningom. Du är en bra mamma som verkligen vill ge och ger dina barn det bästa <3

  2. Jag känner mig så bedrövad när jag läser om din rara, lilla flicka, och när jag ser fotot av henne. Hon mår inte så bra! Att gå till skolan så ledsen, det är inte som det ska vara. Jag kommer mer än väl ihåg hur det kunde vara. Då, på min tid. Jag minns att jag inte alltid berättade hemma hur illa det verkligen var, jag skämdes, och jag ville dessutom inte göra min mamma ännu mera nere och arg, än hon redan var. Och självklart tror man som barn, att det som går fel, det som är fel i ens tillvaro, det är ens eget fel! Som barn kan man ta på sig oerhörda bördor, på grund av detta. Om ens föräldrar grälar, skiljer sig, osv, tror man som liten att man är orsaken till eländet! Om det då inte finns någon klok vuxen som rätt kan tala om för barnet att NEJ, det är inte ditt fel, så bär man skulden med sig i en tung ryggsäck livet igenom.
    Det är så lätt att hamna utanför idag. Skolan är jättetuff, och just tjejer kan vara rent ut sagt för djävliga mot varandra!
    Jag vet ju inte hur det är med din flicka, om hon ÄR utanför gemenskapen i skolan, om hon blir mobbad, eller om hon har andra problem? Problem att interagera med de andra barnen, eller vad det nu kan vara. Kanske hon skulle behöva hjälp av något slag? Jag menar hjälp utifrån? Jag förstår mycket väl att du som mamma vill lösa hennes problem själv, men ibland är det nog så att man kanske inte riktigt räcker till hela vägen. Du är känslomässigt påverkad av henne och hennes problem, och det kan vara svårt att se riktigt klart då.

    En annan sak som jag minns smärtsamt tydligt från min egen barndom, är alla de gånger min mamma skrek på mig. Och det gjorde hon ofta. Alldeles för ofta! Det var inte alltid de ord hon skrek som gjorde mest ont, det var mera hur hon såg ut i ansiktet när hon skrek och gapade och svor, och rösten…. den förfärliga rösten! Hur den fick mig att känna mig: Oälskad, dum,
    så i vägen, så korkad, så fel… och de känslorna har jag burit med mig hela livet. Jag vet idag att inte min mamma mådde bra, hon hade stora och svåra problem, men som barn kunde jag ju inte förstå detta, utan hennes ord och skrikande blev min smärtsamma och mycket förödande verklighet. Som jag önskar idag att någon fångat upp mig i tid…

    Jag skriver inte det här för att skrämma dig, eller klanka på dig. Absolut inte. Jag läser det du skriver, och inser att du verkligen älskar dina barn, och vill dem så innerligt väl, men ibland kan det behövas lite hjälp utifrån för att komma rätt. Men det där vet du bäst själv, Kirsi. Jag tycker bara så synd om den fina flickan. Jag sänder massor av styrketankar till er!

  3. PS. Tack för länken till HSP! Jag har med stort intresse börjat läsa där! Är det som du anar, att din flicka hör till den här gruppen personligheter, ja, då behöver hon extra mycket uppmärksamhet och hjälp. Det vet jag, med den erfarenhet jag själv har av “fenomenet.”
    Kram till er båda!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *