Julafton
by Kirsi on December 24th, 2012
filed under Så underbart
Vilken fin julafton vi har haft. Det var verkligen helt stressfritt att vara hemma, inte behöva åka någonstans. Inte fick jag ångest en enda gång heller.
Vi saknade dock mamma och pappa som inte kunde komma eftersom de är sjuka. Den ena har magsjuka och den andra hög feber. Väldigt tråkigt att det skulle vara just på julafton.
Mormor och Elma
Snart matdags
Tiina-syrran och brorsans tjej Linda
Syrrans man Linus, Liam och brorsdottern Jenna spelar Xbox
Jonna-syrran och Andrea målar
Petri-brorsan och Daniel spelar Wii
Jag lagar mat
Nu är det mat
Mycket mat
Elma däckade
Julmys på balkongen
Min familj
by Kirsi on April 18th, 2012
filed under Så underbart
Vad härligt det är att se att ungarna har samma kärleksfulla uppskattning till vår familj som jag känner. De får nästan abstinens om vi inte har besökt mamma och pappa på ett tag. Ungarna har länge uttryckt sin saknad efter syrran som var ute i världen. Gumman var väldigt allvarlig när hon förklarade hur viktigt det var, och hur gärna hon ville skicka ett påskkort till syster med sambo i Säter (eller Borlänge, eller vart det nu räknas) för att de inte har träffats på så länge. Brorsan har jag inte något konkret exempel på just nu, men med jämna mellanrum kommer det lite gnäll i stil med att “åååååh, kan vi inte åka och hälsa på nån gåååång”. Jag tror att de också ser dem som en del av den direkta familjen, inte som släkt (som jag tänker mig att man kan tycka om morföräldrar, mostrar och morbröder.)
Gällande globetrotter-syrran, så har ungarna räknat dagar tills hon skulle komma hem och är nu så lyckliga över att hon är hemma för att stanna. De vill att hon ska sova här hela tiden, så att de får umgås och ha roligt med henne. Hon hade med sig ett halsband åt båda, och när det var sängdags i lördags kväll, så berättade gubben att det minsann var det bästa halsbandet han någonsin har fått. 
Det känns så skönt att vi har en så nära relation, vi i familjen, även om kontakten inte alltid är så tät. Min brorsdotter känns som en syster, mina kusiner känns nästan som syskon de också. Moster och mormor kan ibland ha en föräldraroll även till mig (oss). Jag är så stolt över det. Jag älskar dem och är väldigt tacksam över att samtliga är en naturlig del av inte bara mitt, utan även barnens liv.
Kanske är det likadant i alla andra familjer, att man står varann nära och är delaktiga i alla faser i varandras liv. Vad vet jag. Jag är i alla fall riktigt stolt över min familj. Ungarna, älskling, mamma och pappa, syrror med tillbehör, brorsan med brorsdotter och särbo, mormor, moster och kusiner med familjer… Jag är stolt över dem som personer, över det de har åstadkommit och över att få vara en del av deras liv. De är folk jag litar fullständigt på. Folk som finns där, är tillgängliga när det behövs. Och när det inte behövs. Jag tvekar inte en sekund att ställa upp och hjälpa dem. Villkorslöst. De är alla alltid välkomna till mig, oavsett orsak. För lite fika och snack, för att få skjuts, för sovplats, för att hälla ur sig aggressioner eller tårar, eller vad det nu kan vara. Alltid.
Jag älskar dem alla. Jag vet inte, jag hittar inte riktigt de ord som beskriver vilken kärlek jag känner till min familj… Allt låter så mesigt. Det har tagit långt tid, men nu vågar jag säga det högt. Jag älskar dem och jag är stolt över dem.
Jag har fler morsyskon (kan man säga så?) och kusiner, jag har även en morfar. Men de är mer avlägsna. De är släkt, inte familj. Jag har fastrar och farbröder också. Och fler kusiner. De är också släkt, inte familj. Jag vet inte varför det är så.
Nå, jag ville bara säga att jag är så lycklig över att ha en så underbar familj.
Nätverk
by Kirsi on December 5th, 2011
filed under Total förvirring
Detta inlägg är inte på något vis menat att vara nedsättande mot någon eller såra någon. Jag försöker bara reda ut en del tankar och känslor jag har kring ämnet. Främst för mig själv. Ta inte illa vid dig om du känner dig träffad. Om du känner dig inskuffad i ett fack och undrar varför, så ta upp det med mig så kan jag förklara närmare.
I bilen på vägen hem, när jag inte sov, satt jag och tänkte mycket på vad min kurator sa. Hon betonade vikten av att ha ett stort och stabilt socialt nätverk och hur viktigt det är för mig att komma ut och träffa folk och skapa nya kontakter, så att min rädsla för att vara ute bland folk inte utvecklas till en allvarlig social fobi. Jag är helt med på att trotsa rädslorna och vara bland folk och umgås med släkt och vänner, men jag vill INTE skapa några nya kontakter. Usch så jobbigt.
Jag anser mig redan ha ett tillräckligt stort nätverk med folk av alla slag, som jag inte orkar träffa. Jag behöver inte lägga till mer folk och jag vill definitivt inte prata och vara trevlig med okänt folk. Det är svårt nog att vara lyhörd och ömsint mot de jag redan känner och tycker om. inga nya kontakter för mig, tack.
Jag har mina barn och min sambo. Jag har redan 1,2,3… *räknar*… 6 som jag anser vara mina vänner. De som jag verkligen tycker om och gärna umgås med. När jag orkar. Jag har min familj, ett tiotal personer (mjo, vissa borde räknas som släkt, men för mig är de en del av min familj) som står mig riktigt nära om hjärtat. Så, sammanlagt 19 personer som jag litar på fullt ut, som jag alltid kan räkna med och som jag mer än gärna ställer upp för när det behövs.
Jag har jättemycket övrig släkt, sambons släkt och en drös med kollegor som jag trivs bra med. Det finns också en bunt med folk som är nånstans mittemellan vän och bekant, kan man kalla dem för kompisar tro? Kontakten här sker mest elektroniskt, även om vi kan träffas någon gång ibland. Och så är det ju alla bekanta. Väldigt, väldigt många bekanta. Såna som jag känner, men inte har något alls gemensamt med och därmed inte har något att prata om. Såna som jag helst inte umgås med och hoppas att jag kommer undan med ett flyktigt “Hej” när vi råkar ses. Det är såna som man bara kan småprata med, om väder och skit. Småprat tycker jag inte om, jag vet inte riktigt hur man gör det. Det är därför jag inte vill umgås med dessa bekanta som jag inte har något gemensamt med. Jag vet inte hur jag ska prata med dem. Alla andra verkar kunna det här med småprat, du vet sådär som normalt folk. Så, hur gör man det?
Räcker det då inte med detta nätverk? Måste jag verkligen ut och skramla fram fler bekanta som jag inte vet hur jag ska prata med? Kan det inte vara okej med enbart elektronisk kommunikation? Det är mycket enklare att kommunicera med alla de 244 som jag “känner” på facebook, än de jag råkar träffa i affären. Med forumbekantskaper kan jag prata med och har ofta väldigt trevliga och givande diskussioner med. Räknas det då om som utökning av det sociala nätverket, som ska vara så bra, om jag dubblar mina facebookvänner? 
Är det någon som förstår vad jag pratar om här?
Bilden/texten ovan är friskt stulen från… någonstans. Minns inte vart.
Barnfredag!
by Kirsi on November 11th, 2011
filed under Så underbart
Vissa dagar känns det som att bloggen är det enda sällskap jag har. På internet, i världen. Min enda ventil där jag kan spy ut allt jag vill. Nå, nästan allt jag vill spy ut. Vissa saker är fortfarande så mörka och sitter så djupt att de inte får komma fram. Till de sakerna har jag ju min reikitant. Nu menar jag absolut inte att förringa det stöd jag får från familj och vänner. De är alla ovärdeliga.
Idag är en sån dag, men med en riktigt underbar stjärna i kanten. Ingenting av intresse händer på internet. Eller i världen. Jag har bara bloggen som får äran att på bästa sätt sortera allt osammanhängande som fingrarna snabbt knappar på tangentbordet. Jag har inget annat än bloggen tills skolan slutar och jag får hem mina ungsingar! Vad jag längtar! Det är jättemånga timmar kvar…
Såhär var det förra barnfredagen. Fina bilder som så bra beskriver ungarnas karaktärer. Den ena lägger stor vikt vid sitt utseende. Allt ska vara vackert och matcha fint (det var disco den fredagen, därav sminket). Den andra vill mest sitta ifred och hänga på internet, gärna youtube som visar filmklipp om hur diverse spel spelas bäst.
Vardagen
by Kirsi on September 22nd, 2010
filed under Kaffemonster
Sitter här och fördriver tiden med att ögna igenom några gamla bloggutkast som aldrig blivit publicerade av en och annan anledning. Fastnar vid just detta och kan inte låta bli att läsa om och om… Jag minns när jag skrev det. Jag var så arg över att bli felaktigt anklagad för diverse. Trött över att behöva försvara något som jag vet är grundligt genomtänkt och enbart baserat på kärlek.
Att vara mamma kan inte kategoriseras som en av de enklare sakerna här i livet. Det kan alla mammor intyga. Den pusselbit som läggs till en kvinna i samma sekund hon blir mamma, är enorm. Den pusselbiten täcker hela bröstet, och rymmer… allt. Allt.
Att vara en ensamstående mamma är svårt. Har jag fått förklarat för mig. En ensamstående mamma har pusselbiten som alla mammor har. Därtill har hon en extra del av skuld, en extra del av oro, en av saknad, en av… allt… och fyra ton av att INTE RÄCKA TILL! Med detta och lite till, torde det vara förbjudet för någon annan att kräva mer. Att kräva något!
Jag har tidigare förklarat hur vår vardag är. De veckor jag har barnen kretsar kring stressade rutiner som tvingats fram av det levnadsmönster samhället tillhandahåller. Vakna, morgonbestyr, stressa till dagis och skola för att lämna av, stressa till jobbet, jobba, stressa hemåt, hämta på dagis och skola, skynda via affären vid behov, hem och laga något snabbt innan ungarna hinner somna, bada ungarna när det behövs, och låt dem sedan somna… snart är det morgon och samma sak börjar om!
Vilken människa som helst blir irriterad och sur av ett sådant schema. Full rulle 06:00 – 18:00. Utan andningspauser. Den naturliga utgången av 12 timmars oavbrutet jäkt är inget annat än trötthet. Trötthet som uttrycks i form av gnäll, gråt och retlighet.
Vilken mamma som helst vill underlätta vardagen för sina små. För att underlätta, för att spara på gnäbbandet tills det verkligen är nödvändigt, så måste en ensamstående mamma ta ett och annat beslut. Beslut att tillåta en del saker som inte är helt livsviktiga att förbjuda och beslut att välja bort något som inte är absolut nödvändigt. Det finns inte utrymme för något som inte är en ren nödvändighet.
Gör det verkligen någonting om ungen äter i vardagsrummet, eller går till skolan med lite rufsigt hår? Gör det något om ungen klär sig i det vackraste hon vet, även om det innebär att det ser lite tokigt ut? Gör det något om ungen får uträtta en del av de dagliga göromålen på egen hand?
En ensamstående mamma är också människa, en vanlig person precis som vem som helst. Hon har varken tid eller ork till att driva ett hotell med fullvärdig 24-7 service enligt villkor som någon utan insyn sätter upp….
Det där var i vintras. Jag minns stressen och tröttheten. Frustrationen.
Det känns lite märkligt nu. Jag klassas inte som ensamstående längre, men i praktiken har inte så mycket mer förändrats. Ungarna är fortfarande lika många. Mina arbetsdagar och ungarnas fritidsvistelse är lika långa. Kvällarna och tiden jag kan ge barnen är lika korta. Jag känner dock inte igen den där stressen och frustrationen längre.
Vad beror det på? Jag har väldigt svårt att tro att det är civilstatusen i sig. Sett från det här hållet så har icke-singelheten endast medfört att jag måste mata och bry mig om ytterligare en. 
Kanske är det att jag känner mig så mycket lugnare bara. Om det skulle vara så att jag inte hinner hämta barnen i tid så har jag en backup. Jag är inte längre ensam ansvarig för att sköta hushållet, det finns en sambo som kan handla, dammsuga, diska och laga mat. Okej, inte laga mat. Dessutom berövar jag inte längre barnen en riktig familj… Eller kanske är det att jag inte längre blir anklagad för att vara oansvarig så fort jag inte har agerat på ett sätt som anses korrekt av omgivningen.
Oavsett orsak så känns det lite märkligt att jämföra känslorna då med känslorna nu. Det är sån skillnad! Jag har svårt att förstå hur jag fick vardagen att fungera. Att jag orkade! Jag förstod ju inte ens vilket jäkla hästgöra det är att ensam ta hand om två barn och arbeta heltid. Nu när jag ser tillbaka… Goddamnit! Inte undra på att jag klappade ihop!
Dagens favorit: Hammerfall – Last man standing
System resources exceeded
by Kirsi on September 22nd, 2008
filed under Total förvirring
Inte för att jag kan garantera att detta blir begripligt på något sätt, men jag måste göra ett försök att få ut något vettigt (?) av mitt nuvarande virrvarr. Dagen har varit fylld med intryck av varierande natur som jag inte riktigt vet vilket fack de ska placeras i. Och vad ska jag göra med bieffekterna av alla dessa intryck? Varningstexten “Läses på egen risk” finns på alla mina inlägg, men kommer förmodligen att gälla detta i synnerhet…
(Tre cigg, ett hjärnstillestånd och otaliga felmeddelanden senare inser jag att jag inte alls behöver vara så förvirrad, det är lättare att bara ta den enkla vägen)
Jag har verkligen underbara vänner. Det spelar ingen roll hur många gånger jag envisas med att älta allt möjligt, så lyssnar de tålmodigt. Misstänker visserligen att de inte uppskattar det lika högt som jag, men vi låter den biten stanna vid misstankar. Som sagt, dagen har erbjudit en hel massa händelser och tankeverksamhet som ruskat om mig rätt ordentligt. Allting tillsammans, mmm… det handlar om orkanstyrka. Jag vet inte riktigt var jag ska börja…
Kronologisk ordning vore nog det bästa. Så, jobbet. Det har länge varit känt att det snart blir en ansvarsposition ledig. Jag vikarierade ju som ansvarig i somras, så naturligtvis har jag lekt med tanken om att vara ansvarsfull på en lite mer permanent basis. Idag när det blev officiellt med att platsen är ledig, så blev det helt plötsligt väldigt skrämmande. Kan jag klara av ett sådant jobb, att ha personalansvar? Mjo, det var ju inga problem i somras, men tanken på att jag skulle vara ansvarig på allvar fick mig att backa några steg (nog för att jag tog uppdraget på allvar i somras, men det var ändå inte på riktig så att säga). Vågar jag ens söka? Vad kan jag egentligen bidra med? Samtidigt växte nyfikenheten i mig. Vågar jag tro på mig själv? Varför inte? Klart jag kan, precis som alla andra. Men är jag modig nog? Kanske inte, det här kanske är en dröm eller ett mål som inte ska växa fram ur ingenstans. Jag vet inte ens om jag vill ha det jobbet, så kanske är det bäst att bara inte göra något och acceptera den förändring som erbjuds helt utan min medverkan…
Normalt när jag behöver konsultation så vänder jag mig till någon som alltid har ärliga åsikter och smarta råd att ge, den person utöver min närmaste familj som jag har mest förtroende för. Denna gången var inte ett undantag, responsen hörde dock till det ovanliga. Ärligt var det givetvis, men förhöjandet av mitt mod och självförtoende, som jag egentligen efterfrågade, uteblev. Jag borde inte ha blivit förvånad. De åsikter jag fick var baserade på den linje som vi båda gått efter en tid nu, och målet är i sikte. När det nås, så hjälper det honom väldigt mycket, samtidigt som jag får mer tid till att göra det jag verkligen vill. Att hjälpen inte hade den vinkling jag förväntade mig var alltså inget konstigt. Efter en stunds diskuterande märkte jag att min velighet färgades mer och mer av hans tankar och åsikter kring risken att förlora det vi hittills strävat efter. Om jag ska kunna ta ett beslut om vad jag vill så måste det ske på mina villkor. För att allt ska bli rätt, så måste jag denna gången enbart ta hänsyn till mina känslor och åsikter. Även han sa nästan direkt att valet var mitt och att jag måste bestämma själv. Jag är fortfarande inte helt säker på hur jag ska göra, men just nu känns det lite som att jag kommer att ångra mig om jag inte söker. Att skicka in en ansökan betyder ju inte att jag får positionen. Att inte söka har endast en utgång, och då har jag inte gjort det jag kunnat.
Det var den egoistiska versionen av den biten. Förutom att jag hela dagen slitit loss en prästkrages kronblad med mitt vill-vill inte-vill-vill inte, så känner jag ju skuld. Sviker jag en vän om jag följer magkänslan? Sviker jag mig själv kanske? Just nu tröstar jag mig med lättnaden över att det faktiskt finns relationer där respekten är total. Trots olika åsikter och viljor, så är det helt okej. (Jaja, bara man har lite sunt förnuft så vet man ju att det är så det ska vara, men jag har inte upplevt det speciellt ofta. Åtminstone inte så tydligt som det var nu).
Som om inte berochdalbanan under dagen vore nog så gjorde jag en och annan upptäckt under kvällen. Något jag inte riktigt reflekterat över innan, men som bekräftade en del av det jag beskriver i förra inlägget. Jag hittade en ny pusselbit av det efterlängtade.
Sedan Serbien-resan har jag och en (annan) vän haft planer på en bildkväll. (Vore det inte för honom, att han ställde upp helt utan vidare eftertanke, så hade jag inte vågat åka. Det är värt SÅ mycket. Enligt mina beräkningar behöver jag bjuda på 83 middagar och städa hans lägenhet minst två gånger för att vi ska vara kvitt.) Nå, bildkvällen har dröjt av olika anledningar, men nu behövde jag verkligen få det städat så jag krävde att en sådan ska bokas in. Motivation för städningen givetvis.
Det var alltså bildkväll ikväll. Jag har besök alldeles för sällan, så naturligtvis såg jag fram emot det. Med all rätt dessutom, det är alltid roligt att umgås med honom. Ungarna tyckte också att det var jättekul. Jag förvånades över deras beteende. Först och främst, så var de lugna och fina. Bråkade inte ett dugg. Var det där verkligen mina barn? De skulle visa honom sina leksaker, gubben släpade stolt fram sin lilla låda med legon och gumman förklarade sakligt att den hatten hör inte till den hästen, utan den blåa. Gumman var den som var blyg och reserverad, gubben var framåt och pratglad. Helt omvända roller, så brukar det inte vara. Fick jag kanske fel barn med mig från dagis och skola? Å andra sidan, vi brukar inte ha besök heller…
Vi satt och åt när det plötsligt slog mig. Det är det här, det är därför! Det var riktigt trevligt att vara fyra vid matbordet. Det var så skönt att sitta hemma vid matbordet och kunna varva konversationer mellan barnen och en vuxen. Att inte behöva göra allting själv utan få lite välmenande assistans. Gubben fick hjälp att fylla på sitt glas, helt utan att jag behövde resa på mig. Gumman kommenterade visserligen att det där kan han själv (varpå svaret var att ibland hjälper man för att vara snäll).
Det slog mig att det här är en bit av det jag längtar efter. Att dela små vardagliga saker med någon. Små små enkla saker, som att duka fram och hälla upp lite saft. Jamen ja, givetvis gör vi allt det här med familjen allt som oftast, men det var som annorlunda nu. Det var mer hemtrevligt, mer privat, mer…. ja… mitt? Mitt liv? Det var hemma. Att det skulle behövas en kväll i sällskapet av en god vän för att det ska klarna…
Visserligen har jag tidigare berättat om att det helt plötsligt blev viktigt med familjebilden, men nu är det tydligare. Jag letar inte efter någon för mig. Jag letar efter någon för oss. För mig och ungarna. Och då duger inte vilket trash som helst. Det är därför jag är “kräsen”, det är därför jag utvärderar och ratar på två sekunder. Någon mr not-quite-right-but-okey duger inte. Hrrmmm “Inte ens för underhållssyften?” ropar någon stackare bak i huvvet…. Nä. Jo. Kanske. Beror väl mest på definitionen… Nä. Jag vet inte. Just nu vet jag bara att det finns anledningar till varför jag är singel. De anledningarna är till största del mina egna val uppenbarligen.
Som sagt. Orkanstyrka. “Ingen panik, alla känslor på en gång…” Är det inte då det är dags att panika? Insåg precis att jag inte kan beskriva de stormar som flödat igenom mig idag. Förmodligen har jag glömt något väldigt viktigt, och dubblat det onödiga… Så varför skriva 1800 rader med bokstäver om det?
Hursom. Alla miljarder rader som bantats ner till 1800, alla bokstäver som finns där vill egentligen säga något väldigt enkelt. Allt är så simpelt som att de vänner jag har är något utöver det vanliga. De stannar envist kvar och stöttar när jag vrålar om ensamhet och längtan. När jag gör dumheter eller irrar in mig i min oändliga monolog. När jag är stolt och modig, och när jag bara behöver snacka skit. De släpar fram allt möjligt ur mina gömmor, de håller mig på plats. Ibland med grym ärlighet, ibland med humor eller empati, ibland helt omedvetet…
Undrar om de vet hur mycket jag egentligen uppskattar dem och hur mycket jag tycker om dem? Så upptagen som jag är i mitt lilla helvete till värld så har jag nog glömt att säga det.
Dagens favorit: “Hold me when I’m here, Right me when I’m wrong, Hold me when I’m scared and love me when I’m gone” (3 doors down – When I’m gone)
Lördagsterapi
by Kirsi on May 11th, 2008
filed under Kaffemonster
Vad gör man när man mår dåligt? Jo, man letar desperat efter lösningen och bramåendet. Hela veckan har jag terroriserat mina jobbarkompisar genom att tvinga ut dem på promenad. Den ena efter den andra, enbart för att jag är i stort behov av sällskap och att få älta ur mig allt jag mår dåligt av. Jag är så tacksam över att jag har vänner som utan vidare eftertanke beger sig ut i solskenet med mig. Det är tack vare alla dessa solskenspromenader som jag har överlevt veckan.
För första gången på evigheter valde jag att gnälla om mina problem till andra än min familj. Antar att familjen tröttnat för länge sedan, och den nyuppkomna insikten (och rädslan) över att det faktiskt är väldigt realistiskt att jag kan förlora allt annat jag har, fick mig att välja att terrorisera dessa stackare.
Hursomhaver. Mitt i denna förföljelse av allt jag vill behålla i mitt liv, så glömde jag tillfredställelsen av att uppskatta det som faktiskt finns där oavsett vad jag tycker och känner. Familjen. De jag älskar. De som finns bortom vett och etikett. De som ger den bästa tröst oavsett vad.
Bortsett från förra lördagen, så var gårdagen den bästa på länge. Jobb. Promenad. Och frihet efter det. Det är sommar nu. Vad gör man när man har känslor som inte borde existera? Man badar i alldeles för kallt vatten!
Nå vattnet var lite grumligt i och med att pumpen och kloren inte hunnit göra sitt jobb. Men det gick ju bra att bara ändå! Syrran tyckte att det var för kallt. Det var det ju inte. Vekling!
Som sagt. Nu var ju vattnet grumligt och skumt. Men om några dagar har alla gjort sitt jobb och det kommer att se ut som såhär.
Badterapi är bra and all that. Men som du vet, så är jag aldrig nöjd med min tillvaro. Det som är fysiskt jobbigt är alltid det bästa. Du anar inte hur bra man kan må av att medvetet skaffa sig träningsvärk! Bara för att liva upp det hela, måste det ju börja med att flytta en blomkruka så att mamma kan få panika över en platt och död ödla. Se så söt han är! Tror minsann att man ser tungan till och med.
Det allra bästa är ändå att jobba med veden. Vet inte om jag kan förklara hur skönt det är att bära och kasta. Att klyva och ha sönder. Och kasta… Och bära, flytta på… Det väger apa! Men jusst att kunna avreagera sig på något så enkelt som ved… Att få utlopp för all den styrka (av varierande natur) som finns inuti och bara längtar ut… Det är guld värt.
Det är bara så. Träningsvärk och allt. Den bästa trösten, den bästa glädjen, finns ändå hos familjen. Men ändå, du lär ju kolla in de sexiga stövlarna!
Dagens favorit: Popeda – Pitkä kuuma kesä
Ähh!
by Kirsi on January 30th, 2008
filed under Kaffemonster
Vad nu då!? Vår-depression? Rädsla? Allmän idioti? Inte fan vet jag vad det är. Känner mig bara bläh!
Måndag. Sitter på bussen hem. Önskar att jag kunde ha stannat. Undrade varför det underbara alltid måste sluta så snabbt. Njuter av musiken och slumrar till. Drömmer. Halvt vaken, halvt i sömnen. Placerar mitt liv i låten. Vaknar till, byter låt. Somnar och anpassar mitt liv till den låten….
Det var skumt. Större delen av hemvägen satt jag i något slags mittemellan och lyssnade på musiken. Medveten, men ändå inte. Sov, men var ändå vaken. I dvala. Tänkte på vad jag vill. Och inte vill. Händelseförloppet i tankarna styrde jag inte över. Musiken styrde. Vid varje ny låt ändrades riktningen och jag såg fram emot att få se fortsättningen. En tv-serie? Mittemellan dröm och verklighet.
Hade en underbar helg. Ville inte lämna det. Varje gång. Jag vill stanna. Eller ta med mig. Tycker om det livet. Tycker om hur fri jag känner mig. Tycker om den ömhet jag får. Ville inte lämna. Vill inte vänta till nästa gång. Orkar inte vänta. Orkar inte lämna igen.
För omväxlings skull slutade bussresan i en eftermiddagsvardag. 15.30. Västerås är inte tomt. Jag är tom. Som en robot stressar jag till bilen. Släpandes på väskan. Vantarna i väskan. Måste handla måste hinna lämna av allt hemma innan ungarna ska hämtas. Det är en sen vecka på jobbet, så ungarnas tid på dagis/fritids är till 18.30. Det är ju ingen brådska, men jag vill så gärna få krama om dem så fort som möjligt.
Måndag. Verkligheten. Vardagen. Det är så härligt att komma hem till att den första tanden lossnar vilken sekund som helst. Det är så härligt att komma hem till en gåva i form av den finaste ringen i samlingen, en prinsessas bästa mamma ska ha den bästa ringen tydligen. Trots stressen över hur mycket disk som behövs göras av med, städningen och allt annat som ska ordnas inför ett födelsedagskalas, så är det så härligt att komma hem till två barns enorma glädje över att få baka chokladbollar helt själva.
Där försvann känslan av det underbara kvarlämnade. Där uppenbarade sig känslan av den underbara vardagen. Det känns som att jag har två helt olika liv. Ett ansvarsfullt och ett ansvarslöst. Två liv. Båda lekfulla, men på helt olika sätt. Två liv som jag älskar. Och hatar. Frågan är om det är möjligt att sammanfoga dessa två liv… Visserligen har jag blivit kallad drottning i båda dessa liv, så det är ju ett bra tecken. Men jag undrar ju. Kan det vara möjligt? Är det nån menig att fundera på det ens?
Jag vet inte. Förmodligen är det så att jag ensam i tankarna lever båda mina liv aldeles för långt in i framtiden. Vet inte varför. Måste stilla sinnet av någon anledning. På något sätt. Måste hitta alla möjliga vägar som drömmarna kan få ta. Måste överväga vilka konsvekvenser allt kan få. Vilka jag vill acceptera och vilka jag vägrar erkänna. Måste få något i mig att veta vad jag vill. Och något att vara tillfreds med vad tillvaron erbjuder.
Det fanns en situation i helgen som fick mig att fundera. Undra om det med ett förhållande verkligen är något för mig. Kanske bör jag vara singel resten av mitt liv och bara längta efter kärleken. Kanske är det meningen att den kärlek jag har tillräcklig, den ovillkorliga kärlek jag får av min familj, kanske bör den vara nog. Den situationen jag pratar om… Den fick mig att inse att det finns sidor av allt det här underbara som jag inte är villig att uppleva. Jag har upplevt det förut, och även om det är orättvist, så drog jag genast paralleller. Det var så då, det kommer att vara så nu, och jag vill inte. Javisst. Det är gulligt och härligt nu. Men om ett halvår då? Ska allt det, det jag en gång i tiden jobbade hårt med att komma ifrån, vara tillbaka? Jag vet inte. Kände mig sviken. Den känslan fick mig att vackla. Klappade till delen av mig som som bara saknar, längtar och tycker att allt är så underbart. Dämpade allt. Jodå. Jag längtar, saknar och drömmer ännu. Men kraften i det är inte lika stor längre. Kände mig sviken…
Å andra sidan… Sveken har haglat från alla möjliga olika håll på senare tid. Jag har förlorat förtroendet för en handfull människor. På ett par veckor bara. Är det en epidemi?? Det var människor jag värderade högt. Nu… Borta. I ett nafs. Möjligheten att det mesta går att reparera finns ju, men jag tror inte att ens vill ge mig på ett försök. Jag vill inte ha överseende med de händelser som sårade mig.
Jag vill ingenting egentligen. Jag vill allt. Men jag vill ingenting. Vill inte somna. Vill inte vakna. Vill inte äta och vill inte låta bli. Jag vill inte ens gå till jobbet längre.
Kan nån bara ta ut det här som sitter i bröstet på mig? Ta bort det. Allt!
Dagens favorit: Minnen av det som känns bra ur vilken synpunkt som helst.
Terapi
by Kirsi on May 19th, 2007
filed under Kaffemonster
Trots den senaste veckans hemska händelser mår jag riktigt bra idag! Jag vet inte om jag med ord kan beskriva hur skönt det känns. Ansvaret för denna välmående måste bara tillfalla gårdagens mycket givande samtal. I onyktert tillstånd visserligen, men givande var det. Undrar om jag kanskeä r på väg ut ur dimman…? Jag har t o m städat idag! Och njutit av det! 
Jag har insett att enbart själv älta saker och ting, vare sig det är tyst i tankarna bara eller att skriva om dem, räcker inte som terapi. Att samtala om dem med någon annan levande varelse är nödvändigt. Även om gårdagens diskussioner inte handlade så mycket om saker jag oftast funderar på, så gav det ändå insikt på nåt vis… Varför ska jag fundera på anledningen till att gamla kärlekar inte längre finns kvar? Varför ska jag gräma mig över att inte ha någon att mysa med i soffan på regniga dagar? Varför? Finns ingen mening med det. Som låten säger… “Since now, I’m gonna make it alone”
Jag har ju trots allt ungarna! (på tal om ungar… jag återkommer till det lite senare) Mina fina småtokar. Om jag inte hade dem så fanns det anledning till att gräva ner mig nånstans och aldrig mer komma fram. När det kommer till dem, så kan jag ge och få all den kärlek jag behöver. Jag får ge, och de förtjänar att få, allt jag har att ge… Bättre än så blir det inte! Vad har jag för anledning att gnälla? Det ska bli underbart att få hem dem igen imorgon.
Jag har mamma och pappa. De är inte perfekta, men de är de bästa som finns. De, likt ungarna, älskar och accepterar mig precis som jag är. Jag behöver inte låtsas, eller skämmas för den jag är. De har känt mig sen jag var liten och vet precis hur jag fungerar. De vet att jag är labil emellanåt. De vet att jag har svårt för att öppet uttrycka känslor. De vet att även om jag i min egostiska värld glömmer ett tack eller en kram, så menar jag det ändå… Bättre än så blir det inte!
Jag har mina syskon. Få (som jag har hört talas om) har så nära förhållande till sina syskon som vi har. Vi kan prata om allt. Vi vet varandras deep dark secrets… Vi blir osams, vi blir sams, vi kan skämta om våra svagheter, vi sårar och förlåter… Jag är övertygad om att det inte finns något i denna värld som kan rubba det vi har. Vi har så roligt ihop. De är mina bästa vänner. Bättre än så blir det inte! I sommar ska vi göra något som enligt vissa är rätt idiotiskt. Vi ska göra en syskontautering! Och jag ska ha min där *pekar*. Det är ännu oklart hur den slutliga produkten kommer att se ut, men jag lovar att visa en bild när det är färdligt. Inte för att det behövs egentligen, men vi gör detta för att på något vis konkretisera det band som vi faktiskt har…
Jag har en underbar familj och jag är så stolt över att få vara en del av den.
Det är den här sortens kärlek som finns kvar. När kärleken till pojkvännen svalnat, och när vännen inte förstår. När grannen tittar snett på en och det skvallras på stan. Det här kommer alltid att finnas. Alltid. Det försvinner inte.
Jag ska uppskatta, och vara lycklig åt, det jag faktiskt har. Medan jag ändå finns på denna jord. Eftersom jag konstant begår de 7 dödssynderna ändå, så blir det inte himlen för mig inte. Nope… jag ska till skärselden. Sådådå, jag får passa på att njuta av det jag har nu. Jag har trots allt ett väldigt rikt liv…
Förr eller senare så kommer det någon som också får plats i mitt hjärta. Och som är villig att behålla den platsen…
Det kryper nånting äckligt i taket.
Ungarna var det ja. Lovade ju att återkomma om dem. Förvånansvärt många irriterar sig på att jag kallar ungarna för just UNGAR. Egna barn och andras ungar heter det visst. Det är tydligen fult att säga ‘ungar’ om sina barn. Varför kan man ju fråga sig! Det är ju acceptabelt att säga kattungar, och fågelungar… De är söta och fina. Vad är det för fel på Kirsiungar då? De är också söta och fina. Och Kirsiungar…. är ju exakt vad de är. Och bättre än så blir det inte!
Nu ska jag ta mig en glass!
Dagens favorit: Gloria Gaynor – I will survive
