Varför blir du arg,
när det är du själv som skapar dessa scenarion?
Varför blir du upprörd,
när du manipulerar situationer att passa din agenda?
Varför är det så hemskt,
när skådespelarna i din teater misslyckas med
att följa det manuskript som endast existerar i ditt huvud?

Jag undrar,
om det är så att du bjuder in likasinnade
att titta på den föreställning du dirigerar?
Jag undrar,
om du någonsin informerar deltagarna i detta skådespel,
att du blir kränkt för att de inte följer det osynliga manuskriptet?
Jag undrar,
om du någonsin reflekterar över
att allt det här speglar dig?

Med all kärlek jag förmår att vrida ur mig,
önskar jag att du är stolt över din skapelse.
Med samma kärlek,
önskar jag att du får berömmelse över ditt verk.
Med kärlek,
önskar jag att du en dag förstår,
hur du själv är en lika ovetande deltagare i samma pjäs
som de aktörer du försöker kontrollera.

Och att offerkoftan inte bara tynger dem som ser den,
utan också de som bär den.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *