Blod, blod, blod

Det behövdes inget blod i alla fall. Phu! Vilken tur! För det var en ganska läskig tanke, att få någon annans blod i min kropp. För blod, det får man ju när man är allvarligt sjuk eller skadad. I min värld är jag ganska fri från allvarliga skador och sjukdomar.

Tur var också att läkaren på akuten var mycket lugnare och noggrannare med förklaringar än familjeläkaren. För gårdagens telefonsamtal gjorde absolut inget annat än att skapa en hel massa rädsla. Och sorg. Och ensamhet. Massor och massor av ensamhet.

Igår eftermiddag var jag till familjeläkaren för att få klarhet i denna huvudvärk som envisas med att hänga över mig. Prover togs och jag fick en ny tid nästa vecka för nytt blodtryck och provsvar. Senare på eftermiddagen ringer läkaren och meddelar att ett av proverna visade så lågt värde att jag måste åka till sjukhuset och få blod. Jaha? Vad betyder det? Vad beror det på? Är det livshotande? Vanliga orsaker till låga blodvärden var rikliga menstruationer och blödningar i mage och tarmar. (Lite googlande avslöjade att även cancer och njursjukdomar kunde vara orsaker, samt brist på en drös med olika ämnen, tydligen.)

affisch

Jag blev rädd. För det hade jag ju inte väntat mig. Ja, säkert skulle det vara mindre avvikelser någonstans, för något orsakar huvudvärken. Men att det skulle bli så “bums, måste åka in direkt på morgonen och få blod”-allvarligt var jag inte beredd på. Jag kände sorg för att jag inte alls fattat att det var så här illa. Besviken på min kropp som inte meddelat mig att det var så illa. Och besviken på mig själv för att jag inte har hört vad kroppen sagt. Jag som tyckte att jag lärt mig att vara så lyhörd och att tolka så bra, men uppenbarligen inte då. Jag kände mig ensammast i världen. Vem skulle jag dela med mig av min oro till? Fanns det någon tillgänglig nu? Skickade iväg ett par sms, utan att få någon vettig respons. Alldeles ensam med min oro… Bland fina vänner på facebook hittade jag förståelse och tröst. Tack, jag behövde det verkligen.

Jag försökte fokusera på positiva saker. Inte oroa mig för något som inte var fakta. Be änglarna om hjälp och healing. Släppa iväg oron till universum och ägna mig åt positiva affirmationer. “Jag MÅR bra. Jag ÄR frisk. Min kropp HAR förmågan till LÄKNING.” Pläh! Jag behöver definitivt öva en hel massa på det där med positivt tänkande, kom jag fram till. För oavsett orden jag använde, så fanns där känslor av rädsla, sorg och ensamhet. Och jag vet inte alls om affirmationer höjer några frekvenser när den ärliga och äkta känslan vibrerar lågt…

Oroskänslorna, som denna gången var av en helt annan karaktär än mina mina “vanliga”, gick inte över förrän jag hade träffat läkaren. Kanske var det just ovissheten om precis allt i situationen som gav den extra kraften till oron. Sköterskorna på akuten spekulerade i var jag skulle få transfusionen, på akuten eller på avdelningen. Var det verkligen normalt att jag andas så få som 7-8 andetag i minuten? Kanske finns det myomer i livmodern som orsakar extra blödningar.

Nå. Läkaren var duktig och lugnande. Även om jag inte riktigt kunde svara på hans frågor. Hur länge har jag varit trött? Jag vet inte. Alltid? Blir jag andfådd? Ja, när jag rör mig, men så har jag en massa extravikt att bära på också. Har jag ont i magen? På andra ställen? Jag vet inte. Jag har ont lite här och där, lite för det mesta. Vissa smärtor så länge att jag inte ens längre känner dem. Blöder jag? Ja, nästan alltid! Det var den enda frågan jag visste svaret på. Gårdagens blodvärde på 85 var inte så allvarligt låg, sa han, och om det berodde på järnbrist till följd av överdrivet mensande så skulle det räcka med tablettbehandling. Inget blod skulle behövas.

En timme senare bekräftade provsvaren att det låga blodvärdet (som hade sjunkit till 80) orsakades av järnbrist. Sannolikt på grund av den där jävla livmodern som släpper ifrån sig innehåll hela tiden. Eftersom jag inte är direkt påverkad av detta, så behövde jag inte få någon annans blod. Fick folsyra och järntabletter som ska korrigera upp hela det här, och en remiss till kvinnokliniken för vidare utredning.

iron

Det är ganska IRONiskt (hahaha!) att jag efter att ha gnällt om mediciner och läkemedelsindustrin i förra inlägget, nu sitter här med 200 rykande färska tabletter i full färd med att knapra i mig… Nu när jag tänker efter så hade jag ju uppskattat att få någon slags kostråd eller liknande, som sällskap till tabletterna. Jag accepterar den här behandlingen för att hela situationen skrämde mig ordentligt och jag fattar att det behövs just nu, men vore det inte ganska bra att bli pekad i rätt riktning när det gäller sätt att tillföra kroppen dessa ämnen även utan tabletter?

Jag glömde fråga om det går att uttyda hur länge jag har dragits med järnbrist. Hur mycket av de svårigheter jag upplever i vardagen är orsakade av den?

Nå. Nu ska jag vila resten av dagen. Är helt slut av allt oroande.

Men ta den där jävla maten!!

Ytterligare ett avvisande. De kommer på daglig basis nu. De är små och subtila. De må inte verka mycket för världen, men de skär som knivar i bröstet. Varenda en. De sårar nå djävulskt. Gräver bort. Holkar ur. Trasar sönder. Bygger ut tomrummet i bröstet. Snart finns det inget kvar. För att jag hinner inte reparera skadorna i samma takt som de kommer.

Jag är slutkörd. I veckor har jag slitit med att försöka få ordning på det som ska kallas hem. Mestadels ensam och by myself. Dagen idag har jag spenderat på ett behandlingshem. Bland mycket folk. Mycket högljutt folk. Så jag är extra slutkörd idag. Ett par timmars sömn på eftermiddagen hjälpte inte direkt, så när jag vaknade bad jag om att få mat. Det behövdes handlas också.

Mitt bristande tålamod och min hunger tillät mig inte att vänta längre än en halvtimme innan jag själv gick och handlade mat. Kokade ris till den färdiggrillade kycklingen och skar upp lite gurka och morot. Meddelade tydligt att det finns mat så att det räcker till fler än mig. Påpekade det ytterligare en gång, men det var viktigare att markera att det inte var nog med min mat.

Så det duger inte idag heller. Jag fortsätter att stånga huvudet i betongväggen. Bara för att även uppleva avvisande (eller hån, kritik eller något annat totalt onödigt) ännu en gång.

Jag blir så ledsen och arg. På mig själv. Hur dum är jag egentligen? Och på dig. Hur svårt ska det vara att visa lite uppskattning åtminstone ibland?

Fatta vikten av att respektera och erkänna någons ansträngningar! Det gör man genom att tacka och ta emot. Ta emot mathelvetet! För annars är budskapet: “Dina ansträngningar är inte värda något.”

Vad är det här för skitdag då?

Igår kände jag mig ensam och ledsen. Igår planerade jag att idag skulle det vara en bra dag. Idag skulle jag uträtta en massa saker. Ringa några samtal, ta en promenad, kolla upp det här med motionssim, läsa lite nyttiga saker och kanske städa en skvätt. Pläh. Så gick det inte. Ångesten började komma innan jag ens stigit upp ur sängen.

En halv kopp in i morgonkaffet fick jag ett samtal om att nå ungjävlar har varit elaka mot Andrea. Igen! Vad är det som gör det så svårt för ungarna att bete sig som folk? Varför är det så jävla svårt för skolan att få stopp på mobbandet? På senaste mötet med rektor och lärare sas det att vi behöver jobba med hennes självkänsla hemma, så att hon inte tar så illa vid sig av alla småsaker. Efter det mötet har det, vid kontakt med andra föräldrar, framkommit att (minst) två andra barn i klassen blir illa behandlade och mår så dåligt att även de har haft likadana kontakter med trygghetsteam och rektor. Precis som vi och Andrea har haft. Ett av de här barnen bråkade mycket med Andrea en period. Efter samtal med föräldern undrade barnet varför det inte kunde vara elakt mot Andrea på samma sätt som resten av klassen var. Där ser man. Det är inte bara Andrea som överreagerar!! Sedan den tumulten har det varit bättre i skolan. Andrea har kommit närmare ett par tjejer och de verkar trivas riktigt bra ihop. Så bra att Andrea inte längre vill byta skola, eftersom hon nu har några vänner. Menmen, nu är det två olika ungar som har varit på henne igen. En kastade en matkniv på henne i matsalen i förra veckan. En annan spottade henne i ansiktet och kastade sand på henne igår… Vad trött jag blir.

Nå. I och med det så missade jag mina telefontider. Tappade suget på att faktiskt ta tag i saker. Nu vill jag mest gråta. Eller bara lägga mig. Kanske skulle jag läsa lite? Eller kolla på New girl och bli lite glad? Eller… Acceptera att det är en skitdag och åka till syrran och titta på hennes krokusar. Det ska jag göra.

girlit

Vad är det jag har förlorat?

Det känns som att jag har tappat bort något. Jag vet inte vad det är, men det känns som att jag borde hitta det. Om jag visste vad det var, så skulle jag sakna det. Jag kan inte riktigt påstå att jag saknar det, men jag är ledsen för att jag inte har kvar det.

Skulle det vara tomt om dagarna?

På senare tid har det haglat kommentarer om att jag skulle ha gott om tid till nyttiga eller trevliga saker eftersom jag inte jobbar om dagarna. Tänk så fel det är. Det stämmer att jag inte jobbar, men jag har fullt upp hela tiden. Det är alltid något. Möten i skolan, läkarbesök, tandläkarbesök, rehabilitering, terapi, ungarnas aktiviteter, möten och uppföljningsmöten… Titta så rosa det är i hela kalendern!

februari

I flera veckor har jag känt att jag aldrig har tid till vila. Måste hela tiden vara alert eftersom det alltid finns en tid, eller tre, att passa. Hjärnan förbereder sig i flera dagar för en uppbokad tid. Kroppen förbereder sig. Jag hinner inte varva ner emellan. Hinner inte slappna av.

Nästa vecka ska jag och min rehabiliterings-Eva besöka en plantskola som jag eventuellt ska arbetsträna på. Hur ska jag få plats med arbetsträning i min kalender?

Inget litet barn längre

Jo, det känns i mammahjärtat när barnen blir större, mer oberoende och visar tydliga tendenser på att klara sig själva. Det är en blandning av känslor. Stolthet så enorm att tårarna vill komma, en gnutta sorg för att inte längre vara behövd på samma sätt som tidigare, känslan av hjälplöshet hänger samman med att inte längre ha tillåtelse att assistera eller beskydda i samma omfattning som tidigare… och oro så klart. Oro på en miljon olika nivåer. Tänk om jag bara kunde vira in dem i bubbelplast och skydda dem från allt. I all evighet.

Igår döptes vår familjs nyaste medlem, Elma. Alla barn uppmuntrades att komma fram till dopfunten när en skrikande Elma fick vatten på huvudet. Andrea gick fram, Liam satt kvar på kyrkbänken. På hemvägen frågade Andrea varför Liam inte gick fram. Han svarade: “Meh! Jag är väl inget litet barn längre! Om elva månader och fjorton dagar är jag tonåring.” Det är sant. När det är barnen som ombeds att gå fram och man är nästan tonåring, så är det logiskt att sitta kvar.

datorskruv1

Samtalet i bilen fortsatte med Liams syn på vad som förväntas av honom som tonåring. Det verkade mest besvärligt. Antingen måste han bli sådär jobbig och skrikig som tonåringar är, eller så får han lov att bara vara nördig och töntig. Jag upplyste honom om att han väljer själv hur han blir. Skrikande trotsighet behöver nödvändigtvis inte ingå i de tekniska specifikationerna för tonåring. Det går jättebra att vara lugn och fin, precis som han alltid har varit.

datorskruv2

Jag insåg att jag behöver förklara ingående för honom att det är helt okej att vara nörd också. In fact, det är bättre än okej att vara nörd. Det finns inget negativt med det. Att vara nörd är att ha ett specifikt intresse- och kunskapsområde. Det är något att vara stolt över. I en värld där individualitet uppmuntras är “normal” ett större skällsord än “nörd”.

Nog bor det en liten (dator)nörd i honom. Jag kan med glädje meddela att Liam skruvade ihop sin första dator här i veckan. Daniel assisterade så klart, men han gjorde det mesta själv. Jag är så stolt att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen!

datorskruv3

Men visst märks det att han blir äldre. Med skräckblandad förtjusning ser jag på hur han växer och mognar. Det påstås att han snart är vuxen. Vuxen? Kan det vara möjligt? I tolv år och fjorton dagar har han ju varit min bebis. Hur kan han då inte vara ett litet barn längre? Snart är han vuxen. Och jag måste släppa taget. Eller måste jag? Visst finns det 40-åringar som fortfarande bor med sin mamma? 😉

Det är rätt märkligt. Å ena sidan finns en väldig stolthet och lycka över hur fint han håller på att bli vuxen. Det finns en stark nyfikenhet och tro till att han kommer att lyckas väl i sitt vuxna liv. Å andra sidan säger varenda moderliga instinkt att bara hålla om och aldrig någonsin släppa taget. Hur fixar alla andra mammor det här egentligen?

Den finns överallt

Stressen. Den finns. Den är högst verklig. Den påverkar allt. Det sägs att det finns både positiv och negativ stress. Jag har svårt att tro på den positiva aspekten. Så länge jag kan minnas har jag bara upplevt den negativa sidan.

Jag fick låna ytterligare en bok av min rehabkvinna. Hon påstår att jag tycker om att läsa. Jag tycker mer om att skriva, men läsandet får duga ibland, när hjärnan står still. Boken handlar om stress. Allmän information och vägar till en rationell hantering av stress.

stressbok

Jag känner igen alla symptom som boken beskriver, ohanterlig stress. Jag har upplevt dem. Sömnstörningar, nedsatt immunförsvar, ilska, minnessvårigheter, bristande koncentrationsförmåga, spända muskler och värk i kroppen, apati, depression och energilöshet bland annat. Det vill säga oförmåga att fungera som folk.

Länge har jag tränat på att lära mig att hantera både den fysiska och psykiska stressen. I två års tid har jag tränat på det. Ibland fungerar det. Ibland kommer allt så plötsligt. Trycker på alla knappar och slår ut alla system. Ibland har jag helt förlorat hoppet om att någonsin återfå en normal förmåga att hantera stress. Ibland vet jag att det kommer att lösa sig så småningom, jag kommer att lära mig att fungera som en människa igen.

Nu börjar det bli dags för arbetsträning. Det är tid för det nu. Jag har varit, och är fortfarande, rädd för detta. Jag oroar mig för att det ska bli för mycket, att jag inte kan hantera de ökade kraven och den ökade stressen. Jag oroar mig för att åter hamna på djupaste botten. Där de intensiva värdelöshets- och skuldkänslorna härskar. jag vill inte tillbaka dit.

Planen är att få en träningsplats till mig på Studiefrämjandet. Där kan jag ha möjlighet att arbeta med administrativa uppgifter. Jag skulle kunna få tillfälle att skriva. Kan det även kanske finnas möjlighet för mig att kunna hjälpa någon? Jag tycker om att hjälpa folk. Det är tillfredsställande. Jag hoppas att jag kan få den här platsen. Det skulle nog vara befriande.

Vi har fel på nätverket här hemma. Irriterande. Stressande. Jag vill ha tillgång till Internet. Nu får jag blogga i Notepad i väntan på uppkoppling. Jobbigt. Vad ska jag göra nu när jag inte orkar läsa mer? Ska jag parkera i sängen och titta på Kate & Leopold? Ska jag ta ett bad? Ska jag sätta mig på soffan och kräva att Daniel tittar på någon film med mig? Eller ska jag knappa ner ytterigare ett blogginlägg i Notepad? Jag skulle behöva skriva och ventilera om ett mycket jobbigare ämne än stress.

Syrran berättar sin historia

Jag vill publicera den text min syster skrev som ett bidrag till ett examensarbete. Så bra skrivet om något så sorgligt och svårt.

Januari 2011 började vi slarva med preventivmedel, i februari blev det mer bestämt att vi skulle ge oss in i babyvärlden. Jag slutade röka och vi köpte ägglossningstickor för att kartlägga min ägglossning.

Juni 2011 plussade vi. Vilken lycka, vi trodde inte det var sant. Vi var helt lyriska. Vi skulle bli föräldrar och i samma veva skulle vi köpa hus. Det kunde inte bli mer perfekt. Vi målade upp bilder om hur det skulle bli när magen växte och hur det skulle bli när bebisen kom. Tankarna skenar iväg snabbt när man längtar och drömmer.

Jag blödde till och från, det kändes som att någonting var fel men fick gång på gång höra att det var helt normalt. När jag hade gått 12 fulla veckor åkte jag in till akuten pga blödningar och smärtor. Där konstaterades en ofostrig graviditet, jag hade ingen bebis i magen, endast en tom fostersäck som hade avstannat i v 10. Det slutade med en skrapning. Det var fruktansvärt, det tog ett år för mig att lära mig att leva med det. Min man stängde mest in känslorna, han ville inte prata om det. Vi fick hela tiden höra att vi var ju så unga, det skulle inte dröja länge innan vi skulle bli gravida igen.

Januari 2012 plussade vi för andra gången ett svagt plus i vecka 4. Dagen efter testade jag igen, negativt. Då var det bara att vänta ut missfallet som kom 3 veckor efter plusset.

April 2012 plussade vi för tredje gången. Jag kunde känna en gnutta lycka och hopp, nu var det tredje gången gillt, nu skulle vi äntligen få vårt efterlängtade barn. Nu ville jag njuta av graviditeten och alla symptom var så starka den här gången. Vi såg framemot ett tidigt VUL (vaginalt ultraljud) i vecka 8.

Några dagar innan vi skulle till gynekologen vaknade jag en morgon och kände att symptomen var borta, jag kommer ihåg att jag sa till min man att nu har det dött i magen. Vi viftade bort det och återigen fick vi höra att det var normalt att symptomen kom och gick. Väl på ultraljudet såg vi vår lilla mini bebis och blev flyttade till vecka 7 istället för 8, men hjärtat slog inte. Kvinnan som undersökte mig sa att det var väldigt ovanligt att inte se hjärtslagen i vecka 7. Vi åkte hem för att sedan komma tillbaka efter 14 dagar. Det var nog dom längsta dagarna i mitt liv. På andra ultraljudet (vaginalt) såg vi längre inte en mini bebis utan det hade blivit en klump och ett MA (missed abortion) var konstaterad, det slutade med skrapning.

Nu efter tre missfall var ingenting sig likt. Min kropp hade förändrats, jag hade förändrats, min man hade förändrats och vårt äktenskap hade förändrats. Nu kunde vi inget annat göra än att plocka upp spillrorna vi förlorat på vägen.

September 2012 får jag ett återbesök för att kolla att jag inte har en infektion då jag fick det efter första skrapningen. Allt såg bra ut. Jag fick en jättebra kvinna på kvinnokliniken. Hon skrev ut trombyl till nästa graviditet och så fick vi lämna blodprov och då skulle det tas en massa olika prover. Vi lämnade kromosomprov också. Hon påpekade väldigt noga att under dom 14 åren som hon jobbat har hon aldrig stött på ett kromosomfel utan alla provsvar är oftast bra, att man inte hittar något fel.

Mina provsvar kom relativt snabbt, allt såg bra ut. Efter flera veckor får vi ett samtal ifrån läkaren, min man har ett kromosomfel. Det enda vi fick reda på var att det orsakat missfallen. När ägg och spermie möts och börjar dela sig byter kromosomerna plats, ändarna byter plats med varandra. Vi blir helt ställda och vi vet ingenting om någonting. Huvudet går på högvarv. Vad är det för kromosomfel? Kommer vi någonsin få uppleva en graviditet? Kan vi få barn naturlig väg? Får vi adoptera? Blir det spermadonator? Provrörsbefruktning?

Vid det här laget började vi bli omringade av graviditeter och bebisar. Då kändes det som att alla andra får barn och lyckade graviditeter men inte vi. Samtidigt som vi var glada för deras skull bröts vi ner mer och mer inombords för att vi inte lyckades. Det blev en jobbig tystad kring mig och min man. Missfall efter missfall och allt som har med barn och graviditeter att göra, vi slutade prata om vår smärta och längtan. Det kändes lite tvunget att svälja sorgen, gå vidare i vardagen med ett hål som växte inuti.

Att bli placerad i olika kategorier som upprepade missfall, ofrivilligt barnlös, manlig infertilitet, det trodde vi inte när vi började “bebisverkstaden”. Det var lite mer som att när vi slutade med preventivmedel så blir vi med barn. Det här var bara sånt vi läste om, vi trodde aldrig det skulle drabba oss. Jag tror inte man kan förstå riktigt hur det är förrän man hamnar där själv.

Resan hittills har tärt på oss psykiskt, det har skadat äktenskapet, livet kommer aldrig bli detsamma, vi kommer aldrig bli desamma. Nu försöker vi finnas där för varandra och bygga upp en ny grund med den erfarenhet som vi har med oss av allt det här.

Jag hoppas fler par träder fram och pratar om dessa saker, för jag tror att man kan känna sig ensam när man inte har människor att prata med, såna som delar liknande händelser. Jag hoppas även att vården ändrar inställning till alla utsatta och behandlar dem med förståelse och respekt, för ingen går igenom ett helvete frivilligt.

Januari 2013 ska vi äntligen få svar på vad det är för kromosomfel och förhoppningsvis vad vi har för möjligheter och då slipper vi leva i ovisshet. Nu finns ju tankar som att alla kanske inte är menade att få barn. Kan man leva ett liv utan barn? För vi människor vill ju ändå hitta den rätta partnern att bilda familj med.

ruiner

Lösenord

Nu är jag visst en dålig människa, en dålig mamma igen. Det är visst fel av mig att blogga. Det är ytterst negativt att jag uttrycker mina känslor, stolt berättar om mina underbara barn, att jag uppgivet delger min oro över det ena och det andra, att jag försöker bearbeta och ventilera. Det är tydligen så att jag utsätter mina barn för fara och det är väldigt bekymmersamt.

Visst finns det en massa galningar där ute. Kanske är jag bara naiv som antar att det bara är vettiga människor som intresserar sig för min blogg. Är det verkligen så fel att jag berättar om mitt liv, med allt vad det innebär?

Jag har länge funderat på att lösenordsskydda bloggen, se till att det verkligen bara är vettigt folk som läser. Kanske är det läge att göra det nu då. Frågan är bara om jag ska skydda hela bloggen, eller bara inläggen om barnen. Vad tror ni?

Jag har bloggat för lite

Månadens preliminära flattr-uträkning visar att under november månad blev inkomsten bara 0.43 €, till skillnad från september och oktober som gav 1.28 resp. 1.11 €.
September:

Sak Klick   Inkomst
k-magnolia 2 €0.44
Hon sydde! 2 €0.44
Flattr! 2 €0.42
Uppsägning 1 €0.02
Vem tror på spöken? 1 €0.02
Min fina syster 1 €0.02
Jag kan hantera det! 1 €0.02
Klingon cloaking device 1 €0.02
Hon ska sy, säger hon 1 €0.02

 

Det måste bero på att jag har bloggat för lite. Jag har påbörjat flera inlägg, men kommit fram till att jag inte har orkat tänka i ord. Antingen har jag blivit arg och ledsen, som när jag skulle morra om Andrea som blir illa behandlad i skolan, eller så har syret i hjärnan tagit slut när jag behövde hålla reda på fakta, som i inlägget om söta lilla Elma. Men för det mesta har jag bara mått dåligt. Jättedåligt. Det är illa när jag mår så dåligt att jag inte ens kan skriva.

Jag har inte orkat fäktas, så min flykt har varit att aktivera mig så mycket som möjligt. Jag har flängt överallt och ingenstans, jag har julpyntat och bakat, jag har städat och röjt. Det är meningen att jag ska vila men om jag saktar ner kan det hända att jag dör.

Jag har målat möbler också. Bordet och stolarna jag berättade om förut hjälpte syrran mig med. Jag är otroligt nöjd med dem. Vilken tur att jag bestämde mig för att köpa möblerna, annars hade jag nog ångrat mig mycket.

Och nu har jag börjat med de stolar Sanna kom med. Allt ska bli grått. Fint och grått.

Får se om jag orkar lägga upp bilder på julpyntet sen också. Jag måste hitta min balkongslinga.