Motsatser, minusgrader och morgonpromenader

De senaste veckorna, eller kanske månaderna, har jag blivit väldigt medveten om hur motsatser alltid visar sig samtidigt. När något är sanning för mig, så är också motsatsen lika sann. Det är som att det är viktigt att poängtera att det ena inte existerar utan det andra.

Tidigare i mitt liv har detta förvirrat mig, speciellt när det har kommit till mig själv och de egenskaper jag identifierar mig med. Men när jag var i Prag fick jag en tillfredsställande förklaring på varför det är så. (Jag håller på att skriva ett inlägg om Prag-resan. Så ni som har frågat och undrat om det kan vara lugna. Det kommer ett, eller flera, inlägg om den.) Det har bidragit till att jag inte längre blir så frustrerad när jag inte tycks kunna hålla mina idéer, åsikter och egenskaper inom ett område utan att blanda in motsatser.

Och idag har väl motsatserna gjort sig synliga och tydliga.

Denna måndagsmorgon började tidigt. Redan vid 4 var jag vaken och sugen på att läsa klart ett avsnitt i en av böckerna jag läser. En timme senare hade jag gett upp tanken på att vänta på väckarklockans informerande om lämplig tid att gå upp, och satt med morgonkaffet i fåtöljen och läste så snabbt ögonen hann med.

Lugnt och stressfritt, men också med ett malande motstånd i magen. Ett motstånd, ett obehag mot att gå ut, åka till arbetsträningen, vara social med människor och hela den biten. Samtidigt kändes det som att inte kunde komma ut ur lägenheten snabbt nog. Ut, jag ville ut.

Senare fick jag meddelande om att min handledare är sjuk och jag bestämde mig för att också stanna hemma. Vi arbetstränar en annan dag istället.

Medan en del av mig bara ville stänga in mig i ett mörkt sovrum igen, bädda ner mig bland alla kuddar, under två täcken och en filt och bara sova den tiden ingen behöver ha mig levande och fungerande, så fanns fortfarande den delen som så gärna ville vara aktiv och uträtta något vettigt.

Så, ut.

Månen, min ständiga kompanjon, var glad och hejade med ett tyst ‘god morgon’. Det har inte ens gått en vecka sedan fullmåne, så den avtagande månen var någonstans mellan full och halv, omgiven av lila och rosa himmel.

På motsatt sida av himlen meddelade solen sin närvaro. Frisk och stark, med orange och gul himmel runt omkring sig. Solen och jag kommunicerar inte lika bra, så jag vet inte om den hade något att säga idag.

Jag gick åt månens håll. Alltid dragen till månen.

Anledningen till att jag så sällan promenerar numera, är mest att jag inte lyckas hitta mod eller motivation nog att gå ensam. För mina tankar är inte alls underhållande när jag ska gå fem eller sju eller nio kilometer. Det är alltid så tråkigt, även en kort sträcka.

Men idag flöt det på. Det krävde ingen ansträngning alls att i 12 minusgrader knata iväg till mitt träd.

Jag lade märke till vackra detaljer på vägen, kände inspiration och skaparlust flöda. För varje steg ökade energin och livsglädjen och jag kunde se pusselbit efter pusselbit läggas på plats. Jag var i ett flöde.

Jag är i ett flöde. I mitt flöde, där jag ska vara, på väg dit jag ska. För att göra det jag är menad.

Jag har många planer. Full av idéer. Jag vill testa och se. Kan egentligen inte vänta för att se vad som funkar och vad inte, vad som ger utdelning, vad som är nyttigt och bra.

Samtidigt finns den där delen av mig som har social fobi. Det finns en utmattning och en obefintlig stresstolerans. Den delen behöver vila en eller två gånger om dagen. Den där delen som skjuter på planerade Prag-inlägg igen, för att axlarna orkar inte hålla upp huvudet idag heller. Den där delen som hellre går och lägger sig för att solen lyser för starkt och skärmen reflekterar ljuset så skarpt att vem som helst skulle förlora synen, än flyttar datorn och skriver ändå.

Här finns den delen som gör och den delen som inte gör.

Idag har jag låtit dessa delar kompromissa. Jag flyttade datorn till köket och skrev om promenaden för att få lite utlopp för den skaparglädjen som jag ackumulerade under nämnd promenad. Och nu är det då dags för sovrummets mörker, där jag kan gräva ner mig under mina täcken och falla i dvala tills någon unge kommer hem från skolan och behöver ha mig levande igen.

1 thought on “Motsatser, minusgrader och morgonpromenader”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *