Kaffemonster

Vem är jag?

Jag har fått i uppgift att skriva ett A4-ark om vem jag är. Enkelt, jag är expert på att slänga ur mig text – tänkte jag när jag fick uppgiften. Men nu när jag ska ägna mig åt sysslan blir det genast lite svårare.

Till att börja med – ett A4? Det är ju på tok för lite. Jag kan rabbla på kilometer efter kilometer, även när jag anstränger mig hårt för att hålla det kort. Tangentbordet smattrar på som en kulspruta när jag kommer igång. Men att prata om något så abstrakt som VEM jag är? Det vet jag inte om jag kan. Vem är jag? Vem fan är jag?

Jag är föränderlig. Långt innan jag påbörjade min läkning hittade jag detta ord som så bra beskrev hur jag såg på mig själv. Föränderlig.

I min ungdom (och ganska långt upp i vuxen ålder) var jag sällan bekväm med att beskriva mig själv. Inte bara på grund av dålig självkänsla och allt det där, utan också för att det kändes som att jag inte var helt ärlig. Jag visste ju att vilken egenskap jag än listade, så kunde den förändras väldigt fort. Eller att även motsatsen också var något jag helt uppriktigt kunde säga om mig själv. Förvirrande, naturligtvis. För jag är allting. Jag har alla egenskaper.

När min läkning började på allvar, för 6 år sedan, var jag helt annorlunda än jag är nu. Ordet föränderlig är fortfarande applicerbar. Jag har tydligt fått erfara hur snabbt jag som person kan förändras och det är länge sedan jag slutade göra motstånd mot den oundvikliga förändringen.

Jag vet med all säkerhet att jag inte kommer att vara likadan imorgon som jag är idag. Med varje tanke som far igenom mig, varje känsla jag känner och varje handling jag genomför, justeras jag en aning. Något läggs till och något annat kanske tas bort. Jag lär mig, det pågår utveckling hela tiden.

Läkning. Förändring. Justering.

Jag har lärt mig att sådant som jag tycker om att göra, sådant jag är bra på, förändras långsammare. Men saker jag är bra på kan väl ändå inte användas för att tala om vem jag är?

Inom mig brottas lugnet med osäkerheten. Det finns många rädslor, skapade av det förflutna, som ofta kommer upp och vill få mig att tro att jag är en viss person. Beteenden, formade av hur jag har tolkat yttre omständigheter, ligger där som en automatisk reaktion, en reflex.

Men så finns det också en känsla djupt inom mig som alltid är en påminnelse om att det inte riktigt är hela sanningen. Den känslan ligger där och pulserar. Blinkar. Och utan ord informerar mig om att jag har egenskaper och beteenden som har tillkommit av situationer utanför mig. Det är de som ligger på ytan. De som syns, om man inte tittar djupare.

För där under finns lugnet. Visheten. Styrkan. Tryggheten. Kärleken. Övertygelsen om att allt är precis som det ska vara.

Jag är föränderlig. Jag observerar och betraktar. Jag lär mig. Hittar mönster. Och så delar jag med mig.

Ungefär lika länge som jag har varit medveten om att läkning pågår, har jag haft en djupt rotad känsla av att jag vill hjälpa andra. Jag har erfarenheter som ingen ska behöva gå igenom. Men de har alla gett mig ovärderliga lärdomar, så jag har lite svårt att vara bitter.

Dessa erfarenheter gör att jag kan hjälpa andra. Jag vet inte alltid hur, om någon frågar, men jag vet att jag har kunskaper som jag ska dela med mig av. Det känns ofta meningslöst att upprepa ord som egentligen är ganska vaga. Jag vill hjälpa, svarar jag på frågan om framtidsplaner.

När det väl är en situation där jag kan hjälpa, så är det tydligt. Jag kan fortfarande inte ge detaljer på hur, men när det väl händer, när det väl klickar till, så blir det så kraftigt att jag nästan kan känna hur ytterligare en pusselbit lades till rätta. Både hos mig och den andra. Och det händer ganska frekvent nuförtiden, att det klickar så där. På så vis är jag ett verktyg.

Jag är resultatet av mina livsresor hittills, formad till den jag är menad att vara just nu. Jag är universum. Precis som du. Vem? Jag. Samma som du. Jag är.

Jag är det fysiska uttrycket av en högre tanke. Ett väsen, en energi. Ett sammanhang. En avsikt. Sammankopplad med allt och alla.

Kanske är ett A4 alldeles för mycket. Kanske räcker det med ett par meningar, egentligen.

Jag är.

Det räcker så.

Men ska jag verkligen skriva sådär undvikande i min beskrivning om mig själv?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.