Inuti kirsi.se

Finns det några sådana? Underbara måndagar? Måndag är ju per definition en skitdag. Det är helt obligatoriskt och ingår i universums plan. En måndag är bara ett helvete man måste genomgå en gång i veckan. Jag hade andra planer idag. Skumt, jag vet, men jag förväntade mig en fantastisk måndag. En stressfri, glad och harmonisk måndag. En härlig dag bara. Vid det här laget borde jag väl ha lärt mig att mina planer och förväntningar faller under kategorin drömmar, och skiter sig alltsom oftast. Eller hur??

Allt började enligt planerna. Nå, vi backar lite till…

Söndag är också en förutsägbar dag. Det är den dagen man försöker få att vara så länge som möjligt så att skitmåndagen inte ska infinna sig så snabbt. Igår jobbade vi. Invånarna i Kirsiland och kollegorna till dessa. Det var så roligt! Vi röjde undan och beredde väg för nya tag, nya rutiner. Vi utbildade oss och luftade tankar. En härlig söndag! Sådana dagar vill jag ha mer av. En förutsägbar dag eller inte, sådana dagar vill jag ha. Jag gillade igår, verkligen! Efter jobbet blev jag kallad arbetsmyra och fick veta att 11,5 timmar övertid en söndag är inte något att vara nöjd över, men inte ens det kunde ta bort ruset. Och för första gången på… någonsin? såg jag fram emot en måndag. Jag var trött som en gnu. Halvdöd utan en fungerande hjärna, men inte kunde jag somna.

Uppenbarligen lyckades jag släpa mig till sängen och somna någonstans där. För jag vaknade långt före tuppen i telefonen började härja! Ovanligt. Vad är det som är fel? Drar en till kudde över huvudet och försöker somna om så jag kan snooza som alla andra morgnar. Näh! Inte en enda del av mig kunde stanna i sängen. Upp! Långt före klockan, långt före jag verkligen MÅSTE gå upp. Glad som en lärka. Tog en extra kopp kaffe, diskade lite, spenderade lite längre tid i duschen… Härligt.

Det är måndag. Måndag!! Och jag började den med ett stort leende. Så skönt! Försökte spendera så mycket tid jag kunde till allmänt slappande bara, men tråkigt som det är, så blev jag tvungen att tillslut åka till jobbet. En timme innan arbetspassets början. Oj. Vet inte hur länge sen det var jag höll hastigheten på vägen till jobbet.

Mina planer var en underbar måndag, och mina planer flöt på helt perfekt den första delen av dagen. Alla verkar nöjda med söndagen och gör gladeligen det som står på dagens agenda. Jag är nöjd och gör mer än gärna det jag ska och lite till. En sån skön stämning.

Pofff! Strömlöst. Men vafan!!? Det var det. Försök att upprätthålla den positiva planen när inget fungerar. Att ens få tag på lunch tog en timme. Gårdagens förvisande av det gamla, och dagens nya tag syntes inte längre. Det är verkligen inte meningen att något ska kännas bra eller att vi ska få jobba i en någorlunda stressfri miljö. Nääe! Glöm gårdagens slit och morgonens harmoni. Det var bara en helt vanlig, normal måndag.

Trots den obligatoriska skitmåndagen, så är jag lite imponerad. Imponerad hur väl en söndag stärker gemenskapen och hur väl ett strömavbrott bevisar det. Kanske blev det en underbar måndag ändå?

Dagens favorit: Det känns som tisdag idag

Tags: fel, Kirsiland, lunch, måndag, snooza, söndag, strömavbrott, trött, underbar, universum
Posted in Kaffemonster | | 2 Comments »

Sedan jag tyckte mig göra den smarta saken att ta en veckas semester för att vila och inte göra ett skvatt har jag bara vandrat runt i min dimma. Utan karta och kompass, eller viljan att hitta lite solljus. Utan viljan att göra något alls.

Sedan min semestervecka har jag knappt fungerat. Har med nöd och näppe lyckats kravla mig upp ur sängen och släpa iväg mig till jobbet om morgnarna. Helt i onödan egentligen, med tanke på att jag inte fått mycket uträttat på det stället. Haft så bråttom hem så min stackars rallybil har fått slita allt vad han orkat. Bråttom hem till mitt vakuum. Det utrymme som tillåter mig att andas. Fantasier. Inte mina egna. Nej, de är bara förödande och drar mig till djupet. Mina egna fantasier är inte tillåtna längre. Jag orkar inte med dem. Menar givetvis serierna. I veckor har jag legat i sängen och bara glott. Försökt glömma att något annat existerar och i pauserna begrundat orsakerna till varför den jävla dimman är så tjock den här gången.

Anledningarna är många. Jag är i värre obalans än vanligt. Sedan någon dag vet jag ännu en orsak. Mina syskon. Kontakten med dem är numera minimal. Vi pratas inte alls nästan. Vi ringer inte, vi sms:as inte och vi träffas inte. Tittar på min tatuering och minns förra sommaren. Om samma situation vore nu, skulle vi göra det? Jag är inte alls säker.

Jag har knappt fått prata med dem. Det är evigheter sen. Och att ta kontakt… Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill ju, jag saknar så mycket. Men jag är arg. Och av miljoner olika anledningar är jag bara instängd i mig själv nu. Jag är besviken och vill inte släppa mitt inre mörker. Jag är så besviken! Jag skulle kunna ringa någon av dem. Be om lite sällskap, träffas över lunch eller kolla på en film, bara pratas lite. Men vad skulle jag säga? Har inget att prata om.

Javisst, de har alla sina förhållanden och utger sig för att vara lyckliga. Nej, jag är inte avundsjuk. Inte när jag ser det, hör det… Berättelsen om förhållandet och allt skit det medför. Det är då jag är nöjd med att vara singel. Naturligtvis vill jag att mina syskon ska må bra och är glad för att de slipper den ensamhet som avsaknaden av sällskap innebär. Undrar dock om det inte är så att alla tre ändå lever i ensamhet… Klart de ska vara lyckliga. De bör vara lyckliga! Och de försöker ge sken av det. Men det syns i ögonen, det hörs på tonfallet. Vem är lycklig egentligen?

Kontakten. Jag orkar bara inte. Att se smärtan, att se fasaden. Att höra försök till kvitter blandat med uppgivenheten. När ska jag få höra den sanna berättelsen om det underbara från dem? Kan det vara så att mina romantiska drömmar spridit sig till dem också? I’m losing it!

Jag saknar er så mycket!

Det är en av anledningarna. Dimman är lättare vissa dagar. Vissa dagar har jag försökt att se solen. Vissa dagar har jag trott mig att göra det också. Än är den inte borta.

Dagens favorit: “Through the darkness and broken glass, I’ll come for you if you only ask” (Lovex – Guardian angel)

Tags: besviken, glömma, hem, jävla, lunch, rallybil, sällskap, sängen, semester, solen, syskon
Posted in Total förvirring | | 1 Comment »

Det ska tydligen vara någon känd filosof som har yttrat de där orden. Depression skapar kreativitet. Jag som trodde de var mina alldeles egna ord, men så var visst inte fallet. De är sanna däremot. De orden stämmer precis lika mycket som påståendet om att det finns två Kirsiungar…

Varför har jag inte skrivit speciellt mycket om min goding i Norge? Varför har jag inte skrivit om att jag numera har en pojkvän? För att jag är lycklig! Jag mår bra. Jag mår bra av att ha någon jag verkligen tycker om. Jovisst. De som står mig nära får konstant höra om gulliga konversationer via sms, om hur jag längtar, om hur jag vill ha mer… Men jag behöver inte skriva om det. Jag vill berätta för världen, men jag behöver inte skriva om det.

Jag mår bra. Ur den aspekten, så mår jag bra. Såklart kan inget vara guld och gröna skogar. Hur jag än vill, så har jag ett liv vid sidan av lyckan. Jag försöker anpassa mig för fullt. Helst av allt vill jag bara sväva runt. Men, jag måste vara en duktig flicka och anpassa mig till omvärlden, till mitt liv. Missförstå mig rätt nu. Givetvis ser jag mina barn och min familj som lycka. Jag älskar dem. Jag älskar mitt jobb och även om jag har mycket skulder så finns inga av dem hos kronofogden. Jag pratar om den lycka som så länge har fattats i mitt liv.

Nu finns den där. Den finns, och den är ny. Den är spännande. Den är dock inte helt och hållet som jag tänkt mig att den skulle vara. Jag försöker lära mig att även om jag inte är singel längre, så består det mesta av den kärlek som finns av ord… ord i form av text… jag borde inte reagera. Jag älskar text! Men… jag hade ju planerat att när den kom, när lyckan kom, så skulle det vara annorlunda. Den skulle bestå av något hastigt besök sent på kvällen när ungarna somnat, enbart för att få röra lite, för att stilla saknaden en stund. Den skulle bestå av nedräkning av timmar tills vi träffas igen. Den skulle bestå av frågan vem vi ska sova hos och vilken dag vi kan träffas över lunch för att slippa vänta till kvällen.

Det gör den inte. Den finns, men den består av varannan helg, varannan gång. Den består av längtan. Oändlig längtan. Den består av text. Text. Ord som försöker bedöva längtan. Jag lär mig att acceptera detta. Att acceptera att det som fanns i min dröm existerar, men ändå inte. Jag försöker lära mig att det finns någon som verkar acceptera mig som den jag är. Lära mig att det finns någon som tycker om mig, och som tycker att jag är underbar. Någon som faktiskt är vaken tidigt på morgonen bara för att se på mig när jag sover.

Trots det, trots att jag faktiskt är lycklig, så är jag rädd. Rädd för att det monstruösa i mig ska komma fram. Det som alltid finns där när jag tycker om någon tillräckligt mycket. Det som analyserar och tvivlar. Det som behöver bekräftelse om och om igen. Den bekräftelse jag behöver, de känslor jag av någon anledning måste analysera, brukar förstöra allt. Jag vill inte förstöra allt.

Avståndet. Det förbannade avståndet!

Varannan helg, varannan gång.

Dagens favorit: Patrick Swayze – She’s like the wind
3 doors down – Landing in London

Tags: goding, Kirsiungar, liv, lunch, lycka, Norge, pojkvän, sms, Spännande, text, underbar, världen
Posted in Total förvirring | | 1 Comment »