Jag orkade inte skriva något födelsedagsinlägg, bestämde jag igår. (Jubileumsinlägg vore förresten ett lämpligare ord, men jag gillar det inte.) Men idag sitter jag ändå här och tittar när markören entusiastiskt blinkar sig framåt i textrutan. Inte för att det finns så mycket ork att knappa ner några av mina monologer, men för att det finns en nyfikenhet i mitt hjärta och en längtan att få minnas gamla tider.

Idag är det tio år sedan jag skrev det första inlägget här på kirsi.se. Tio år är lång tid. Det är en fascinerande känsla att kunna dela upp sitt liv i decennielånga bitar. På ett sätt så överblickbart, med tydliga markeringar där ett decennium slutar och ett annat börjar. På ett annat sätt så ihopsnörat och koncentrerat på åldersaspekten. Så satans gammal jag måste vara, när det är så enkelt att dela upp livet i flera decennier.

För tio år sedan hade inte bloggen något syfte alls. Det var bara något jag kunde göra på kirsi.se, ett domännamn som mina kollegor på webbhotellet tyckte att jag kunde registrera, när jag ändå hade möjligheten liksom.

2007. 27 år fyllde jag det året.

Mitt första inlägg var bara ett test. Skrevs antagligen i fyllan, säkert för att kunna dela länken till någon via MSN. Inte riktigt värt att dela just nu, men den finns att hitta i arkivet för den som vill rota. Det första riktiga inlägget var prat om kaffe och flytt, med många smileys.
http://www.kirsi.se/2007/04/17/livsnodvandighet-pa-rymmen/

Det finns en del intressant att hitta när en rotar bland 2007:s inlägg. Mycket hjärtesorg, ensamhet och längtan, men också lite roligt, som jobbfester. http://www.kirsi.se/2007/09/06/alla-dorrar-oppna-och-ingenting-ar-vuxet/

2008.

Pojkvän i Oslo, shopping och mer hjärtesorg var det visst 2008. Och varje inlägg avslutades med en låt som passade in.
http://www.kirsi.se/2008/01/01/120/
http://www.kirsi.se/2008/02/13/vanta-snallt-i-kon/
http://www.kirsi.se/2007/08/28/langta-hata-alska-smygtyckaom-langta-langta-vagra/
http://www.kirsi.se/2008/10/11/instangd/

2009.

En annan pojkvän i Norge en stund och en roadtrip till Finland under semestern (finns bara dokumenterad i några fotoalbum på fb). Såhär i efterhand vet jag att min utmattning började redan under 2009, om inte tidigare än så. In flames “Delight and angers” var definitivt favoritlåten.
http://www.kirsi.se/2009/05/13/nu-vet-jag-vem-du-ar/
http://www.kirsi.se/2009/09/24/dar-den-finns/

2010. Jag fyller 30…

Ny pojkvän igen, hade konstiga funderingar, blev sambo och försökte ge ungarna en normal familj.
http://www.kirsi.se/2010/01/10/planet-51/
http://www.kirsi.se/2010/02/18/iakttagelser-langs-vagen/
http://www.kirsi.se/2010/09/22/vardagen/
http://www.kirsi.se/2010/12/21/mangalen/

2011. Brytpunkten.

Den jag var före 2011 är inte samma person som jag är nu. Det finns en pre-2011 Kirsi och en post-2011 Kirsi. Jag skrev och bloggade som aldrig förr, vad skulle jag annars göra som sjukskriven och orolig? Jag letade efter en behandling som fungerade för mig, åkte till Grekland en sväng, började röka igen efter ett par års uppehåll och lite sånt.
http://www.kirsi.se/2011/05/23/det-var-som-mumin/
http://www.kirsi.se/2011/09/13/fifan-sager-jag-fifan/
http://www.kirsi.se/2011/09/27/omg/
http://www.kirsi.se/2011/10/16/grekland-helg-och-hemfard/

2012.

Det var bröllop det här året. Vi hade en separat blogg för det, så det finns nog inte så mycket nämnt i den här. Jag var fortfarande sjukskriven och knaprade piller som bara den. Slogs för ungarna och deras välmående. Och jag började hitta mig själv här, tror jag. Jag blev medveten om vad som är viktigt för mig och vad inte.
http://www.kirsi.se/2012/05/27/mors-dag/
http://www.kirsi.se/2012/08/24/jag-kan-hantera-det/

2013.

Jag funderade på att skriva bok redan här. Och jag har börjat flera gånger också. Jag började arbetsträna och vi flyttade. Jag lärde mig så mycket om mig själv. Mådde skit, mådde bättre, fick insikter, såg samband, läkte och läkte…
http://www.kirsi.se/2013/06/24/valet-mellan-att-sanka-eller-hoja-upp/
http://www.kirsi.se/2013/09/07/framsteg/
http://www.kirsi.se/2013/09/23/men-ta-den-dar-javla-maten/
http://www.kirsi.se/2013/12/31/mensens-overjavlighet/

2014.

Jag slutade vara gift och började jobba halvtid för att klara ekonomin. Det hjälpte ingenting, jag var tvungen att sälja bilen ändå. Jag aktiverade mig i Piratpartiet. Var med på landstingsvalsedeln och allt. Jag började förändras på riktigt. Sakta, sakta blev jag starkare. Läkte. Pusslade ihop mig själv.
http://www.kirsi.se/2014/02/06/vaga-svamla/
http://www.kirsi.se/2014/03/12/det-blir-inte-alltid-som-en-tankt-sig/
http://www.kirsi.se/2014/11/23/sluta-gnall-pa-min-telefon/
http://www.kirsi.se/2014/11/06/idag-orkar-jag-inte-slass/

2015. 35 år gammal.

Heltidssjukskriven igen. Jag lyssnade mycket inåt. Gjorde förändringar som kroppen skrek efter. Blev vegan en stund, promenerade mycket, hittade naturen liksom. Måendet var fortfarande upp och ner, fram och tillbaka, men det var inte skrämmande längre. Vi åkte på Gotlandssemester.
http://www.kirsi.se/2015/05/30/ensamheten/
http://www.kirsi.se/2015/06/14/nattbroccoli/
http://www.kirsi.se/2015/10/20/ensam-i-morkret/

2016.

För ett år sedan gick jag igenom det värsta jag någonsin har gjort frivilligt. Förlängd exponeringsterapi. Jag hittade botten igen. Men jag hittade också andra saker. Ny styrka och säkerhet, tillit till mig själv. Nya vänner. Kraft och mod att vilja återgå till ett liv utanför lägenhetens väggar och att stanna hemma och läka när det behövs, för det behövs fortfarande. Och att våga prata om skit som har varit. Att våga stå stadigt och försvara och beskydda min familj, som plötsligt förökades med ytterligare en tonåring.
http://www.kirsi.se/2016/02/23/hello-darkness-my-old-friend/
http://www.kirsi.se/2016/07/01/att-be-om-hjalp/
http://www.kirsi.se/2016/11/20/saker-som-ar-jobbiga-for-mig/

2017. Jag fyller 37.

Det finns fortfarande PTSD-relaterade saker som stör mitt tillfrisknande, så i sommar kommer jag att genomgå ytterligare en behandling, liknande den förra. Nuförtiden hinner jag heller inte riktigt med några blogginlägg. Jag skriver min bok nu. Äntligen. Och det tar tid. Nej, jag vet inte om ni kommer att få läsa boken. Just idag är en sån dag då jag vill publicera under pseudonym, men vi får se.

Ett decennium av mitt liv finns bland de här texterna. Vissa saker kan jag sakna lite grann. Den där härliga förälskelsen, eller längtan efter den, som så många gånger beskrevs under de första åren. Kanske är det dags att hitta någon att ha ett förhållande med igen. Jag har varit singel länge nu, och bara fokuserat på min egen läkning och att skapa ett bra hem till mina, numera tre, ungar. Men precis som med pseudonymens vara eller icke vara, så får vi se hur det blir med planerna att eventuellt börja fundera på att titta efter någon partner. Ja, ni ser ju bara på den meningen, det är ju fortfarande flera steg borta.

Det händer rätt ofta att jag stannar till och funderar på hur mitt liv har varit tidigare. Hur jag har varit tidigare. Och det är fan ett under att jag fortfarande lever. Men jag lever. Jag gör det. Och jag gillar den jag har blivit, de värderingar jag har skapat och de avtryck jag vill lämna efter mig.

Uhh. Jag visste väl att det här bara skulle bli en samling länkar…

Nu är det dags att återgå till bokskrivandet. Jag har ju abstinens efter att ha ignorerat bokstackaren i flera timmar. Det är dags att skapa förändring. Författare. Det vill jag säga om mig själv. Det vill jag bli när jag är vuxen.

Jag gillar när folk kommenterar här i bloggen, så gör det. 🙂

2 Comments

  1. Kornélia

    Kirsi, jag beundrar dig.

    Du har gått igenom så mycket, jag vet inte ens om en bråkdel av det, och där står du nu. Där står du och det lyser om dig. Jag hoppas att du kan känna det.
    Du lyser av kärlek och kunskap och av styrkan i att veta.
    Du vet så oerhört mycket mer än vad många andra gör om livets skiftningar. Om hur hårt och orättvist det kan vara, hur ont det kan göra, men även om hur vackert det kan vara.

    Jag såg dig i affären en gång och jag blev nästan lite starstruck.
    “Där står hon! Kirsi.”

    Jag tänkte först gå fram, presentera mig och säga hej, men jag kom av mig. Tänkte att jag inte visste hur mycket det krävdes av dig att ha tagit dig dit, ville inte störa. Du såg trygg ut, och stark. Men jag vet av egen erfarenhet att det som finns på insidan ofta inte syns på utsidan. Jag gav dig tummen upp när du inte såg och känslan dröjde sig kvar länge.

    “Där står hon! Kirsi.”

    Reply
    • Kirsi

      Fina Kornélia, jag vet inte ens vad jag ska svara på något så underbart. <3 Tack så mycket för en otroligt vacker kommentar.

      Och tack så mycket för förståelsen och respekten för hur jobbigt det kan vara att vara ute bland folk, och att en oväntad pratstund kan bli alldeles för mycket. Nu vet jag inte när det här var, men generellt är en enkel hälsning inget som tippar mig över kanten längre. Om jag har tagit mig ut, så är jag ofta beredd att möta folk också, och prata med dem. Men visst är det så att vi alla är väldigt duktiga på att inte utåt visa den kamp som pågår inom oss.

      Jag blev så glad av din kommentar.
      Ta hand om dig. <3

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *