Inuti kirsi.se

Det är helt ofrivilligt som jag spolar fram och tillbaka i filmen och tittar runt bland alla minnen. Det tycks att den spolas bakåt, mot tillfällen allt längre bak i tiden. Och precis när jag lärt mig att hänga med i takten, så bestämmer minnet sig för att komma ihåg något som är så väsentligt, livsviktigt, och så spolar vi fram igen… Bara för att fortsätta gluttandet bakåt… mot början…

Vet inte. Kanske är det så att överlevaren i mig letar efter något som skulle ta bort all denna smärta. Ett enda tillfälle som skulle övertyga mig om att det var ändå dömt att skita sig långt före det verkligen gjorde det. Eller kanske är det så att romantikern i mig letar efter tecken som bevisar att hoppet inte är förlorat ännu. Jag vet inte. Jag vet inte ens vilket jag skulle föredra. Man skulle kunna tro att efter en månad + har bearbetandet kommit en bit. Så är det inte.

Filmen spolade fram till slutet och vill inte backa därifrån. Den sista förmiddagen spelas om och om igen. Hela tiden ser jag den scenen. Vi står i köket och kramas. Där vi stått så många gånger… Pussat och gosat. Lagat mat. Druckit öl. Pratat och skrattat. Bråkat…

Den här förmiddagen var det en flyktig frukost och ett nervöst väntande på att taxin kom. Sista gången vägen till flyget togs skulle inte kantas av ledsam tystnad. Förmiddagen skulle göras så kort som möjligt… Den varade en evighet. Det var en evighet av undvikande och flackande blickar innan det blev rätt tillfälle…

Det var en lång kram. Den sa hej då. Några hastiga förlägna kyssar… Ett par var mina, ett par var hans. Bara för att få smaka på det goda en sista gång. För att skapa ytterligare ett minne.

Hela veckan hade jag varit tyst. Försökt att uthärda och inte göra situationen värre för någon. Försökt behålla min stolthet, inte visa hur ont det egentligen gjorde. Nu sa jag att jag älskade honom. Kramade hårt och fick ta till alla mina krafter för att rösten skulle leverera några ord. Jag älskar dig. Jag sa det. Den sista gången. Jag önskade tystnad till svar. Jag fick inte det. Svaret jag fick var en djup högljudd suck. En suck som sa ‘Det gör du inte alls, du vet bara inte om det ännu. Du vet bättre än att låta hjärtat fastna så…’

Kanske borde jag veta bättre…. Men är det inte så att hjärtat är en evig optimist som aldrig någonsin lär sig? Jag hatar den förmiddagen. Jag saknar den lättnad den förmiddagen borde ha lämnat efter sig.

Jag väntar på att filmen ska sluta spolas fram och tillbaka. Väntar på att den ska spola sig till början. Till precis den stund allt började. Till förtexterna. Lägga sig i arkivet där den hör hemma.

Dagens favorit: Losing you – Dead by april

Tags: Jag älskar dig, kram, kyssar, livsviktigt, ofrivilligt, tystnad
Posted in Total förvirring | | 1 Comment »

Vad nu då!? Vår-depression? Rädsla? Allmän idioti? Inte fan vet jag vad det är. Känner mig bara bläh!

Måndag. Sitter på bussen hem. Önskar att jag kunde ha stannat. Undrade varför det underbara alltid måste sluta så snabbt. Njuter av musiken och slumrar till. Drömmer. Halvt vaken, halvt i sömnen. Placerar mitt liv i låten. Vaknar till, byter låt. Somnar och anpassar mitt liv till den låten….

Det var skumt. Större delen av hemvägen satt jag i något slags mittemellan och lyssnade på musiken. Medveten, men ändå inte. Sov, men var ändå vaken. I dvala. Tänkte på vad jag vill. Och inte vill. Händelseförloppet i tankarna styrde jag inte över. Musiken styrde. Vid varje ny låt ändrades riktningen och jag såg fram emot att få se fortsättningen. En tv-serie? Mittemellan dröm och verklighet.

Hade en underbar helg. Ville inte lämna det. Varje gång. Jag vill stanna. Eller ta med mig. Tycker om det livet. Tycker om hur fri jag känner mig. Tycker om den ömhet jag får. Ville inte lämna. Vill inte vänta till nästa gång. Orkar inte vänta. Orkar inte lämna igen.

För omväxlings skull slutade bussresan i en eftermiddagsvardag. 15.30. Västerås är inte tomt. Jag är tom. Som en robot stressar jag till bilen. Släpandes på väskan. Vantarna i väskan. Måste handla måste hinna lämna av allt hemma innan ungarna ska hämtas. Det är en sen vecka på jobbet, så ungarnas tid på dagis/fritids är till 18.30. Det är ju ingen brådska, men jag vill så gärna få krama om dem så fort som möjligt.

Måndag. Verkligheten. Vardagen. Det är så härligt att komma hem till att den första tanden lossnar vilken sekund som helst. Det är så härligt att komma hem till en gåva i form av den finaste ringen i samlingen, en prinsessas bästa mamma ska ha den bästa ringen tydligen. Trots stressen över hur mycket disk som behövs göras av med, städningen och allt annat som ska ordnas inför ett födelsedagskalas, så är det så härligt att komma hem till två barns enorma glädje över att få baka chokladbollar helt själva.

Där försvann känslan av det underbara kvarlämnade. Där uppenbarade sig känslan av den underbara vardagen. Det känns som att jag har två helt olika liv. Ett ansvarsfullt och ett ansvarslöst. Två liv. Båda lekfulla, men på helt olika sätt. Två liv som jag älskar. Och hatar. Frågan är om det är möjligt att sammanfoga dessa två liv… Visserligen har jag blivit kallad drottning i båda dessa liv, så det är ju ett bra tecken. Men jag undrar ju. Kan det vara möjligt? Är det nån menig att fundera på det ens?

Jag vet inte. Förmodligen är det så att jag ensam i tankarna lever båda mina liv aldeles för långt in i framtiden. Vet inte varför. Måste stilla sinnet av någon anledning. På något sätt. Måste hitta alla möjliga vägar som drömmarna kan få ta. Måste överväga vilka konsvekvenser allt kan få. Vilka jag vill acceptera och vilka jag vägrar erkänna. Måste få något i mig att veta vad jag vill. Och något att vara tillfreds med vad tillvaron erbjuder.

Det fanns en situation i helgen som fick mig att fundera. Undra om det med ett förhållande verkligen är något för mig. Kanske bör jag vara singel resten av mitt liv och bara längta efter kärleken. Kanske är det meningen att den kärlek jag har tillräcklig, den ovillkorliga kärlek jag får av min familj, kanske bör den vara nog. Den situationen jag pratar om… Den fick mig att inse att det finns sidor av allt det här underbara som jag inte är villig att uppleva. Jag har upplevt det förut, och även om det är orättvist, så drog jag genast paralleller. Det var så då, det kommer att vara så nu, och jag vill inte. Javisst. Det är gulligt och härligt nu. Men om ett halvår då? Ska allt det, det jag en gång i tiden jobbade hårt med att komma ifrån, vara tillbaka? Jag vet inte. Kände mig sviken. Den känslan fick mig att vackla. Klappade till delen av mig som som bara saknar, längtar och tycker att allt är så underbart. Dämpade allt. Jodå. Jag längtar, saknar och drömmer ännu. Men kraften i det är inte lika stor längre. Kände mig sviken…

Å andra sidan… Sveken har haglat från alla möjliga olika håll på senare tid. Jag har förlorat förtroendet för en handfull människor. På ett par veckor bara. Är det en epidemi?? Det var människor jag värderade högt. Nu… Borta. I ett nafs. Möjligheten att det mesta går att reparera finns ju, men jag tror inte att ens vill ge mig på ett försök. Jag vill inte ha överseende med de händelser som sårade mig.

Jag vill ingenting egentligen. Jag vill allt. Men jag vill ingenting. Vill inte somna. Vill inte vakna. Vill inte äta och vill inte låta bli. Jag vill inte ens gå till jobbet längre.

Kan nån bara ta ut det här som sitter i bröstet på mig? Ta bort det. Allt!

Dagens favorit: Minnen av det som känns bra ur vilken synpunkt som helst.

Tags: dröm, familj, helg, hem, ingenting, kärlek, kram, längtar, rädsla, underbar, Västerås
Posted in Kaffemonster | | 2 Comments »