Att vara förälder är verkligen ett privilegium. Att vara tonårsförälder är min favorit bland föräldravarianter, har jag kommit fram till.

Visst finns det stunder då jag tänker tillbaka på spädbarns- eller småbarnstiden, och längtansfullt suckar över hur enkelt allting var då. Ungarna följde med dit jag bestämde att vi skulle, de klädde sig i de kläder jag hade valt och det mesta av den oro jag bär på idag existerade inte då.

Att vara tonårsförälder är på ett sätt mycket svårare än alla andra perioder i föräldralivet jag hittills har upplevt. Men på ett annat plan är det så mycket lättare. Vi är mycket mer jämlika här hemma. Jag har visserligen vetorätt i de fall det behövs, men annars har vi väldigt lite hierarki här. Jag har inte några behov av att trycka ner mina ungar genom att skapa komplicerade regelverk och straff-/belöningssystem eller genom att kräva att de “visar respekt” genom att hålla inne med sina känslor.

Jag tror att det är en av orsakerna till att det inte blir en kamp när konflikter uppkommer. För det finns en hel del situationer som orsakar oro och frustration, som jag ibland gnäller hejvilt om. Men detta gör att det är så mycket enklare att hantera tillfällen då dörrar smälls igen och det vrålas om att jag är jobbig eller att jag ska ut ur rummet.

Jag har mina saker att jobba på. Oro och den desperata önskan att ungarna ska må prima hela tiden. De har sina saker att jobba på. Våga tillåta negativa känslor eller att välja “egoistiskt” för en gångs skull. För alla känslor är tillåtna. Alltid.

Det tror jag också är en av orsakerna till det bästa av allt – att mina barn har förtroende för mig. De bästa av stunderna har sin grund i tillit. Jag fullkomligt älskar de pratstunder som uppkommer spontant om kvällarna. Vi kan sitta vid bordet och äta kvällsmacka och samtalen blir så djupa och ärliga att jag vill gråta över hur underbart fina människor mina ungar har visat sig vara.

Att alla känslor är tillåtna, att det är okej att prata om vad som helst och att ungarna litar på att jag alltid, alltid är på deras sida har varit extra tydligt de senaste veckorna.

De har båda haft lite motgångar och en hel del ångest och frustration har ventilerats här hemma. Och de har båda hittat sätt att gå vidare.

Det är helt underbart att se dem lyfta upp sig själv av egen kraft, efter att ha varit nere och snurrat i hopplöshet. Det är så fint att se dem lyssna till och följa den inre rösten, av den enkla anledning att det känns rätt.

Mina modiga, fina, fina ungar. Jag är så stolt. <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *