Om du vill ta hand om något av det överflödiga här nedan, så skicka ett e-postmeddelande till Daniel (bure666@gmail.com) eller Kirsi (kirsi.brenner@gmail.com) och tala om vad du vill ha. Först till kvarn! (Baseras enbart på tidsstämpeln på mailet! Önskemål inkomna på annat sätt än e-post räknas inte.)

Denna lista kan komma att fyllas på efter hand, så håll utkik efter uppdateringar!

* Beige plysch-soffa. För tillfället monterad som en 3-sits, men kan byggas till en hörnsoffa.
* Gammal barnvagn (årsmodell ca -00). Duo kombi. Utan hjul.
* Barnsäng. Gammal som gatan. Grön.
* En mikro. Vems har vi inte bestämt ännu.
* Kontorsstol med trasig klädsel.
* Diverse leksaker.
* En svart stol.
* Dammsugare Electrolux 740. Stor och ful, men fungerande.
* Brödrost. Vit, för 4 mackor. Lite gammal.
* Vitrinskåp.
* Beige golvlampa.
* Blå golvlampa.
* Diverse datorcrap.
* Diverse glas och porslin.
* En liten byrå, obehandlat trä.
* Ett vingligt datorbord.
* Takfläkt utan lampor.
* Blå soffa, 3-sits med lösa sittkuddar.
* Två gröna plaststolar.
* En värmeljushållare som ser ut som en bordslampa. Grå.
* Vardagsrumsbord. Mörkrbun.
* Byrå. Hög, smal, svart med gråa luckor.

Dagens favorit: Sambo! (Hur ska det gå?)

Ilska, blandat med ängslan, är det som spontant vill markera sin närvaro. Men vem är det jag ska vara arg på? På mig? På världen? På alla som agerar precis efter den linje som omständigheten lägger fram?

Långt, väldigt långt, inne i hjärtat känner jag en vilja att se allting på ett positivt sätt. Välkomna vad det nu är som komma ska. Situationens utgång som valde exakt den väg den skulle, även om jag kanske önskade en annan. Nog ska jag väl kunna acceptera det med en gnutta hopp.

Kan det vara så att jag leende kan gå min väg? Stolt över att det fick inte mig att vackla. Att det inte utplånade styrkan i bröstet. Det är så skönt att känna sig stark igen. Jag kan inte påverka situationen. Situationen kunde heller inte påverka mig.

Mitt horoskop talade om för mig att ha en backup plan. Efter överdriven analys utifrån alla möjliga vinklar, tror jag nu att det kanske inte var den omedelbara nödutgången som menades. Det naturliga valet var nog menad att stanna vid första intrycket, och plan B skulle vara just denna känsla av styrka.

Dagens favorit: Pink – Sober

Vi var på bio och såg Planet 51 idag. Ungarna och jag. Älskling och jag. Jag, ungarna och älskling. Alla fyra. Tillsammans. Det var första gången ungarna officiellt träffade gubben min. Och det gick bra. Phu! Inte för att det fanns någon indikation på att det skulle gått annorlunda. Det är bara så enkelt för mig att vara orolig för allt och inget.

Jag är inte den som introducerar pojkvänner för ungarna. Jag är såpass skadad av tidigare förhållanden att jag tar med i beräkningarna att saker kommer att gå åt helvete, långt innan de ens börjat. (Samtidigt som jag alltid tror att allt kommer att vara för evigt.) Jag vill inte blanda in ungarna i mina förhållanden för att bespara dem just den känslan när någon försvinner. En gång tidigare har ungarna träffat en pojkvän, och det sket ju sig med råge. Kommer jag även denna gång ångra beslutet att låta älskling umgås med ungarna? Suck. Jag är nog rätt skadad jag…

Bortsett från orosbiten och funderingarna kring allt som kan gå åt helvete, så känner jag mig riktigt nöjd med dagen och myser åt tanken att jag kanske inte behöver leva två fullt så separata liv. Kanske kan jag börja sammanföra dem lite smått. Hoppet om det där “normala familjelivet” har återuppstått. Du vet, det där familjelivet som alla andra har. Sådär lyckligt och underbart… Kanske finns den chansen ändå… Till och med tanken om att någon gång kanske flytta ihop har slagit mig.

Shit! Vem är du och vad har du gjort med Kirsi?

Utomjordisk och zombifierad.

Det har varit en riktigt tung höst (och sommar med för den delen). Inte kunde jag tänka mig att en depression kunde vara så djup och mörk. Så förlamande. Och så missförstådd.
Med hjälp av en duktig psykolog och ett obevekligt stöd från de mina, har jag äntligen nått andra sidan av snårskogen och vågar tro att jag faktiskt kommer ur detta.

Än känner jag mig inte helt funktionell. Bland annat på grund av att jag fortfarande har väldigt svårt att koncentrera mig. Dessa 8 rader text har hittills tagit mig 23 minuter att få ner. Stundtals har jag svårt att hantera mina humörsvängningar och den minsta rubbning av situationens förväntade riktning kan fortfarande slå mig helt till marken. Ibland kräver den enklaste av handlingar en så stor ansträngning att ingen energi lämnas åt något annat…

Jag tycker mig dock se att dessa stunder har blivit allt glesare. Jag har lärt mig att de går över. Till och med de mest benkrossande attackerna av ångest har ett slut. De känns inte så förödande längre.

Jag ser med hopp fram emot nästa år. Nästa år ska jag läka. Och bli stark. Jag ska laga mitt liv och se till att det blir till ett som jag trivs med, och tycker om.

Det ni!

Dagens favorit: Skillet – Hero

När den kommer, så öppnar den sina stora käftar och hugger. Hugger hänsynslöst. Bara hugger tills allt har raserats och ligger utspritt på golvet, i miljoner skärvor.

Det är dags nu. Dags att mura igen väggen. Armeringsjärn, murbruk, tegel, skottsäkert glas, mörkläggningsgardiner, silvertejp… vad mer? Inget ska igenom igen. Inget ska ut, och inget ska definivt nå ända in igen. Inget.

Jag ska kväva den besten.

Dagens favorit: In flames – Delight and angers

Är det inte märkligt att ens självbevarelsedrift försvinner snabbare än ögat så fort hjärtat har ett säga i spelet? Eller snarare, så fort hoppet ser en minsta tillstymmelse till ljus…

Situationen lägger fram allting, snyggt och prydligt. Den mur som så länge byggts upp, den som ska skydda, den får helt plötsligt fötter. Flyttar på sig en meter eller två. Backar tillräckligt mycket för att låta nyfikenheten nosa runt, men stannar tillräckligt nära för att kunna dyka över och kasta sina murblock på allt som går fel.

Självbevarelsen, den som ska skydda närmare än muren, har tagit fikarast och ser på showen med förtjusning. Jooodå, vi är nog väl medvetna om att detta inte borde ske… MEN, nu är det kaffepaus. vi får helt enkelt se hur saker fortgår. Om det skiter sig… ja, då får vi tänka på det då.

Vilken färg har själen, älskling?

Dagens favorit: Kent – Pärlor

Vet inte. Kanske är det så att överlevaren i mig letar efter något som skulle ta bort all denna smärta. Ett enda tillfälle som skulle övertyga mig om att det var ändå dömt att skita sig långt före det verkligen gjorde det. Eller kanske är det så att romantikern i mig letar efter tecken som bevisar att hoppet inte är förlorat ännu. Jag vet inte. Jag vet inte ens vilket jag skulle föredra. Man skulle kunna tro att efter en månad + har bearbetandet kommit en bit. Så är det inte.

Filmen spolade fram till slutet och vill inte backa därifrån. Den sista förmiddagen spelas om och om igen. Hela tiden ser jag den scenen. Vi står i köket och kramas. Där vi stått så många gånger… Pussat och gosat. Lagat mat. Druckit öl. Pratat och skrattat. Bråkat…

Den här förmiddagen var det en flyktig frukost och ett nervöst väntande på att taxin kom. Sista gången vägen till flyget togs skulle inte kantas av ledsam tystnad. Förmiddagen skulle göras så kort som möjligt… Den varade en evighet. Det var en evighet av undvikande och flackande blickar innan det blev rätt tillfälle…

Det var en lång kram. Den sa hej då. Några hastiga förlägna kyssar… Ett par var mina, ett par var hans. Bara för att få smaka på det goda en sista gång. För att skapa ytterligare ett minne.

Hela veckan hade jag varit tyst. Försökt att uthärda och inte göra situationen värre för någon. Försökt behålla min stolthet, inte visa hur ont det egentligen gjorde. Nu sa jag att jag älskade honom. Kramade hårt och fick ta till alla mina krafter för att rösten skulle leverera några ord. Jag älskar dig. Jag sa det. Den sista gången. Jag önskade tystnad till svar. Jag fick inte det. Svaret jag fick var en djup högljudd suck. En suck som sa ‘Det gör du inte alls, du vet bara inte om det ännu. Du vet bättre än att låta hjärtat fastna så…’

Kanske borde jag veta bättre…. Men är det inte så att hjärtat är en evig optimist som aldrig någonsin lär sig? Jag hatar den förmiddagen. Jag saknar den lättnad den förmiddagen borde ha lämnat efter sig.

Jag väntar på att filmen ska sluta spolas fram och tillbaka. Väntar på att den ska spola sig till början. Till precis den stund allt började. Till förtexterna. Lägga sig i arkivet där den hör hemma.

Dagens favorit: Losing you – Dead by april

Jag känner igen den här känslan. Den har besökt mig förut. Tror dock inte att den någonsin varit såhär intensiv. Jag inbillade mig att jag inte skulle behöva känna såhär igen. Jag trodde inte att jag skulle förlora mitt livs kärlek, min tvillingsjäl. Nej, jag var övertygad om att detta skulle vara livet ut och att vår kärlek skulle övervinna de hinder som fanns redan från början. Lite väl naivt att tro så kanske…

Fortfarande chockad av det abrupta slutet. Sitter på golvet och ser förödelsen. Sårad. Arg och ledsen. Jag har miljoner frågor som inte har fått svar. Jag känner mig lurad. Var det bara jag som på allvar trodde på allt vi pratade om, våra drömmar och planer? Vad var lögn, vad var sanning? Det vi hade, var det så lite värt att det kan kastas bort bara sådär? En del av mig vill ha allting noga förklarat för mig, en del inser att det inte spelar någon roll. Ingenting kan laga detta nu, så vill jag verkligen veta svaren på alla frågor?

En del av mig vill bara skrikas och sparkas, vägra släppa och tvinga en reparation av förhållandet. En del av mig är lättad för att allt är över. Nu slipper vi iaf lägga en massa pengar på flygbiljetter hela tiden.

När man tänker efter så borde jag ju ha förstått att vi skulle krascha. Om inte annat så skulle ju ‘udda januari’-förbannelsen ta ut sin rätt. Det har den ju gjort nu. Det är väl därför vårt förhållande var tvunget att avslutas. Herrejösses, karln dök ju upp i lagom tid för att jag skulle bli hutlöst förälskad i januari, det är ett ojämnt år… Klart som fan att det skulle skita sig! Jag borde hållt mig till planen och gömt mig, blundat hårt och vägrat ge mig in i leken.

Jag är förvirrad. Jag hatar detta! Jag vill inte! Jag förstår inte. Satans helvete!

Kanske tog det slut bara för att jag köpte en väska som var alldeles lagom som handbagage på flyget…

Min januari 2009… Jag älskar dig.

Dagens favorit: Sunrise Avenue – Fairytale Gone Bad

Jag är så glad för att jag hade FEL där! Mitt i mitt mörker damp det ned någon som krävde uppmärksamhet. Jag hade redan gett upp om att någonsin finna kärlek och hade precis insett att jag behövde lägga all fokus på ungarna, mig och vårt välmående. Det fanns inte plats för något mer, det fanns inte energi att slösas på något oväsentligt. Go away, här finns inget att hämta.

Nå, en kväll i januari var behovet att komma bort större än att envist vägra en dejt ens. Ett hastigt beslut resulterade i en riktigt rolig helg i Oslo. Redan på bussen hem kom vibbarna om att detta är nog mer intressant än någon av oss räknat med. Jag slog bort dessa. Jag hade ju bestämt mig för att jag inte ska involvera mig i något halvdant, jag ville inte ha ett till ‘vadmannuvillkalladet’ där jag var måttligt förtjust i karln och spenderade all min tid till att försöka vara kär, eller leta efter orsaker till att inte vara det. Nix! Detta skulle inte leda någonstans.

Jag är SÅ glad för att jag hade fel där. Veckan efter Oslo var intensiv och bestod mest i en massa sms, mail och fåniga leenden. Allting eskalerade väldigt fort. Trevande försök till att diskret lista ut den andres avsikter, eller att blygt delge sina egna i hopp om att det ska besvaras på samma nivå, byttes snart ut till att öppet erkänna våra innersta tankar och känslor. Naket och ärligt. Detta är jag. Dessa är mina styrkor, dessa är mina svagheter. Jag vet inte om jag någonsin tillåtit någon att komma mig så nära. Inga hemligheter och inga lögner. Inga hämningar. Inget kamouflerat eller undanhållet. Right into the bone. Vi pratade öppet om allt, utom våra känslor för varandra…

Den veckan var omtumlande. Den helgen… Kan jag ens beskriva den? Den helgen spenderades precis som den föregångna veckan, i text. Mail, msn och sms. Om vartannat, överlappande, samtidigt, allt på en gång. Ett sms kunde berätta att mailet är snart färdigskrivet eller att ingen svarat på plinget på säkert två minuter… Vi sov inte om nätterna den helgen, utan satt vid datorn och pratade och pratade. Nå, vid ett par tillfällen var det helt slut på ord… Det räckte med att sitta vid skärmen och stirra. Veta att han sitter vid sin, stirrar, och känner detsamma. Det behövdes inga ord. Vi kände det båda två och det fanns ingen mening i att förneka något. Den veckan… Den veckan förälskade jag mig. Den helgen insåg jag att jag har hittat min prins, min groda.

Några gånger under dessa månader har jag stannat till, försökt rensa huvudet och se saker klarare än vad som är möjligt i lyckoruset. Försökt analysera förhållandet på samma sätt som jag alltid brukat. Bena ner det till molekyler och hitta orsaker. Hitta dessa punkter som visar att något är för allvarligt Leta efter fel och brister som skulle tillåta mig att lämna detta som ytterligare ett misslyckande. Leta efter fabricerade godbitar som skulle göra allt så mycket bättre. Det går inte! Det funkar inte. Det finns inga fel att hitta. Missförstå mig rätt nu. Naturligtvis har han fel och brister som alla andra. Han är ju karl ffs! Men det är helt okej! Hans dåliga sidor är en del av honom, de accepteras och älskas precis som allt annat. Och positiva egenskaper, jag behöver inte leta efter dem jag gillar extra mycket. De finns där redan! Allt finns redan! Allt är synligt, klart och tydligt. Jag har tyckt att detta måste ju vara för bra för att vara sant och att hela allt måste bara vara något min hjärna inbillat mig…

Jag är så GLAD för att jag hade fel där. Det här är tydligen helt på riktigt. Helt på sant. Jag vet inte om det är just ärligheten, den totala ärligheten som gör att det är så bra. Eller att vi är så lika på alla möjliga och omöjliga vis som gör att det känns så rätt. Kanske är det just det att varje kväll somna i telefon, att ligga om natten och lyssna till andetag som är så nära, men ändå så långt bort. Eller känslan av hur hjärtats dubbelslag helt plötsligt kan radera miljoner kilometer. Nånting (allting!) orsakar att det känns som att vi kan klara av allt och att det inte finns ett enda hinder i världen. Det finns något som gör att hela kroppen känner att detta är menat. Det finns inga andra alternativ. Det bara så enkelt.

Med stor förtjusning har jag rusat in i något som borde fått mig att fly åt motsatt håll. Leende förundras jag över hur annorlunda jag ser på olika situationer i livet nu. Logiskt sett, borde allt vara precis lika osäkert som resten av livet. Jag borde spela med säkra kort och hålla mig på min kant. Men nej, inte när det gäller oss.
Med en iskall känsla av säkerhet i magen går jag vidare. Det här är det. Han är den. Det ska vara vi.

Jag hittade min riddare. När jag inte ens letade. Nu vet jag vem du är… och jag visste väl att jag älskar dig!

Tänk att jag nästan gick miste om detta! Att jag nästan valde bort detta (flera gånger om dessutom). Det var så nära att jag nu skulle sitta någonstans och önska att jag vore exakt här.

Jag kom hit till älskling i fredags och hade planerad hemfärd i söndags. Inget konstigt i det. Just detta med att bara träffas som hastigast över en helg borde vara rutin vid det här laget. Om inte annat så borde man vänja sig vid det. Man skulle kunna tro det ja… Sen när var verkligheten med på samma spår?

Visst är det alltid jobbigt och ledsamt att skiljas åt med vetskapen om att det nu dröjer minst två veckor tills vi ses igen, med vetskapen om att saknaden kan vara riktigt tung emellanåt. Att behöva lämna är alltid svårt. Den känslan har ändå varit överkomlig då den har haft en stor dos hopp som sällskap.

Söndagen var annorlunda. Nog kunde man tro att det skulle vara enklare med tanke på att vi nyligen spenderat över en vecka tillsammans. Eller för den fördjupade känslan av att detta förhållande faktiskt stabiliseras och kommer att leda någonvart. Kanske enbart för att flygbolaget ändrat tiden på det billigare direktflyget till vår fördel så att helgen är lite längre numer… men nej, det var inte enklare.

Hela söndagen kantades av det välbekanta sneglanet på klockan. Oron för att tiden ska gå för fort. Är det dags snart? Inte riktigt ännu, men vem fan vågar slappna av?

Hur vi än ville vrida tillbaka klockan (ett år eller så), så var det tillslut dags att åka till flygplatsen. Som vanligt var det en 15-minuters bilresa i tystnad. Med undantag från några tappra försök till samtal bara för att försöka förtränga det oundvikliga. Nu är det dags. Nu är det inte långt kvar tills all kontakt sker via text och ord.

Väl på flygplatsen checkar jag in. Denna gången lyckades jag packa lätt, så jag har bara handbagaget. Dvs inget köande till bagageinlämningen (som brukar innebära lite extra tid tillsammans). Hur mycket är klockan? Har vi inte några minuter kvar? Kramen nedanför rulltrappan är längre än vanligt. Det är tydligt att det nu dröjer en månad tills vi ses igen.

Lämnar. Lämnar och går igenom securityn… Magen knyter sig och jag vill mest gråta. Kan inte bara sitta och glo den timmen som är kvar tills planet lyfter, något måste jag syssla med. En blåbärsmuffin och kaffe får tjäna som tröst. Varken muffins eller försöken till att rationellt acceptera situationen hjälpte alls. Jag kan inte åka nu…

De börjar släppa in folk på planet. Sms:et säger “Om du vill, så hämtar jag hem dig”. Det är dags för ett beslut. Ska jag kliva på, eller ska jag ringa och be om ledigt i några dagar? Jag ringer, men med så kort varsel måste chefen kontrollera möjligheten och ber om att få återkomma. Skyndas är du snäll, om 5 minuter måste jag kliva på planet…

Väntan på besked är olidlig. Kön blir kortare och även om jag släpper förbi varenda en som ställer sig bakom, så blir det snart min tur. Äntligen beviljas min ledighet! jag ser på när kön töms på folk. Jag ska inte med denna gången. Tar ett djupt andetag och känner hur lättnaden får mig att slappna av. Med ett leende vänder jag mig om och går ut där min älskling möter upp.

Tänk att det var så nära att vi inte fick njuta av just den här stunden…

Dagens favorit: Jack Johnson – Better together