Gnäll och osanning

Idag ljög jag. Det var inte meningen att göra det.

Jag fick tummen upp. En sån varm känsla. Tack. Den hjälpte och jag behövde den så väl. Jag fick frågan om det var bra. Jaa-a då, det var det. Ett automatiskt svar. Reflexmässigt. Munnen svarade med intränade ord innan hjärnan ens reflekterat över frågan. Shit, det där var ju inte sant. Jag vände mig om och fortsatte handla, medan hjärnan började komponera ihop ett meddelande med en ursäkt för lögnen.

Faktum är att ingenting är bra idag. Jag skulle kunna vara tyst om det, för det skulle kunna vara bra. Ingen behöver veta att min hjärna slänger automatiska lögner ifrån sig. Men nu vill jag prata om det här.

Det började med det förväntade mid-kapitel-sammanbrottet för kapitel 6 i helgen. Jo, för mina skriverier går såhär: I början av varje påbörjad kapitel är allt bra. Skrivandet flyter fint, karaktärerna utvecklar sig själva, i princip, och allt är lugnt. Sen börjar tvivlet, en sisådär 1500 ord in i kapitlet. Jag jämför mig med duktiga skribenter och författare. Fastnar i flödet och hittar inga ord. Stakar mig fram med tusen ord till och allting känns stelt och onyanserat. Det känns hopplöst, meningslöst att fortsätta skriva. För ingen kommer ändå vilja läsa sånt här skit. Jag arbetar om och jag arbetar om. Min bollplank upprepar gång på gång, “Your writing is AMAZING!” och det brukar släppa mot slutet av kapitlet. Ibland efter att ha plockat fram någon bok ur min bokhylla och konstaterat att jag skriver bättre än vissa publicerade författare. Men jag brukar vara nöjd med ett kapitel när det väl är färdigt.

Inte nu. Nu är jag inte nöjd. Och jag vill inte fortsätta skriva för att det är ett skitkapitel. Och ingenting är bra. Det är ett stycke kvar till avslutat kapitel och jag vill inte skriva den. Så det som började i helgen, blev till tvivel, frustration och panik, det fortsätter idag.

Egentligen är det inte ens skrivandet eller det dåliga kapitlet som är orsaken till att ingenting är bra idag. Men det är det enda jag kan kontrollera, så det är det jag fokuserar på.

Allt annat som eldar på ångesten i bröstet är sådant jag inte kan påverka. De kommer i min väg och kräver mer av mig än jag har att ge. Jag kan inte påverka och jag kan inte hantera. Jag får skuldkänslor och jag vill skrika och gapa. SER NI INTE ATT JAG GÖR ALLT JAG FÖRMÅR? DET FINNS INGET MER ATT HÄMTA.

Idag ville jag inte gå ut. Mående-pendeln har lagt sig på fälten “skiträdd för folk” och “ofrivillig isolering” igen. Men jag behövde handla. Och jag behövde posta grejer. Det här är orsaken till att jag har boendestöd. Så, bra, nu kan jag släppa skuldkänslorna för att ha boendestöd och ändå fungera relativt bra.

Jag har underbara vänner, som erbjuder sig att göra allt åt mig, för att jag inte mår bra. Jag har också tabletter, som ska hjälpa när jag inte mår bra. Tog en tablett och inväntade vän. Tabletten gjorde ingenting (förutom att kosta pengar och lägga till okända ämnen i min kropp). Vännen hade jag inte klarat mig utan.

Sakta, försiktigt. Stanna många gånger. Håll handen ibland. Andas. Andas. Andas. Registrerar allting som gör att jag vill rusa ut ur affären. Det finns ingen lagom bunt med bananer. Jag vet inte vilken typ av grönt jag vill ha. Ingefäran är konstig. Den ekologiska gurkan är alldeles för dyr. Andas. Nära till gråt hela tiden.

Kanske var lögnen mest ett skydd. För om jag hade tillåtit mig att erkänna att ingenting är bra, så hade jag brutit ihop redan vid den billiga tandkrämen.

Tack för tummen upp. Tack för handen jag fick hålla i. Ledsen att jag är så besvärlig.

Men nu har jag sett tillräckligt av världen för en dag. Godnatt. Vi ses imorgon.