Jag tror rätt starkt på att allting händer av en anledning. De situationer livet presenterar för oss har ett syfte och det är meningen att vi ska lära oss något av dem.

Igår på terapin pratade jag om massor och fick precis lika massor i respons, andra synvinklar och tips på tillvägagångssätt. Som alltid efter en session, kände jag mig stark och säker på mig själv. När jag kommer därifrån tror jag alltid att det inte finns något jag inte skulle klara av. För inom mig finns det en enorm styrka som kan brotta ner vad helst universum kastar fram till mig.

Vi hann diskutera en hel del olika ämnen. Bland annat andlighet och mitt äktenskap. Hon föreslog att jag skulle ta ett kort för att se vad det vill säga om mitt förhållande.

Celebration. De dansar i regnet. Det regnar. Jag tolkar detta som att det bara regnar. Och ofta känns det som att det gör det. Min underbara terapeut hade en annan syn på kortet. Man kan tolka kortet som att när man är lycklig, så spelar det ingen roll vad som händer runt en? Lyckan kommer inifrån. Ah, ja. Det är en mycket bättre tolkning. Och visst finns det fina saker att ta tillvara på och vara glad över. Fira dem.

Jag kände dock att jag behövde ta ett till kort avseende förhållandet. Då kom mod. En ensam blomma. Stark som fan. Vacker i en omgivning som inte är lika vacker. Mod behövs ju i ett förhållande. Mod att orka vara kvar och kämpa. Jobba för att det ska bli bra igen, våga vänta på det som är värt att fira. Om vi sedan lägger ihop detta med vad djuren betydde, så blir det intressant. Eller hur?

Sedan tyckte hon att jag själv skulle blanda leken och ta ett kort gällande min andlighet. Transformation. Det säger väl allt. Bilden är lite skrämmande, men ordet är en lättnad. Förändring. Det pågår förändring. Ja, det vet jag. Det ska tydligen vara ett bra kort iaf.

Under gårdagen var det så mycket som föll på plats. Både under terapisessionen, när jag var och träffade min rehab-kvinna och i alla mina tankar som flödade friskt. Jag ser verkligen hur vissa saker hänger ihop. Saker händer av en anledning. Situationer har en mening.

Det är därför intuitionsövningarna har kommit nu. För att jag ska lära mig att lyssna inåt och framför allt LITA på min magkänsla. Det magkänslan, intuitionen, berättar för mig är det som är rätt för mig.

Jag ser sambandet. Och jag finner väldigt mycket tröst i att det kan finnas små tecken på vägen, kanske i form av kort med fina bilder och ord, som visar åt vilket håll livet ska gå. Och just nu verkar allting säga lite samma sak. Tålamod, styrka, förmågan att se skönhet, mod, fira, allting kommer att lösa sig… Spännande va?

Jag vill köpa egna kort. Inte tarotkort, utan såna där med motiverande texter. Var köper man sånt tro?

Ah. Jag har inte tänkt på att kolla upp, men det var ju en spännande tanke! Jag, som har Carina Solögas bok om djurens språk hemma, cyklar hem i ilfart för att kontrollera vad boken säger om dessa djur.

Spindel
Du tjänar på att ta det lugnt just nu. Min gåva till dig är att ha tålamod.
Spindeln är definitivt det mest tålmodiga djur jag träffat.

Aha. Ja, tålamod är alltid bra.

Mus
Du besitter all den styrka du behöver. Min gåva till dig är att känna dig tillräcklig i alla situationer.
Här gäller det att hitta styrkan i dig själv genom att tro på dig själv och bekräfta dig själv. Du är inte försvarslös, värnlös, hjälplös eller utlämnad.

Den här träffade då direkt i hjärtat. Mina tankar har kretsat mycket kring inre styrka och tillit till mig själv och min förmåga den senaste tiden. Det är det vi har pratat om på terapin. Att boken säger såhär om möss, tar jag som en bekräftelse på att mina tankar är på rätt spår.

Imorse när jag var på väg ut på balkongen för att kontrollera om mössen hade varit framme inatt igen, så kommer en stor skata och sätter sig på balkongräcket och stirrar på mig. Han sätt där i flera sekunder och stirrade på mig. Så jag gör det enda vettiga i situationen. Jag sätter mig vid köksbordet och läser i Solögas bok om vad skator betyder.

Visst känns det som en trevlig förutsägelse? Sätt det tillsammans med tålamod, tron på att jag redan har all styrka jag behöver och en rad andra händelser som jag kommer att ta upp i ett separat inlägg, så blir resultatet att allt kommer att ordna sig! Situationer kommer att lösa sig. Jag har redan verktygen att ta mig igenom de svårigheter som finns. Ha inte så bråttom bara, det kommer att bli bra med tiden.

Ah! Vilken känsla!

Det hann knappt bli mörkt igår förrän den första fällan smällde igen. Det var den som jag ställt vid den vänstra grannens trall. Usch, där under kan mycket smått (och lite större) äckel bo.

Det låg en tvärdöd liten mus i fällan. Vilken lättnad! Nu vet vi hur vi ska bekämpa den där draken. När jag stod där och kände mig lite småstolt över att ha jagat och fällt en mus, hörde jag hur det krafsade bakom blomkrukan och sedan rusade en mus förbi. Aha. Det finns en till alltså. Minst.

Jag panikade en stund över vart vi skulle göra av den döda musen. Hur ska vi få loss den från fällan? Jag borde ha köpt en hel drös med musfällor, då kunde vi bara ha kastat hela fällan, med mus och allt. Daniel tog motvilligt bort musen från fällan, efter att jag med blompinnar petat in den mot mitten av balkongen. När jag fortfarande, trots handskar och blompinnar som skydd, vägrade röra musen gick han och hämtade en tång och lyfte den i svansen och lade i en kompostpåse. Undrar om jag kan få honom att ta den där tången med sig till garaget och jaga monsterspindeln?

Skuldkänslorna kom där ett tag där också. Jag har dödat en mus. Var det verkligen rätt? Den lilla stackaren… Daniel upplyste mig om att det var den lilla stackaren som ätit upp mina blommor. Ja just det! Såhär går det när man ger sig på mina blommor. Grrr.

Jag riggade båda fällorna igen och tänkte att på morgonen är den andra också död och då kommer jag kunna ha mina blommor ifred. Javisst. Imorse fanns det möss i BÅDA fällorna. Åh, fy fan! En var större än de andra två. Usch, usch! Jag tror att jag börjar utveckla en fobi här. Daniel sover fortfarande, så dessa jävlar fick jag ta hand om själv.

Jag vill åka och köpa råttgift och sprida det ÖVERALLT. Men jag kanske borde kolla med hyresvärden om det är okej. Jag vill gå till grannen och kräva att de river sin trall så att inga äckel kan bo där under. Jag ska iaf maila lite fina bilder till hyresvärden och meddela att det inte är okej någonstans att ha minst tre möss på balkongen. Nu vill jag flytta ännu mera. Jag vill bo någonstans där hela våningens balkonger på hela huset inte ansluter till varann.

Någon som har en orm som vi kan låna och släppa lös på balkongen?

Jag är lite besviken för att det inte var en drake med horn och allt. Nu är det bara små möss. Det var mycket coolare att vara på drakjakt.

Jag tror att den ser ut ungefär >>> sådär!

Men enligt ögonvittnen tros den ändå se mer ut som:

Det vi vet om draken hittills är:

• Den kommer på nätterna (mellan ca 23 och ca 8).
• Den äter endast sådant som står i krukor på golvet. Blommorna på borden, i växthuset, ampeln och blomlådorna får vara ifred.
• Den äter både späda små skott (aster, blomman för dagen och solros) och stora plantor (lobelia, petunia och pensé).
• Basilika och lavendel får vara ifred, antagligen pga doften (som dock inte avskräcker nog för att skydda plantorna intill).
• Nymalen peppar på och runt plantan skyddar ibland.
• Ibland grävs fröet upp, ibland är det bara bladen som äts, ibland försvinner även stjälken.
• Hönsnät höll inte förövaren borta, dock var inte nätet flyttat.
• Inga spår lämnas.

Är det en fågel?
Solrosskotten som jag hade planterat direkt i krukorna var de första att försvinna. Om det bara rörde sig om alldeles nya små goda solrosor, så skulle jag gissa på fågel. Jag kan också tänka mig att fåglar kan gräva upp frön. Men kan fåglar peta sig ca 20 cm ner genom hönsnät? Varför äter de inte ur blomlådorna? Där finns stora fina petunia och små späda million bells. Borde vara mycket enklare för fåglar att äta det än att komma in på balkongen nattetid och tugga på petunian på golvet och solrosorna under hönsnät. Fåglar borde också lämna bajs eller fjädrar efter sig.

Är det en katt?
Well… Det skulle kunna vara möjligt. Men av en katt hade jag förväntat mig mer grävande i krukorna och en massa hår överallt som vittnar om besöket. Skulle inte en katt också ta för sig av blommorna på båda borden?

Är det en mus?
Att allt händer på golvnivå och att alla små skott under hönsnäten hade försvunnit tyder på det. En mus är nog tillräckligt liten och smidig för att obehindrat ta sig förbi de små öppningar som fanns mellan nätet och krukan. Men kan möss gräva sådär? Borde det inte finnas musbajs på balkongen då? Och når möss lobelian som hänger i buren? Att den hängande lobelian också har blivit utsatt förvirrar mig. En fågel skulle kunna vara på den, men en mus låter osannolikt.

Är det ett kryp?
Efter en massa googlande kom jag fram till att tvestjärtar kan orsaka samma typ av skador som möss. De äter upp bladen och tuggar av stjälkar. Men skulle tvestjärtar begränsa sig till växterna på golvet? De som alltid har trivts bra i parasollen borde bara dyka ner i blomlådan nedanför. Och kan tvestjärtar verkligen äta upp saker i den här takten? Helt utan att jag har sett till en enda sådan på hela våren.

Det ska finnas en mängd olika larver som har grävt ner sig i jorden och kommer upp nattetid för att mumsa på blad. Det skulle kunna vara en förklaring, men varför berörs bara blommorna på golvet då? Det är samma jord i blomlådorna, krukorna på borden och plastkrukorna i växthuset. Ohyra som kom med jorden borde väl finnas överallt då. Ställde en plastkruka från växthuset mitt på balkonggolvet igår och den plantan försvann i natt. Låg larverna i dvala i växthuset och vaknade precis när jag flyttade krukan och bestämde sig för att härja loss?

Ekorre? Fladdermus?
Jag vet inte. Hittar ingen info om vad de ställer till för bekymmer. Jag orkar inte googla mer.

Är det jag? Daniel?
Jo, tanken har slagit mig. Är det jag som går i sömnen och tuggar i mig plantorna? Det skulle kunna vara så. Men nu vet jag helt säkert att en gång var jag och lämnade barn på skola och en gång satt jag på tågstationen mitt i natten, och det ändå försvann plantor. Så det är inte jag. Inte Daniel heller, för han har jobbat de flesta gånger det har hänt. Ungarna kan det heller inte vara, för de var inte hemma inatt.

Det skulle kunna vara spöken…

Vad ska jag göra?
Eftersom starkt doftande växter får vara ifred, så borde jag kunna skydda mina andra växter med dem. Doften är inte tillräckligt stark för att skydda bara genom att stå bredvid. Ska jag bygga murar då?

Möss känns som det troligaste alternativet just nu, så jag köpte musfällor. Daniel får rigga dem ikväll. Jag törs inte. Finns det såna där för katter också tro? Jag känner mig lite mordisk. Kill ‘em all! Jävla ohyra! Hoppas att det inte är möss, för då måste jag ju oroa mig för att få in dem.

Vad enkelt det hade varit om det bara varit ett rådjur. Det finns medel som motar bort rådjur. Men rådjur kan inte flyga, därför tror jag att det handlar om en drake. Det sägs att drakar inte finns, därför känner jag mig tvungen att utesluta alla de “vettiga” alternativen innan börjar forska i drakbekämpning.

Hmm… tomtens renar??

Lavendel och andra doftande örter ska visst också skrämma bort de små jävlar som tror att blommorna är en gratisbuffé. Nu har jag ställt ut de krukor av lavendel och basilika lite på prov, så får vi se vad som är kvar imorgon bitti.

Den stora blomman för dagen som jag köpte, får stanna inne tills jag vet vad som hindrar allt från att bli uppätet. Konstigt nog är det ingen som har rört blommorna i blomlådorna…

Jag har läst den flera gånger och varje gång har jag förundrats över hur många olika känslor texten plockar fram. Första gången satt jag och nickade igenkännande med tårar i ögonen, imponerad av träffsäkerheten i artikeln. Andra gången var jag lättad och log när jag fick en bekräftelse att någon äntligen har hittat en lättbegriplig beskrivning på det där fenomenet och kunde sätta ord på den där känslan. Tredje gången skrattade jag lite för mig själv när insåg att den där mentaliteten, och en del av min finska identitet, har förts över till mina barn. Sedan kom stoltheten, glädjen, känslan av samhörighet och kärleken. Ju fler gånger jag läser artikeln, desto mer tröst får jag. Pusselbitar faller på plats och håligheter täpps igen.

Liam har börjat intressera sig för hockey mer och mer. Han har tittat på alla Finlands hockeymatcher under årets VM och håller stenhårt på dem. Jag ler mjukt åt hans engagemang och tänker att han kanske hejar på Finland av någon sorts pliktkänsla. Kanske för att göra mig glad genom att visa att det inte har undgått honom vilket land jag hejar på.

Han tittade på den första Sverige-Kanada-matchen och hoppades innerligt att Sverige skulle förlora. Det förvånade mig. I mina ögon är barnen svenska. Jag förväntade mig att båda barnen skulle heja på Sverige i hockey lika mycket som jag håller på Finland. Eller åtminstone lite grann. Jag har försökt uppmuntra till att inte enbart hålla på Finland utan även heja på Sverige. Men nej, Sverige ska inte vinna någon match.

“Hundra procent svensk. Nästan.”, skriver Simon Bank. Är det så det är (och kommer att vara) för mina barn? Jag trodde att det stannade med mig, jag trodde inte att det kunde föras över till barnen. Känslan av att vara både finsk och svensk. Barnen är ju svenska, jag har inte ens lärt dem det finska språket.

Är deras finska ursprung tydligare för dem än jag har trott? Det är uppenbart att Liam känner likadant som killen i artikeln. Finland kommer först, därefter kommer alla andra länder och sist, alltid sist, kommer Sverige. Så känner jag också. Och alla andra finnar som bor i Sverige.

Under gårdagens kvartsfinal var han så nervös att han slutade titta ett tag och ritade istället. Motiv som hamnade på väggen efter matchen.

Det går ju så klart djupare än hockeymentaliteten. Jag har inte för en stund reflekterat över att det kan vara så att barnen KÄNNER att de har en del finskt i sig. För mig har det ju alltid varit så självklart att se dem som svenskar. Helt och hållet, inifrån och ut. Svenskar vars morföräldrar kommer från Finland och vars mamma är en svenskfödd finne. Men naturligtvis är det så. Nu ser jag ju tydligt att åtminstone sonen inkluderar de finska rötterna i sin person. Jag förstår nu att det var det han försökte säga när han för några veckor sedan berättade hur rörd han hade blivit när de lyssnade på Finlands nationalsång i skolan. Det verkar onekligen som att han också ser sig själv som både svensk och finsk.

Kan det vara så att mina skuldkänslor för att inte ha lärt ungarna tala finska, inte nödvändigtvis behöver vara så starka? Om barnen ser sig som (delvis) finska, så har jag inte helt berövat dem del i sitt ursprung. De må vara besvikna på mig senare för att de inte förstår mer än en handfull finska ord och uttryck, men det kanske inte är det som är huvudsaken? De har ju ändå med sig något som jag medvetet inte har kunnat tillföra. De har finskt blod i sig. Och i det finns knivarna automatiskt.

Någon gång kanske de också vill tåga genom byn med finska flaggor och glädjevrål när Finland har vunnit hockey-VM. Tillsammans med andra vars identitet också är sådär dubbel. Både i mitten och vid sidan av. Lite av varje, men ändå ingen av dem. Sådana som känner sig finsk och svensk.

Jag lånar den.

Öppet brev till alla tampongtillverkare

“Kära tampongtillverkare,

Jag vill börja med att tacka för er fortsatta tillverkning av en praktisk produkt och även passa på att komma med några förslag på förbättringar. När jag säger praktisk menar jag naturligtvis när det kommer till julpyssel. Tampongänglar är ett uppskattat pynt som är både enkelt och roligt att göra.”

Sedan jag köpte min menskopp för ca två år sedan har jag inte använt en enda tampong. Alla de tamponger jag hade hamstrat på mig ligger orörda i korgen i badrummet. Jag har funderat på vad jag ska göra med dem.

Det vore onödigt att kasta dem när jag ändå har betalat dyra pengar för dem, men ska de verkligen ligga där i flera år och vänta på att någon vill använda dem? Jag vill inte använda dem (Även om jag ett par gånger, mitt i de värsta störtfloderna, har klurat på om det skulle kunna fungera att inkludera en tampong i menskopp/megabinda-kombinationen för att slippa tömma och byta en gång i timmen.) och det verkar inte hända speciellt ofta att jag har besök av en väninna som är i akut behov av nödtamponger.

Men, efter att ha läst om tampongänglar, vet jag ju exakt vad jag ska göra med dem! Jag kan tillverka tillräckligt många tampongänglar för att fylla vår gran och för att ge bort till släkt och vänner. Bra idé det där… Helt underbar.

Imorse hade jag ett utbrott av både ilska och sorg. Hade precis konstaterat att någon fågeljävel varit och ätit upp de små skotten som skulle bli solrosor, och så kommer Daniel hem och säger saker på fel sätt. Först blev jag arg och skrek, sedan förstod jag att jag egentligen var ledsen och då grät jag halvhysteriskt och krävde tröst en stund.

Det är något som inte stämmer. Det är inte som det ska vara. Varför är jag så ledsen? Jag går ofta runt med känslan av att vilja fly, men jag vet inte vart jag ska eller vad jag vill ifrån. Självkänslan har gått ner. Kontrollbehovet har börjat hälsa på igen. Måsten samlas på hög. Jag hinner inte, jag kan inte. Jag glömmer vad jag behövde göra, vad det var som var måste. Det är för mycket.

Rädslan kommer. Ska jag falla samman igen? Allt kan inte braka ihop igen. Det måste fungera. Något måste fungera. Så mycket oro. Hela tiden.

Barnen är så fina. De föreslog att vi skulle göra något tillsammans idag. Liam ville baka havreflarn. Andrea ville handla lite balkongblommor. Jag vill kolla på film tillsammans.

Så först åkte Andrea och jag och köpte ett par blommor och planterade dem. Backsipporna, som Andrea så gärna ville ha, får vara kvar i sina krukor tills de har blommat klart och vi kan stoppa dem i någon rabatt hos mamma.

Sedan bakade Liam och jag havreflarn medan Andrea städade lite här och var för att tjäna ihop pengar till någon leksak hon vill köpa. Vi bakade Wookie cookies också. Ungarna dekorerade flarnen med smält choklad. Det ser väldigt gott ut.

I allt bakande och planterande har jag helt glömt att vi ska väl äta någon typ av mat idag också. Vilken tur att det finns pizza i frysen. Vi ska kolla på film och äta hemgjord fryspizza.

Hehe. Liam dummar sig:

Här är min finaste brorsdotter. Några bilder bara, men de beskriver exakt hur hon är som person. Lite blyg och försiktig, lite stojig och rolig, lite egen och galen, lite vanlig och ordentlig. Och hur härlig som helst!