Det fick bli en orkidé som ensam hänger kvar när alla andra blommor har ramlat.

Nu sitter jag mest och funderar på vad det var som gjorde den stackars klänningen gravid.

)

Jag ville givetvis vara med och gör lite reklam för utlottningen här.

Spännande.

Vaknade vid 10. Panikade över att ha sovit så länge (där sket det sig med föreställningen om att det inte gör något om jag sover länge). Pratade med syrran och blev bara jätteledsen. Ångest. Tog tabletter och gick och la mig. Kunde inte somna, trots tabletterna som alltid får mig att däcka annars.

Trösthandlade lite på tradera. Gick tillbaka till sängen för att glo på serier som har blivit riktigt tråkiga. Försökte somna, helt utan framgång. Låg i timmar. Trist. Ångest.

Skulle ha gått på nån bipolärkurs idag. Orkar fan inte nåt sånt idag.

Fixade kaffe och sitter nu här och tycker att allt är ett helvete. Nå, jag har iaf hittat ett par orsaker som utlöste ångest den här gången. Vi får se hur det blir nästa gång.

Lite sugen på kaffe är jag, men det är nog bäst att jag låter bli det. Borde nöja mig med vatten, eller kanske juice. Å andra sidan, vad gör det om jag fortsätter att vara pigg? Jag måste inte gå upp imorgon. Inte förrän på eftermiddagen om det skulle vara så. Det får nog bli lite kaffe ändå. Kanske ska jag tända ljusen i lampkronan också, och låtsas att det är en sådan morgon jag hade om nätterna i december.

Jag vet inte vad det är som orsakar den här förfärliga rastlösheten. Den stör mig. Jag kan inte vila som jag borde. Mattheten vill inte lämna mig, den kommer jag inte undan, så jag borde vila. Jag har inte ro att titta på serier, fly rastlösheten den vägen och lura kroppen till vila.

Jag kan inte tänka. Rastlösheten hindrar mig från det. Jag skulle ju bara vilja drömma mig bort. Jag längtar. Efter vad vet jag inte. Till senare kanske. Till när jag kan behålla en tanke, åtminstone tillräckligt länge för att jag ska förstå vad den menar. Det är frustrerande att ha något dolt snurrandes sådär. Känna att jag borde berätta om något. Prata om det eller skriva om det. Precis som jag ibland (alldeles för ofta) inte hittar orden som går ihop med det jag pratar om, hittar jag nu inte denna fundering som jag behöver prata om. Den finns där, jag vet nästan vad det är, men det vill bara inte komma fram.

Så då berättar jag om något helt annat istället. Jag ska bli moster! Min gamla lillasyster ska bli mamma! Det är så underbart att jag inte kan sluta le. I september ska det komma en ny liten bebis till vår familj. Ja, jo, jag vet att de blir en egen liten familj. Men nu menar jag vår familj, den som har funnits sedan jag föddes. Detta betyder ju att syrran lämnar sitt liv som globetrotter och flyttar hem! Äntligen liksom. Jag tror nog att jag är snäppet gladare över det än bebisen. Men säg inte det till någon. Vi får hoppas att denna graviditet håller vägen ut och att det blir en fin liten, färdig människa av det.

På tal om graviditeter, min lilla lillasyster har äntligen blivit tagen på allvar på kvinnokliniken, och har nu fått påbörja en utredning om varför hon får missfall efter missfall. Det är grymt hur livet låter ett längtande ungt par bli besvikna gång på gång. Jag måste ringa till henne och fråga hur det har gått med allt hittills.

Nå, jag hittade precis en webbshop med roliga lampor, så jag ska uppehålla mig där tills kaffet är slut.

Jag har förresten hittat en ny app som jag testar. Hdr camera. Det blir mycket bättre bilder med den än den vanliga kameran. Såhär ser utsikten från balkongen ut med kameran precis som den är. Denna är riktigt fin visserligen, men annars har den bara tagit skumma bilder på senare tid.

Och såhär ser den ut med Hdr:en.

Sov gott.

Hjärta alltså…

Det finns hjärtan på de örhängen som älskling gav mig i alla hjärtans-present. Är de inte fina?

De nya paret jag fick av älskling är alltså de blåa i mitten.

Från soffpotatis till muskelpaket? Snarare från normalviktig och fin till anorektisk och hemsk…

Jag är fascinerad av hur de har lyckats göra Twilight-filmerna så intensiva att man riktigt känner karaktärernas kärlek och smärta. Man blir alldeles… sådär… awww. Det är just därför de filmerna är så bra, för att de så tydligt förmedlar den starka kärleken. Nu väntar jag bara på nästa film. När kommer den då? Va va?

Filmerna fick mig att tänka på vad jag vill ha. Vill jag ha en mystisk och tanig vampyr? Eller kanske en muskulös och stark varg? Jag vill också känna en sån där stark och innerlig kärlek. Var, och hur ska jag hitta en sån då? Jag funderade och funderade. Tills jag kom på att jag har ju det redan! Jag känner en sån där innerlig kärlek, även om jag ibland glömmer bort det. Han är visserligen varken vampyr eller varg, men gud så underbar. Och bara min!

Först deltog jag i en undersökning som jag fick på mailen. Den var väldigt tråkig, med undantag av en fråga med tre svarsalternativ. Det här är humor:

Sedan tröttnade jag på att spela facebookspel och hängde bara runt i diverse loppisgrupper på facebook. Efter att ha dämpat min irritation och med stor ansträngning låtit bli att kommentera på allas felstavningar, särskrivningar och syftningsfel, blev jag kär. Jag hittade nämligen denna underbart vackra betonglykta:

Det visade sig att det var en granne till oss som ville sälja den. Så jag köpte den och nu står den på köksbordet och ser fin ut!

Nu ska jag nog lägga ut en annons där jag vill köpa små silvriga (eller metalliska kan man nog säga) ramar, mat-tänger och såna här fina uppläggningsfat till bröllopet.

/>

Sen är det dags att besluta sig för om älskling och jag ska orka med en Twilight-maraton idag…

Ha en fin lördag!