Draken avslöjad
by Kirsi on May 19th, 2013
filed under Kaffemonster
Det var möss! Minidrakar. Musdrakar. Små äckliga möss.
Det hann knappt bli mörkt igår förrän den första fällan smällde igen. Det var den som jag ställt vid den vänstra grannens trall. Usch, där under kan mycket smått (och lite större) äckel bo.
Det låg en tvärdöd liten mus i fällan. Vilken lättnad! Nu vet vi hur vi ska bekämpa den där draken. När jag stod där och kände mig lite småstolt över att ha jagat och fällt en mus, hörde jag hur det krafsade bakom blomkrukan och sedan rusade en mus förbi. Aha. Det finns en till alltså. Minst.
Jag panikade en stund över vart vi skulle göra av den döda musen. Hur ska vi få loss den från fällan? Jag borde ha köpt en hel drös med musfällor, då kunde vi bara ha kastat hela fällan, med mus och allt. Daniel tog motvilligt bort musen från fällan, efter att jag med blompinnar petat in den mot mitten av balkongen. När jag fortfarande, trots handskar och blompinnar som skydd, vägrade röra musen gick han och hämtade en tång och lyfte den i svansen och lade i en kompostpåse. Undrar om jag kan få honom att ta den där tången med sig till garaget och jaga monsterspindeln?
Skuldkänslorna kom där ett tag där också. Jag har dödat en mus. Var det verkligen rätt? Den lilla stackaren… Daniel upplyste mig om att det var den lilla stackaren som ätit upp mina blommor. Ja just det! Såhär går det när man ger sig på mina blommor. Grrr.
Jag riggade båda fällorna igen och tänkte att på morgonen är den andra också död och då kommer jag kunna ha mina blommor ifred. Javisst. Imorse fanns det möss i BÅDA fällorna. Åh, fy fan! En var större än de andra två. Usch, usch! Jag tror att jag börjar utveckla en fobi här. 
Daniel sover fortfarande, så dessa jävlar fick jag ta hand om själv.
Jag vill åka och köpa råttgift och sprida det ÖVERALLT. Men jag kanske borde kolla med hyresvärden om det är okej. Jag vill gå till grannen och kräva att de river sin trall så att inga äckel kan bo där under. Jag ska iaf maila lite fina bilder till hyresvärden och meddela att det inte är okej någonstans att ha minst tre möss på balkongen. Nu vill jag flytta ännu mera. Jag vill bo någonstans där hela våningens balkonger på hela huset inte ansluter till varann.
Någon som har en orm som vi kan låna och släppa lös på balkongen? 
Jag är lite besviken för att det inte var en drake med horn och allt. Nu är det bara små möss. Det var mycket coolare att vara på drakjakt.
Daniels cykelhjälm är mycket coolare än min!
by Kirsi on May 15th, 2013
filed under Kaffemonster
Jag lånar den.
De kvarvarande tampongerna
by Kirsi on May 15th, 2013
filed under Kaffemonster
Jaså, är det DETTA jag ska göra med alla tamponger som ligger och skräpar här? 
Öppet brev till alla tampongtillverkare
“Kära tampongtillverkare,
Jag vill börja med att tacka för er fortsatta tillverkning av en praktisk produkt och även passa på att komma med några förslag på förbättringar. När jag säger praktisk menar jag naturligtvis när det kommer till julpyssel. Tampongänglar är ett uppskattat pynt som är både enkelt och roligt att göra.”
Sedan jag köpte min menskopp för ca två år sedan har jag inte använt en enda tampong. Alla de tamponger jag hade hamstrat på mig ligger orörda i korgen i badrummet. Jag har funderat på vad jag ska göra med dem.
Det vore onödigt att kasta dem när jag ändå har betalat dyra pengar för dem, men ska de verkligen ligga där i flera år och vänta på att någon vill använda dem? Jag vill inte använda dem (Även om jag ett par gånger, mitt i de värsta störtfloderna, har klurat på om det skulle kunna fungera att inkludera en tampong i menskopp/megabinda-kombinationen för att slippa tömma och byta en gång i timmen.) och det verkar inte hända speciellt ofta att jag har besök av en väninna som är i akut behov av nödtamponger.
Men, efter att ha läst om tampongänglar, vet jag ju exakt vad jag ska göra med dem! Jag kan tillverka tillräckligt många tampongänglar för att fylla vår gran och för att ge bort till släkt och vänner. Bra idé det där… Helt underbar.
Min bästa Jenna
by Kirsi on May 11th, 2013
filed under Kaffemonster
Fick några härliga bilder idag, även om kameran i mobilen har börjat protestera titt som tätt.
Här är min finaste brorsdotter. Några bilder bara, men de beskriver exakt hur hon är som person. Lite blyg och försiktig, lite stojig och rolig, lite egen och galen, lite vanlig och ordentlig. Och hur härlig som helst!
Egosar
by Kirsi on May 11th, 2013
filed under Kaffemonster
Jag försökte ta coola egobilder på mig och Andrea. Såna där som alla andra alltid lyckas med.
Det funkar inte bra. Jag vet ju inte hur jag ska lyckas hålla i telen. Allt blir strul…
…tills proffset Andrea visar hur man gör.
När jag ändå inte kan sova
by Kirsi on May 11th, 2013
filed under Kaffemonster
Den senaste tiden har det varit besvärligt med sömnen. Jag har svårt att somna, när jag väl gör det sover jag ytligt och vaknar flera gånger i timmen. Det hjälper inte ens att ta tabletter som i vanliga fall får mig att förlora medvetandet på rätt kort tid. Ikväll känner jag verkligen av den energi, som jag antar orsakar de flesta nätters sömnbesvär.
Var hos brorsan och kollade på hockey. Kom hem därifrån vid 22-snåret, spelade en stund och sedan dess har jag:
Tömt torskåpet, vikt och lagt in kläderna i garderober.
Kört en maskin och fyllt torkskåpet igen.
Gjort en deg.
Fixat morgondagens frukost.
Tagit hand om köttfärsen och osten i kylen, så att de inte blir gamla. (Dvs. bakat två plåtar pizza.)
Tömt diskmaskinen.
Suttit vid datorn och glömt en skål på bordet.
Och fyllt diskmaskinen igen.
Nu ska jag bara frysa in pizzorna och så blir det sängen.
Jag har fina ungar hemma!
by Kirsi on May 9th, 2013
filed under Kaffemonster
Japp. De är mina, de fina ungarna. De kom hem en dag för tidigt. Härligt. Jag blev lite gladare av att få umgås med dem.
Liam berättade stolt om hur han varit ute och rännt på samhället. Han är ju stor nu. Nästan tonåring. Snart vuxen. Men ändå min bebis. Han ville inte följa med när jag och Andrea åkte till mamma en sväng. Jag blev lite besviken för att han inte ville umgås med mig. Andrea märkte nog av det, för i bilen lade hon handen på min arm och tröstade med vuxen röst: “Mamma, han är inte nio längre.”
Sedan fortsatte bilresan med att Andrea berättade om hur hon nästan hade blivit överkörd i veckan. Hon hade inte sett en bil som kom och hade cyklat ut på vägen. Lugnt och sakligt berättade hon om detaljerna och hur hon hade känt panik. Jag var ju inte lugn efter det kan jag meddela. Jag tjatade och tjatade om att ALLTID leda cykeln över vägen. ALLA vägar, VARJE gång. Dessutom kan hon ta en annan väg till och från skolan när hon är hos pappa, hon behöver inte ta sig över just den otäcka korsningen där. Jag tjatade tills Andrea sa att hon inte tänkte berätta något för mig om jag tänker bli såhär varje gång. Jag lovade att inte bli så hysterisk nästa gång. Jag har lugnat ner mig nu.
Andrea hjälpte mig att plantera lite på balkongen. Hon gillar att hålla på med växter och var så glad för att jag sparade omplanteringarna tills hon var hemma.
Nu måste jag gå och byta sängkläder i alla bäddsoffor.
Johanna och Idun
by Kirsi on May 8th, 2013
filed under Kaffemonster
Johanna berättar om sin förlossning:
“Sedan försvann den barnmorskan och jag och Kirsi blev ensamma. Jag andades lustgas i värkarna och grymtade eftersom det tryckte på så förbenat. Jag berättade för Kirsi att jag tryckte på. ”Det är då jag låter sådär”, sa jag och hoppades att hon förstod.
”Du kanske inte ska krysta innan personalen kommer”, sa hon oroligt, men jag förklarade att det inte gick att låta bli.”
Jovisst förstod hon vad som menades. Och hon mindes hur det gick förra gången hon själv kände just det där speciella trycket, då det är nästintill omöjligt att låta bli att trycka på. Det kan hända att det inte dröjer alls många minuter innan bebis är ute. Det var också därför den stora oron fanns där…
Efter att ha läst igenom Johannas förlossningsberättelse var jag tvungen att fortsätta med att läsa mina egna två samt Tiinas berättelse. Efter fyra berättelser stod det rätt klart att jag alltid blir livrädd vid just det skedet i en förlossning. Det är snart dags att börja krysta, TÄNK om ingen utbildad människa är i närheten och hjälper till då? Nå, i Tiinas fall var rummet fullt med folk och jag var orolig ändå. Tydligen behöver jag en extra dos adrenalin när utdrivningsskedet ska börja. Oavsett om det är jag eller någon annan som föder.
Men visst är det häftigt med förlossningar! Det är så häftigt med kvinnokroppen, som vet precis hur den ska bete sig. Som jag tidigare har nämnt, var det planerat att jag skulle vara med och stödja Johanna vid hennes förlossning. Den var i helgen.
Efter att ha blivit barnledig i fredags tog jag min dator och övernattningsväska och åkte till Johanna för att spendera helgen där. Hon gick på övertid, så det var bra om jag var i närheten om det skulle vara dags. Dessutom är det hur roligt som helst att sova över.
Johannas mamma var hemma hos henne och fixade med kläder och dammsugning. Johanna satt på en stol och klockade småvärkar och jag satt på golvet och drack kaffe. Johannas mamma var så lättad att jag kunde vara där, så att hon inte behövde vara så orolig.
När hon hade åkt satte vi oss och tittade på Vänner och åt en massa gott. Däribland ananas, som tydligen ska hjälpa till att sätta igång förlossningar.
Vi åkte till affären för att köpa bindor. För alla blödde. Jag passade på att köpa choklad, kex och pålägg till mina mackor. Trots att vi bestämt att vi vilar den kommande natten och föder barn senare dagen efter, så började det luta åt att det kanske blir en resa till förlossningen samma natt ändå. Och jag tänkte inte upprepa misstaget från förra förlossningen och ville ha med mig så mycket ätbart som möjligt.
Skiva efter skiva med Vänner rullade på hela kvällen. Och värkarna rullade på med varierande intensitet och frekvens. Jag beundrade Johannas styrka och hur väl hon hanterade värkarna. Jag ville inte tränga mig på, men försökte ändå tipsa om olika sätt som jag minns underlättade för mig. Vetekudde, röra sig under värken, varmt bad, kall handduk på pannan i badet… Doh! Inte prata vid värk. Det är irriterande när någon pratar vid värk! Vet inte hur många gånger jag kom på mig själv med att fråga saker precis när stackaren höll på att jobba sig igenom en värk.
Några värkar efter badet var det dags att åka in till förlossningen. Vi kom dit kl 3 på natten. Johanna låg obekvämt med dosor på magen och jag försökte hjälpa till så gott jag kunde. En timme senare fick vi komma till en rum med en riktig säng.
Jag kände mig inte alls lika hysterisk som vid Tiinas förlossning. Jag kände mig väldigt lugn och behärskad (förutom precis då när krystningarna började). Kanske för att Johanna var så lugn. Kanske för att jag haft karl-görat en gång innan. Eller för att Johanna inte sa nej till allting som Tiina gjorde, utan accepterade samtliga erbjudanden jag kom med. Vill du ha saft? Ja. Vill du hänga på mig? Ja. Vill du luta benen mot mig? Ja. Det är liksom mycket enklare att vara till hjälp då.
Allting gick väldigt fort egentligen. Jag hade mackor, digestive och en hel del choklad med mig i väskan, men inget av det hann jag äta. Ingen bedövning hann läggas heller. Idun föddes 5.27 i lördags. Hur söt som helst.
Visst är det så att jag vid tillfällen som denna blir väldigt sugen på att få en egen ny liten bebis. Nu i veckan har jag tröstat mig med att titta igenom en del av bilderna från mina älsklingars födslar. Jag uppdaterade till och med deras berättelser (Liam, Andrea) med nya bilder. När jag har flytit runt i minnen ett par dagar, så brukar jag åter känna mig säker och bekväm i att den delen av mitt liv är över. Jag har redan gjort min del av gravidbiten och bebisbiten. Jag är inte längre en småbarnsmamma. Jag har vuxit ur den rollen.
Måndagsblommor och många ord
by Kirsi on May 6th, 2013
filed under Kaffemonster
Halv 8 en måndagkväll är inte den mest optimala tiden att bli sugen på att skaffa snittblommor till hallen. Det insåg jag när jag upptäckte att 50 % av alla öppna butiker i byn inte hade några snittblommor alls idag. Jag hade velat ha liljor, men jag valde att inte åka till Ica Maxi och leta efter sådana, utan nöjde mig med det (med tillräckligt lång stjälk) som fanns på Ica här hemma.
Nu är det nämligen lite nytt och fint i hallen. Nya tavlor hängda och bröllopsdags-vasen behöver inte stå tom, utan passar perfekt bredvid fontänen och pyramidljuset som brorsdottern köpte i Danmark.
Jag tycker att jag har lyckats bra med inredningen av det där lilla hörnet i hallen. Brunt, svart, vitt/beiget och röd som accentfärg.
De nya tavlorna är posters från balorina.se som jag har stoppat i någorlunda snygga ramar. Jag kommer dock inte handla där mer. Det som de kallar för posters är nämligen inget annat än utskrifter på helt vanligt skrivarpapper. Jag förväntade mig något finare eller åtminstone tjockare papper, men det är vanligt tunt skrivarpapper. När jag kan få likadana (om inte bättre) utskrifter hemma, så vill jag inte betala 99 kr för att någon annan gör det åt mig. Speciellt inte när det bara är papperslappen jag betalar för. Hade ramen ingått hade det varit okej.
Jag valde dock att inte klaga och behöll de “posters” jag beställt. Främst för att jag skulle ju ge bort en i present, den som var den ursprungliga anledningen till att jag gjorde en beställning över huvud taget.
Jag såg nämligen nedanstående poster på FB och tänkte direkt på syrran. Jag har förklarat för henne många gånger att hennes duglighet som mamma mäts inte i hur rent och fint hon har det hemma, men jag tror att hon behöver påminnas väldigt ofta om att det är helt meningslöst att hon kör slut på sig själv i strävan efter att ha ett perfekt städat hem. Alltså behövde hon ha en sådan tavla.
Sedan hittade jag ju två som jag tycker passar hemma hos oss. Alla tre hänger lite ihop med det jag skrev om självkänsla för länge sedan…
Hur mjöl blir till
by Kirsi on April 30th, 2013
filed under Kaffemonster
Vi skapade ett skämt igår vid matbordet. Ungarna tyckte att det var jätteroligt.
Här:
Det var en gång en åker där det växte en sorts gräs. Högst upp på stråets huvud satt det små små behållare i fina rader. I dessa behållare fanns mjölet.
Under hela sommaren växte gräset. Det växte och växte. Njöt av den varma solen och blev högre och högre. När sommaren var över och hösten hade kommit, började gräset tröttna på att växa. Det försökte i några dagar, men tänkte till slut: “Äh! Jag orkar fan inte.” Och POFF! sa det när gräsets huvud förvandlades till ett stort moln av vitt mjöl, som sakta föll ner till marken.
Det, mina vänner, är hur mjöl blir till. Nu måste vi bara vänta tills någon kommer och dammsuger upp mjölet och stoppar det i påsar…
