Category Archive » Total förvirring

Men ta den där jävla maten!!

Ytterligare ett avvisande. De kommer på daglig basis nu. De är små och subtila. De må inte verka mycket för världen, men de skär som knivar i bröstet. Varenda en. De sårar nå djävulskt. Gräver bort. Holkar ur. Trasar sönder. Bygger ut tomrummet i bröstet. Snart finns det inget kvar. För att jag hinner inte reparera skadorna i samma takt som de kommer.

Jag är slutkörd. I veckor har jag slitit med att försöka få ordning på det som ska kallas hem. Mestadels ensam och by myself. Dagen idag har jag spenderat på ett behandlingshem. Bland mycket folk. Mycket högljutt folk. Så jag är extra slutkörd idag. Ett par timmars sömn på eftermiddagen hjälpte inte direkt, så när jag vaknade bad jag om att få mat. Det behövdes handlas också.

Mitt bristande tålamod och min hunger tillät mig inte att vänta längre än en halvtimme innan jag själv gick och handlade mat. Kokade ris till den färdiggrillade kycklingen och skar upp lite gurka och morot. Meddelade tydligt att det finns mat så att det räcker till fler än mig. Påpekade det ytterligare en gång, men det var viktigare att markera att det inte var nog med min mat.

Så det duger inte idag heller. Jag fortsätter att stånga huvudet i betongväggen. Bara för att även uppleva avvisande (eller hån, kritik eller något annat totalt onödigt) ännu en gång.

Jag blir så ledsen och arg. På mig själv. Hur dum är jag egentligen? Och på dig. Hur svårt ska det vara att visa lite uppskattning åtminstone ibland?

Fatta vikten av att respektera och erkänna någons ansträngningar! Det gör man genom att tacka och ta emot. Ta emot mathelvetet! För annars är budskapet: “Dina ansträngningar är inte värda något.”

Vad är det här för skitdag då?

Igår kände jag mig ensam och ledsen. Igår planerade jag att idag skulle det vara en bra dag. Idag skulle jag uträtta en massa saker. Ringa några samtal, ta en promenad, kolla upp det här med motionssim, läsa lite nyttiga saker och kanske städa en skvätt. Pläh. Så gick det inte. Ångesten började komma innan jag ens stigit upp ur sängen.

En halv kopp in i morgonkaffet fick jag ett samtal om att nå ungjävlar har varit elaka mot Andrea. Igen! Vad är det som gör det så svårt för ungarna att bete sig som folk? Varför är det så jävla svårt för skolan att få stopp på mobbandet? På senaste mötet med rektor och lärare sas det att vi behöver jobba med hennes självkänsla hemma, så att hon inte tar så illa vid sig av alla småsaker. Efter det mötet har det, vid kontakt med andra föräldrar, framkommit att (minst) två andra barn i klassen blir illa behandlade och mår så dåligt att även de har haft likadana kontakter med trygghetsteam och rektor. Precis som vi och Andrea har haft. Ett av de här barnen bråkade mycket med Andrea en period. Efter samtal med föräldern undrade barnet varför det inte kunde vara elakt mot Andrea på samma sätt som resten av klassen var. Där ser man. Det är inte bara Andrea som överreagerar!! Sedan den tumulten har det varit bättre i skolan. Andrea har kommit närmare ett par tjejer och de verkar trivas riktigt bra ihop. Så bra att Andrea inte längre vill byta skola, eftersom hon nu har några vänner. Menmen, nu är det två olika ungar som har varit på henne igen. En kastade en matkniv på henne i matsalen i förra veckan. En annan spottade henne i ansiktet och kastade sand på henne igår… Vad trött jag blir.

Nå. I och med det så missade jag mina telefontider. Tappade suget på att faktiskt ta tag i saker. Nu vill jag mest gråta. Eller bara lägga mig. Kanske skulle jag läsa lite? Eller kolla på New girl och bli lite glad? Eller… Acceptera att det är en skitdag och åka till syrran och titta på hennes krokusar. Det ska jag göra.

girlit

Skulle det vara tomt om dagarna?

På senare tid har det haglat kommentarer om att jag skulle ha gott om tid till nyttiga eller trevliga saker eftersom jag inte jobbar om dagarna. Tänk så fel det är. Det stämmer att jag inte jobbar, men jag har fullt upp hela tiden. Det är alltid något. Möten i skolan, läkarbesök, tandläkarbesök, rehabilitering, terapi, ungarnas aktiviteter, möten och uppföljningsmöten… Titta så rosa det är i hela kalendern!

februari

I flera veckor har jag känt att jag aldrig har tid till vila. Måste hela tiden vara alert eftersom det alltid finns en tid, eller tre, att passa. Hjärnan förbereder sig i flera dagar för en uppbokad tid. Kroppen förbereder sig. Jag hinner inte varva ner emellan. Hinner inte slappna av.

Nästa vecka ska jag och min rehabiliterings-Eva besöka en plantskola som jag eventuellt ska arbetsträna på. Hur ska jag få plats med arbetsträning i min kalender?

Inget litet barn längre

Jo, det känns i mammahjärtat när barnen blir större, mer oberoende och visar tydliga tendenser på att klara sig själva. Det är en blandning av känslor. Stolthet så enorm att tårarna vill komma, en gnutta sorg för att inte längre vara behövd på samma sätt som tidigare, känslan av hjälplöshet hänger samman med att inte längre ha tillåtelse att assistera eller beskydda i samma omfattning som tidigare… och oro så klart. Oro på en miljon olika nivåer. Tänk om jag bara kunde vira in dem i bubbelplast och skydda dem från allt. I all evighet.

Igår döptes vår familjs nyaste medlem, Elma. Alla barn uppmuntrades att komma fram till dopfunten när en skrikande Elma fick vatten på huvudet. Andrea gick fram, Liam satt kvar på kyrkbänken. På hemvägen frågade Andrea varför Liam inte gick fram. Han svarade: “Meh! Jag är väl inget litet barn längre! Om elva månader och fjorton dagar är jag tonåring.” Det är sant. När det är barnen som ombeds att gå fram och man är nästan tonåring, så är det logiskt att sitta kvar.

datorskruv1

Samtalet i bilen fortsatte med Liams syn på vad som förväntas av honom som tonåring. Det verkade mest besvärligt. Antingen måste han bli sådär jobbig och skrikig som tonåringar är, eller så får han lov att bara vara nördig och töntig. Jag upplyste honom om att han väljer själv hur han blir. Skrikande trotsighet behöver nödvändigtvis inte ingå i de tekniska specifikationerna för tonåring. Det går jättebra att vara lugn och fin, precis som han alltid har varit.

datorskruv2

Jag insåg att jag behöver förklara ingående för honom att det är helt okej att vara nörd också. In fact, det är bättre än okej att vara nörd. Det finns inget negativt med det. Att vara nörd är att ha ett specifikt intresse- och kunskapsområde. Det är något att vara stolt över. I en värld där individualitet uppmuntras är “normal” ett större skällsord än “nörd”.

Nog bor det en liten (dator)nörd i honom. Jag kan med glädje meddela att Liam skruvade ihop sin första dator här i veckan. Daniel assisterade så klart, men han gjorde det mesta själv. Jag är så stolt att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen!

datorskruv3

Men visst märks det att han blir äldre. Med skräckblandad förtjusning ser jag på hur han växer och mognar. Det påstås att han snart är vuxen. Vuxen? Kan det vara möjligt? I tolv år och fjorton dagar har han ju varit min bebis. Hur kan han då inte vara ett litet barn längre? Snart är han vuxen. Och jag måste släppa taget. Eller måste jag? Visst finns det 40-åringar som fortfarande bor med sin mamma? ;)

Det är rätt märkligt. Å ena sidan finns en väldig stolthet och lycka över hur fint han håller på att bli vuxen. Det finns en stark nyfikenhet och tro till att han kommer att lyckas väl i sitt vuxna liv. Å andra sidan säger varenda moderliga instinkt att bara hålla om och aldrig någonsin släppa taget. Hur fixar alla andra mammor det här egentligen?

Den finns överallt

Stressen. Den finns. Den är högst verklig. Den påverkar allt. Det sägs att det finns både positiv och negativ stress. Jag har svårt att tro på den positiva aspekten. Så länge jag kan minnas har jag bara upplevt den negativa sidan.

Jag fick låna ytterligare en bok av min rehabkvinna. Hon påstår att jag tycker om att läsa. Jag tycker mer om att skriva, men läsandet får duga ibland, när hjärnan står still. Boken handlar om stress. Allmän information och vägar till en rationell hantering av stress.

stressbok

Jag känner igen alla symptom som boken beskriver, ohanterlig stress. Jag har upplevt dem. Sömnstörningar, nedsatt immunförsvar, ilska, minnessvårigheter, bristande koncentrationsförmåga, spända muskler och värk i kroppen, apati, depression och energilöshet bland annat. Det vill säga oförmåga att fungera som folk.

Länge har jag tränat på att lära mig att hantera både den fysiska och psykiska stressen. I två års tid har jag tränat på det. Ibland fungerar det. Ibland kommer allt så plötsligt. Trycker på alla knappar och slår ut alla system. Ibland har jag helt förlorat hoppet om att någonsin återfå en normal förmåga att hantera stress. Ibland vet jag att det kommer att lösa sig så småningom, jag kommer att lära mig att fungera som en människa igen.

Nu börjar det bli dags för arbetsträning. Det är tid för det nu. Jag har varit, och är fortfarande, rädd för detta. Jag oroar mig för att det ska bli för mycket, att jag inte kan hantera de ökade kraven och den ökade stressen. Jag oroar mig för att åter hamna på djupaste botten. Där de intensiva värdelöshets- och skuldkänslorna härskar. jag vill inte tillbaka dit.

Planen är att få en träningsplats till mig på Studiefrämjandet. Där kan jag ha möjlighet att arbeta med administrativa uppgifter. Jag skulle kunna få tillfälle att skriva. Kan det även kanske finnas möjlighet för mig att kunna hjälpa någon? Jag tycker om att hjälpa folk. Det är tillfredsställande. Jag hoppas att jag kan få den här platsen. Det skulle nog vara befriande.

Vi har fel på nätverket här hemma. Irriterande. Stressande. Jag vill ha tillgång till Internet. Nu får jag blogga i Notepad i väntan på uppkoppling. Jobbigt. Vad ska jag göra nu när jag inte orkar läsa mer? Ska jag parkera i sängen och titta på Kate & Leopold? Ska jag ta ett bad? Ska jag sätta mig på soffan och kräva att Daniel tittar på någon film med mig? Eller ska jag knappa ner ytterigare ett blogginlägg i Notepad? Jag skulle behöva skriva och ventilera om ett mycket jobbigare ämne än stress.

Syrran berättar sin historia

Jag vill publicera den text min syster skrev som ett bidrag till ett examensarbete. Så bra skrivet om något så sorgligt och svårt.

Januari 2011 började vi slarva med preventivmedel, i februari blev det mer bestämt att vi skulle ge oss in i babyvärlden. Jag slutade röka och vi köpte ägglossningstickor för att kartlägga min ägglossning.

Juni 2011 plussade vi. Vilken lycka, vi trodde inte det var sant. Vi var helt lyriska. Vi skulle bli föräldrar och i samma veva skulle vi köpa hus. Det kunde inte bli mer perfekt. Vi målade upp bilder om hur det skulle bli när magen växte och hur det skulle bli när bebisen kom. Tankarna skenar iväg snabbt när man längtar och drömmer.

Jag blödde till och från, det kändes som att någonting var fel men fick gång på gång höra att det var helt normalt. När jag hade gått 12 fulla veckor åkte jag in till akuten pga blödningar och smärtor. Där konstaterades en ofostrig graviditet, jag hade ingen bebis i magen, endast en tom fostersäck som hade avstannat i v 10. Det slutade med en skrapning. Det var fruktansvärt, det tog ett år för mig att lära mig att leva med det. Min man stängde mest in känslorna, han ville inte prata om det. Vi fick hela tiden höra att vi var ju så unga, det skulle inte dröja länge innan vi skulle bli gravida igen.

Januari 2012 plussade vi för andra gången ett svagt plus i vecka 4. Dagen efter testade jag igen, negativt. Då var det bara att vänta ut missfallet som kom 3 veckor efter plusset.

April 2012 plussade vi för tredje gången. Jag kunde känna en gnutta lycka och hopp, nu var det tredje gången gillt, nu skulle vi äntligen få vårt efterlängtade barn. Nu ville jag njuta av graviditeten och alla symptom var så starka den här gången. Vi såg framemot ett tidigt VUL (vaginalt ultraljud) i vecka 8.

Några dagar innan vi skulle till gynekologen vaknade jag en morgon och kände att symptomen var borta, jag kommer ihåg att jag sa till min man att nu har det dött i magen. Vi viftade bort det och återigen fick vi höra att det var normalt att symptomen kom och gick. Väl på ultraljudet såg vi vår lilla mini bebis och blev flyttade till vecka 7 istället för 8, men hjärtat slog inte. Kvinnan som undersökte mig sa att det var väldigt ovanligt att inte se hjärtslagen i vecka 7. Vi åkte hem för att sedan komma tillbaka efter 14 dagar. Det var nog dom längsta dagarna i mitt liv. På andra ultraljudet (vaginalt) såg vi längre inte en mini bebis utan det hade blivit en klump och ett MA (missed abortion) var konstaterad, det slutade med skrapning.

Nu efter tre missfall var ingenting sig likt. Min kropp hade förändrats, jag hade förändrats, min man hade förändrats och vårt äktenskap hade förändrats. Nu kunde vi inget annat göra än att plocka upp spillrorna vi förlorat på vägen.

September 2012 får jag ett återbesök för att kolla att jag inte har en infektion då jag fick det efter första skrapningen. Allt såg bra ut. Jag fick en jättebra kvinna på kvinnokliniken. Hon skrev ut trombyl till nästa graviditet och så fick vi lämna blodprov och då skulle det tas en massa olika prover. Vi lämnade kromosomprov också. Hon påpekade väldigt noga att under dom 14 åren som hon jobbat har hon aldrig stött på ett kromosomfel utan alla provsvar är oftast bra, att man inte hittar något fel.

Mina provsvar kom relativt snabbt, allt såg bra ut. Efter flera veckor får vi ett samtal ifrån läkaren, min man har ett kromosomfel. Det enda vi fick reda på var att det orsakat missfallen. När ägg och spermie möts och börjar dela sig byter kromosomerna plats, ändarna byter plats med varandra. Vi blir helt ställda och vi vet ingenting om någonting. Huvudet går på högvarv. Vad är det för kromosomfel? Kommer vi någonsin få uppleva en graviditet? Kan vi få barn naturlig väg? Får vi adoptera? Blir det spermadonator? Provrörsbefruktning?

Vid det här laget började vi bli omringade av graviditeter och bebisar. Då kändes det som att alla andra får barn och lyckade graviditeter men inte vi. Samtidigt som vi var glada för deras skull bröts vi ner mer och mer inombords för att vi inte lyckades. Det blev en jobbig tystad kring mig och min man. Missfall efter missfall och allt som har med barn och graviditeter att göra, vi slutade prata om vår smärta och längtan. Det kändes lite tvunget att svälja sorgen, gå vidare i vardagen med ett hål som växte inuti.

Att bli placerad i olika kategorier som upprepade missfall, ofrivilligt barnlös, manlig infertilitet, det trodde vi inte när vi började “bebisverkstaden”. Det var lite mer som att när vi slutade med preventivmedel så blir vi med barn. Det här var bara sånt vi läste om, vi trodde aldrig det skulle drabba oss. Jag tror inte man kan förstå riktigt hur det är förrän man hamnar där själv.

Resan hittills har tärt på oss psykiskt, det har skadat äktenskapet, livet kommer aldrig bli detsamma, vi kommer aldrig bli desamma. Nu försöker vi finnas där för varandra och bygga upp en ny grund med den erfarenhet som vi har med oss av allt det här.

Jag hoppas fler par träder fram och pratar om dessa saker, för jag tror att man kan känna sig ensam när man inte har människor att prata med, såna som delar liknande händelser. Jag hoppas även att vården ändrar inställning till alla utsatta och behandlar dem med förståelse och respekt, för ingen går igenom ett helvete frivilligt.

Januari 2013 ska vi äntligen få svar på vad det är för kromosomfel och förhoppningsvis vad vi har för möjligheter och då slipper vi leva i ovisshet. Nu finns ju tankar som att alla kanske inte är menade att få barn. Kan man leva ett liv utan barn? För vi människor vill ju ändå hitta den rätta partnern att bilda familj med.

ruiner

Lösenord

Nu är jag visst en dålig människa, en dålig mamma igen. Det är visst fel av mig att blogga. Det är ytterst negativt att jag uttrycker mina känslor, stolt berättar om mina underbara barn, att jag uppgivet delger min oro över det ena och det andra, att jag försöker bearbeta och ventilera. Det är tydligen så att jag utsätter mina barn för fara och det är väldigt bekymmersamt.

Visst finns det en massa galningar där ute. Kanske är jag bara naiv som antar att det bara är vettiga människor som intresserar sig för min blogg. Är det verkligen så fel att jag berättar om mitt liv, med allt vad det innebär?

Jag har länge funderat på att lösenordsskydda bloggen, se till att det verkligen bara är vettigt folk som läser. Kanske är det läge att göra det nu då. Frågan är bara om jag ska skydda hela bloggen, eller bara inläggen om barnen. Vad tror ni?

Jag har bloggat för lite

Månadens preliminära flattr-uträkning visar att under november månad blev inkomsten bara 0.43 €, till skillnad från september och oktober som gav 1.28 resp. 1.11 €.
September:

Sak Klick   Inkomst
k-magnolia 2 €0.44
Hon sydde! 2 €0.44
Flattr! 2 €0.42
Uppsägning 1 €0.02
Vem tror på spöken? 1 €0.02
Min fina syster 1 €0.02
Jag kan hantera det! 1 €0.02
Klingon cloaking device 1 €0.02
Hon ska sy, säger hon 1 €0.02

 

Det måste bero på att jag har bloggat för lite. Jag har påbörjat flera inlägg, men kommit fram till att jag inte har orkat tänka i ord. Antingen har jag blivit arg och ledsen, som när jag skulle morra om Andrea som blir illa behandlad i skolan, eller så har syret i hjärnan tagit slut när jag behövde hålla reda på fakta, som i inlägget om söta lilla Elma. Men för det mesta har jag bara mått dåligt. Jättedåligt. Det är illa när jag mår så dåligt att jag inte ens kan skriva.

Jag har inte orkat fäktas, så min flykt har varit att aktivera mig så mycket som möjligt. Jag har flängt överallt och ingenstans, jag har julpyntat och bakat, jag har städat och röjt. Det är meningen att jag ska vila men om jag saktar ner kan det hända att jag dör.

Jag har målat möbler också. Bordet och stolarna jag berättade om förut hjälpte syrran mig med. Jag är otroligt nöjd med dem. Vilken tur att jag bestämde mig för att köpa möblerna, annars hade jag nog ångrat mig mycket.

Och nu har jag börjat med de stolar Sanna kom med. Allt ska bli grått. Fint och grått.

Får se om jag orkar lägga upp bilder på julpyntet sen också. Jag måste hitta min balkongslinga.

Problem och lösningar

Jag har tidigare skrivit om hur orolig jag är för att mina barn ska utveckla en dålig självkänsla. Den oron har förstärkts på senare tid, speciellt när det gäller gumman.

Min dotter är en känslig person. Hon är stark, principfast och fåfäng. Hennes inlevelseförmåga är enorm och det händer allt oftare att hon förstår hur någon mår bara genom en snabb blick. Det är viktigt för henne att saker är rättvisa och hon förklarar gärna ingående när hon upptäcker att någon har missförstått verkligheten, även om det bara är hennes verklighet. Hon vill vara omtyckt och är livrädd för att bli lämnad ensam, utan några vänner. Det finns så mycket klokhet och så många underbara egenskaper i denna lilla dam. En sån styrka i en så ung människa. Jag misstänker lite att hon är HSP.

Jag är rädd för att det är blandningen av alla dessa fina egenskaper som bidrar till att gumman inte mår så bra i skolan. Det har varit tjafs i skolan nu i veckan också. Det är alltid tjafs. Mellan Andrea och varierande tjejer i klassen. Jag vet att Andrea inte är den som slåss eller är medvetet elak mot någon. Hon mår ju dåligt själv när hon ser hur ledsen någon annan är. Jag vet också att det är viktigt för henne att försöka rätta till saker som har blivit fel, så om någon säger elaka eller felaktiga saker till henne, så står hon där och käbblar emot. För att försvara sig själv eller någon annan.

Jag vet också att hon har väldigt svårt att släppa saker som har varit. Hon kan förlåta och bli kompis med någon hon precis har grälat med, men nästa gång det blir gräl med samma person kommer allt det gamla tillbaka och påverkar Andreas syn på situationen. När hon berättar om någon händelse och säger att “Den gör ALLTID så”, då menar hon inte att den andra gör något hela tiden, utan att så länge de har känt varandra har Andrea med ojämna mellanrum blivit ledsen pga den andra.

Varje vecka har vi en ny strategi till skolan. Förklara att du blir ledsen eller arg när någon gör eller säger något dumt. Gå iväg och tänk för dig själv att du vet att du inte har gjort fel. Säg till fröken på en gång. Ignorera den som gör att du blir ledsen. Prata inte med den, titta inte på den, lyssna inte på den. Säg samma sak tillbaka. Bry dig inte. Låt andra tycka vad de vill, du vet ju själv vad som är sant. Kom ihåg att folk som säger elaka saker är ofta rädda eller kanske mår dåligt själva… Inget fungerar. Allt verkar slå tillbaka.

När jag desperat letade efter lösningar i mina oroliga funderingar var jag inne och snurrade på att svårigheterna med att kunna hantera det tjafs som uppstår kanske beror på gummans rädsla för att bli lämnad ensam. Mycket fokus har jag lagt på att försöka få henne att förstå att en vän kommer inte att försvinna, även om de inte leker varje sekund, och att hon är stark, så att hon klarar sig även om hon skulle behöva vara ensam.

Häromdagen upptäckte jag dock att så inte var fallet. Vi satt här vid matbordet på morgonen innan skolan och jag försökte peppa en orolig gumma, när hon började gråta och frågade varför jag hela tiden tror att det är hon som har gjort fel. Jag behövde förklara många gånger att det inte alls var det jag trodde och heller inte menade så, utan jag försökte bara hjälpa.

Det var ett jävla slag i magen att behöva inse att jag inte alls hjälpte henne att samla styrka och självkänsla utan snarare tog bort det. Mina råd till henne har alltså uppfattats som att jag talar om att hon inte duger, att det är hon som gör fel när hon gör det som faller henne naturligt: att starkt stå upp för sig själv och sin sak, eller att med generös empati medla och skapa rättvisa. Hon gör ju inte fel. Och hon ska definitivt inte trycka undan de egenskaper som är en så otrolig styrka hos henne. Jag måste omgruppera mina trupper, men hur ska jag göra?

Pratade med min kloka syster om detta och hon tipsade mig om en blogg som skulle kunna hjälpa, En annan du. Den kommer att vara till mycket hjälp kan jag meddela. Jag har bara läst några få inlägg och alltså inte hittat något konkret att ta till vid det nuvarande problemet, men jag ser ju klart och tydligt att den här kvinnan pratar om precis det jag menar! Hon skriver om hur JAG vill vara som förälder och hur JAG vill att MINA barn ska bli (och inte bli) behandlade.

Läs här bara: http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2012/02/19/nar-du-skaller-pa-mig-mamma-ar-det-svart-for-mig-att-alska-mig-sjalv/

Hon bekräftar också att jag inte är helt ute och cyklar med min känsla, min bild av hur en bra självkänsla skapas och bibehålls. Jag får ofta höra att jag daltar med barnen, inte har några regler, låter dem göra hur som helst och allt vad det är. Samtliga påståenden/anklagelser är inte sanna. Regler är viktiga och det är bara viktiga regler jag har. Jag har tidigare skrivit om vikten av att de regler som finns ska gälla för samtliga i hemmet och att välja sina strider, så det är inget jag tänker gå in på nu (tror jag). Daltandet är inte så mycket mer än att jag vill lyssna till mina barn, jag vill att de ska känna sig viktiga, värdefulla och delaktiga. Alltså är det jätteviktigt att jag är lyhörd, tar dem på allvar och ger dem “rösträtt” här hemma.

Ja, de är barn. Miniatyrmänniskor. Men de ska kunna leva på samma villkor här hemma som jag och Daniel. Ingenting bra kommer ur att bråka hemma, ingen mår bra av tjat och gräl. Mitt jobb som mamma är att bygga upp barnen, hjälpa dem att vara starka i sig själva. För att kunna göra det måste jag behandla dem med respekt. Att veta var gränsen för respektlöshet går är inte alltid det lättaste.

Mycket av nedanstående pågår här hemma titt som tätt. Jag tappar tålamodet och gapar, skriker och det händer att jag hotar med fjantiga saker för att försöka återfå “makten”. Det är dock inte alls i samma utsträckning som tidigare, då när jag mådde dåligt utan att veta om att jag mår dåligt och utövade helt fel metoder i försöken att må bättre.

Frågan fick jag idag när jag var med som gäst i radioprogrammet Boulevard. Funkar det i praktiken att bemöta barnen på samma sätt som vi själva vill bli bemötta?

Mitt svar är förstås ja. Jag tror att barn föds med en förmåga till empati.
Jag tror att barn föds med en naturlig vilja att bidra till andra människor.
Jag tror att barn är social varelser som vill passa in och fungera i en grupp.

Det vi föräldrar behöver göra är att ge barnen stöd i att vara i kontakt med dessa förmågor. Vi behöver ge dem schyssta förutsättningar. Det gör vi tyvärr inte alltid.

Vi skäller på barnen.
Vi hotar dem.
Vi skuld- och skambelägger dem: ”Du borde veta bättre än att göra så där!”
Vi klandrar deras känslor: ”Det där var väl ändå ingenting att bli ledsen för!”
Vi ifrågasätter deras behov: ”Du kan väl inte gärna vara hungrig redan!?”

När vi pratar så här med våra barn gör vi det väldigt svårt för dem att behålla kontakten med sin egen medkänsla och omtanke. De blir liksom upptagna med att skydda sig själva istället för att förstå vad vi vuxna behöver och vilja bidra till det.

http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2012/11/12/men-ar-det-verkligen-sa-dar-enkelt/

Nuförtiden är min förståelse och mitt tålamod mycket bättre. Det är inte förrän framåt torsdagar som en hel eftermiddags tjatande om något utlöser explosioner av varierande grad på kvällen. Men mycket bättre kan det bli, vi behöver verkligen inte ha så mycket bråkerier här hemma. Ingen mår ju bra av dem. För oftast handlar de inte ens om några väsentliga saker, de är bara stormar av helt onödig skäll och kritik. Det är verkligen inte okej att vara och nagga på barnens självkänsla på grund av att de glömde väskan på hallgolvet för att ett akut toabesök kom i vägen eller att kvällsmaten tar en timme att äta för att det finns så mycket att berätta om just då.

För när vuxna ifrågasätter, anklagar, skuldbelägger eller kritiserar sina barn hör de inte bara orden som uttalas. De hör också budskap mellan raderna: ”Du duger inte!”, ”Jag är inte nöjd med dig!”, ”Du är inte bra nog!”

http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2012/11/08/hjalp-jag-vill-gora-annorlunda-granser-med-respekt-del-1/