Inte för att jag kan garantera att detta blir begripligt på något sätt, men jag måste göra ett försök att få ut något vettigt (?) av mitt nuvarande virrvarr. Dagen har varit fylld med intryck av varierande natur som jag inte riktigt vet vilket fack de ska placeras i. Och vad ska jag göra med bieffekterna av alla dessa intryck? Varningstexten “Läses på egen risk” finns på alla mina inlägg, men kommer förmodligen att gälla detta i synnerhet…
(Tre cigg, ett hjärnstillestånd och otaliga felmeddelanden senare inser jag att jag inte alls behöver vara så förvirrad, det är lättare att bara ta den enkla vägen) 
Jag har verkligen underbara vänner. Det spelar ingen roll hur många gånger jag envisas med att älta allt möjligt, så lyssnar de tålmodigt. Misstänker visserligen att de inte uppskattar det lika högt som jag, men vi låter den biten stanna vid misstankar. 
Som sagt, dagen har erbjudit en hel massa händelser och tankeverksamhet som ruskat om mig rätt ordentligt. Allting tillsammans, mmm… det handlar om orkanstyrka. Jag vet inte riktigt var jag ska börja…
Kronologisk ordning vore nog det bästa. Så, jobbet. Det har länge varit känt att det snart blir en ansvarsposition ledig. Jag vikarierade ju som ansvarig i somras, så naturligtvis har jag lekt med tanken om att vara ansvarsfull på en lite mer permanent basis. Idag när det blev officiellt med att platsen är ledig, så blev det helt plötsligt väldigt skrämmande. Kan jag klara av ett sådant jobb, att ha personalansvar? Mjo, det var ju inga problem i somras, men tanken på att jag skulle vara ansvarig på allvar fick mig att backa några steg (nog för att jag tog uppdraget på allvar i somras, men det var ändå inte på riktig så att säga). Vågar jag ens söka? Vad kan jag egentligen bidra med? Samtidigt växte nyfikenheten i mig. Vågar jag tro på mig själv? Varför inte? Klart jag kan, precis som alla andra. Men är jag modig nog? Kanske inte, det här kanske är en dröm eller ett mål som inte ska växa fram ur ingenstans. Jag vet inte ens om jag vill ha det jobbet, så kanske är det bäst att bara inte göra något och acceptera den förändring som erbjuds helt utan min medverkan…
Normalt när jag behöver konsultation så vänder jag mig till någon som alltid har ärliga åsikter och smarta råd att ge, den person utöver min närmaste familj som jag har mest förtroende för. Denna gången var inte ett undantag, responsen hörde dock till det ovanliga. Ärligt var det givetvis, men förhöjandet av mitt mod och självförtoende, som jag egentligen efterfrågade, uteblev. Jag borde inte ha blivit förvånad. De åsikter jag fick var baserade på den linje som vi båda gått efter en tid nu, och målet är i sikte. När det nås, så hjälper det honom väldigt mycket, samtidigt som jag får mer tid till att göra det jag verkligen vill. Att hjälpen inte hade den vinkling jag förväntade mig var alltså inget konstigt. Efter en stunds diskuterande märkte jag att min velighet färgades mer och mer av hans tankar och åsikter kring risken att förlora det vi hittills strävat efter. Om jag ska kunna ta ett beslut om vad jag vill så måste det ske på mina villkor. För att allt ska bli rätt, så måste jag denna gången enbart ta hänsyn till mina känslor och åsikter. Även han sa nästan direkt att valet var mitt och att jag måste bestämma själv. Jag är fortfarande inte helt säker på hur jag ska göra, men just nu känns det lite som att jag kommer att ångra mig om jag inte söker. Att skicka in en ansökan betyder ju inte att jag får positionen. Att inte söka har endast en utgång, och då har jag inte gjort det jag kunnat.
Det var den egoistiska versionen av den biten. Förutom att jag hela dagen slitit loss en prästkrages kronblad med mitt vill-vill inte-vill-vill inte, så känner jag ju skuld. Sviker jag en vän om jag följer magkänslan? Sviker jag mig själv kanske? Just nu tröstar jag mig med lättnaden över att det faktiskt finns relationer där respekten är total. Trots olika åsikter och viljor, så är det helt okej. (Jaja, bara man har lite sunt förnuft så vet man ju att det är så det ska vara, men jag har inte upplevt det speciellt ofta. Åtminstone inte så tydligt som det var nu).
Som om inte berochdalbanan under dagen vore nog så gjorde jag en och annan upptäckt under kvällen. Något jag inte riktigt reflekterat över innan, men som bekräftade en del av det jag beskriver i förra inlägget. Jag hittade en ny pusselbit av det efterlängtade.
Sedan Serbien-resan har jag och en (annan) vän haft planer på en bildkväll. (Vore det inte för honom, att han ställde upp helt utan vidare eftertanke, så hade jag inte vågat åka. Det är värt SÅ mycket. Enligt mina beräkningar behöver jag bjuda på 83 middagar och städa hans lägenhet minst två gånger för att vi ska vara kvitt.) Nå, bildkvällen har dröjt av olika anledningar, men nu behövde jag verkligen få det städat så jag krävde att en sådan ska bokas in. Motivation för städningen givetvis.
Det var alltså bildkväll ikväll. Jag har besök alldeles för sällan, så naturligtvis såg jag fram emot det. Med all rätt dessutom, det är alltid roligt att umgås med honom. Ungarna tyckte också att det var jättekul. Jag förvånades över deras beteende. Först och främst, så var de lugna och fina. Bråkade inte ett dugg. Var det där verkligen mina barn? De skulle visa honom sina leksaker, gubben släpade stolt fram sin lilla låda med legon och gumman förklarade sakligt att den hatten hör inte till den hästen, utan den blåa. Gumman var den som var blyg och reserverad, gubben var framåt och pratglad. Helt omvända roller, så brukar det inte vara. Fick jag kanske fel barn med mig från dagis och skola? Å andra sidan, vi brukar inte ha besök heller…
Vi satt och åt när det plötsligt slog mig. Det är det här, det är därför! Det var riktigt trevligt att vara fyra vid matbordet. Det var så skönt att sitta hemma vid matbordet och kunna varva konversationer mellan barnen och en vuxen. Att inte behöva göra allting själv utan få lite välmenande assistans. Gubben fick hjälp att fylla på sitt glas, helt utan att jag behövde resa på mig. Gumman kommenterade visserligen att det där kan han själv (varpå svaret var att ibland hjälper man för att vara snäll).
Det slog mig att det här är en bit av det jag längtar efter. Att dela små vardagliga saker med någon. Små små enkla saker, som att duka fram och hälla upp lite saft. Jamen ja, givetvis gör vi allt det här med familjen allt som oftast, men det var som annorlunda nu. Det var mer hemtrevligt, mer privat, mer…. ja… mitt? Mitt liv? Det var hemma. Att det skulle behövas en kväll i sällskapet av en god vän för att det ska klarna…
Visserligen har jag tidigare berättat om att det helt plötsligt blev viktigt med familjebilden, men nu är det tydligare. Jag letar inte efter någon för mig. Jag letar efter någon för oss. För mig och ungarna. Och då duger inte vilket trash som helst. Det är därför jag är “kräsen”, det är därför jag utvärderar och ratar på två sekunder. Någon mr not-quite-right-but-okey duger inte. Hrrmmm “Inte ens för underhållssyften?” ropar någon stackare bak i huvvet…. Nä. Jo. Kanske. Beror väl mest på definitionen… Nä. Jag vet inte. Just nu vet jag bara att det finns anledningar till varför jag är singel. De anledningarna är till största del mina egna val uppenbarligen.
Som sagt. Orkanstyrka. “Ingen panik, alla känslor på en gång…” Är det inte då det är dags att panika? Insåg precis att jag inte kan beskriva de stormar som flödat igenom mig idag. Förmodligen har jag glömt något väldigt viktigt, och dubblat det onödiga… Så varför skriva 1800 rader med bokstäver om det?
Hursom. Alla miljarder rader som bantats ner till 1800, alla bokstäver som finns där vill egentligen säga något väldigt enkelt. Allt är så simpelt som att de vänner jag har är något utöver det vanliga. De stannar envist kvar och stöttar när jag vrålar om ensamhet och längtan. När jag gör dumheter eller irrar in mig i min oändliga monolog. När jag är stolt och modig, och när jag bara behöver snacka skit. De släpar fram allt möjligt ur mina gömmor, de håller mig på plats. Ibland med grym ärlighet, ibland med humor eller empati, ibland helt omedvetet…
Undrar om de vet hur mycket jag egentligen uppskattar dem och hur mycket jag tycker om dem? Så upptagen som jag är i mitt lilla helvete till värld så har jag nog glömt att säga det.
Dagens favorit: “Hold me when I’m here, Right me when I’m wrong, Hold me when I’m scared and love me when I’m gone” (3 doors down – When I’m gone)
Tags: familj, känslor, orkanstyrka, skrämmande
Posted in Total förvirring | |
Mitt i mitt mörker damp det ned någon som krävde uppmärksamhet. Jag hade redan gett upp om att någonsin finna kärlek och hade precis insett att jag behövde lägga all fokus på ungarna, mig och vårt välmående. Det fanns inte plats för något mer, det fanns inte energi att slösas på något oväsentligt. Go away, här finns inget att hämta.
Fick höra att de flesta flickor lämnar riddar-drömmen långt innan tonåren. Jag kontrar med att jag är en kvinna vars riddar-dröm inte existerade förrn livet visat vilket helvete det kunde vara. Är det verkligen så fel att ha en romantisk fantasi om hur allting ska vara? Horoskopmässigt så ska kärleksbiten 2008 vara som så att jag träffar den rätte i slutet av sommaren. HELA den kärlekslösa sommaren har jag längtat efter slutet. Jah, sommaren ÄR slut!! VAR är han?? Min längtan säger att jag vet… Min mage säger att jag vet, men jag vågar inte tro på det. Mitt förnuft har hittat en miljard hinder… Dessutom har förnuftet slutat tro på allt vad längtan hittar på.