Jobbigt ikväll

Ikväll blossade ptsd:n upp. Det skedde inte sådär våldsamt, som det gjorde förra gången jag så tydligt blev varse om vad fan det här egentligen handlar om. Det var inga minnesbilder som flimrade förbi, inga svettningar eller skakningar. Bortsett från känslan av att allting innanför bröstkorgen sakta pressades samman – och svårigheterna att andas som det medförde – var symptomen alla känslomässiga den här gången.

Jag har varit här många gånger, vet jag nu. Hur många år har jag gått med dessa symptom, utan att ha en aning om att det är tidigare trauman som de beror på? Tio år? Tjugo? Hela den här snurran har jag gått igenom förut. Så många gånger. Och de är så diffusa, dessa symptom. Kan nästan klassas som vardagligt obehag.

Egentligen visste jag allting skulle kulminera i. Det var därför jag drog ut på den uppgift som jag hade tilldelat mig. Det var därför den uppgiften orsakade så mycket obehag, under så många dagar. Och när jag hade slut på tid, var det därför jag i panik bad om hjälp och stöd. För att jag visste.

Det är enkelt att tycka att eftersom jag nu visste att det skulle gå illa, att symptom på posttraumatisk stress skulle trissas upp, så borde jag ha avstått hela uppdraget. Men jag har ett ansvar, en skyldighet, att bete mig på ett visst sätt. Jag måste vara tillmötesgående och bete mig vuxet. Som en vanlig, normal människa. Därför tycktes det omöjligt att avstå åtagandet.

Det är fjantigt och barnsligt och ansvarslöst att avstå, att be någon annan göra det.

Blytung ångest och oro över att inte veta om andra skadas av dessa handlingar har snurrat runt i mig hela dagen. Det är fjantigt att låta dem stå i vägen för att ta mitt ansvar. Meterdjupa skuldkänslor hugger i hela mig, för att jag inte vet om jag skadar andra – och vad i så fall skadar mest – med det åtagande jag måste ta itu med.

Uppdraget avklarat. Det fanns inte tid att pusta ut, för det var dags för rädslan att ta över. Det är en speciell rädsla det där, när man väntar på sitt straff. Besvärlig och dyster.

Sen rasslade det till. En dov, pulserande smärta i hela bröstet. Det var väl nu lungorna till slut krossades sönder. Kroppen var still, andningen var lugn, men hjärtat hamrade på. Självtvivel så hysterisk, så det finns inte. Jag kunde inte röra mig. Inte göra något än att titta rakt fram och bara känna allt. Någonstans i hjärnan fladdrade det till: Stanna kvar i känslan. Fly inte. Känn efter vad den vill.

“Vad är det med dig, mamma? Det är så creepy när du stirrar sådär.”

Maktlösheten är total. Jag gjort fel, nu igen. Jag är fel, som vanligt. Men hur? Hur ska jag ordna allt jag har fuckat up? Är jag så sjuk i huvudet att jag inte fattar hur fel jag har? Hittar jag på allt det här?

För varje anklagelse som kom, både från minnen och utifrån, växte behovet av att försvara mig. Hur? HUR ska jag ordna upp allting igen? Lugna ner allt. Ställa tillbaka allt jag har rört om. Kände mig så hjälplös. Så himla hjälplös.

Medan hjärnan frenetiskt letade efter lösningar, efter försvar, och kroppen kände alla jävla stickande känslor (för de sticks, i hela kroppen, på riktigt), började det dyka upp frågor. Har jag verkligen gjort fel? Har jag verkligen skadat någon?

Jag bad mina underbara vänner om stöd igen. Svaret dröjde, men det började klarna för mig. Jag måste inte försvara mig i det här läget. Det blev tydligt att mitt djupa behov av att hela tiden förklara mig, försvara mig och se till att ingen missförstår också hör till samma härva här. Sen behövdes det bara en bekräftelse på att jag inte är ute och cyklar, så kunde jag släppa hela ångestattacken.

Det finns fortfarande lite grumlig oro som ligger och trycker i magen. Lite som en påminnelse om att det kan fortfarande bli värre.

Kanske läser jag in för mycket i situationer ibland, lägger in lite mer antaganden än faktiska uppgifter i vissa fall. Kanske är det så att jag lever i det förgångna. Men det är exakt det ptsd gör med en.

0 thoughts on “Jobbigt ikväll”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *