Fredag, tydligen
by Kirsi on November 4th, 2011
filed under Små irriterande saker
Tabletterna säger att det är fredag idag. Tänk att det fanns en tid då jag kunde känna glädje över det. Det ska ju vara lite wohoo-känsla över fredagar. Ja, ni vet hur det är. Precis som den lugna lördagen, ångestfyllda söndagen, helvetesmåndagen, neutrala tisdagen, nästan-fredag-onsdagen, tidsfördrivstorsdagen och åter wohoo, det är fredag! Tidigare kunde jag känna de olika dagarnas karaktär. Nu är allting bara samma jävla sörja. Den enda gången som en fredag är viktig och speciell är den fredagen som ungsingarna kommer hem, och då är det ju inte fredagen i sig.
Samma jävla sörja. Det enda som indikerar att dagarna ändrar sig är antalet tomma fack i dosetten. Den håller koll åt mig och visar hur många dagar det är kvar till nästa påfyllning. Sju dagar kvar, kan inte sova, har inte ro att vara still, ingen ork till något. Fem dagar kvar, kan inte sova, har ingen ro i kroppen, kan inte göra någonting. Fyra dagar kvar, kan inte sova, kan inte vara still, orkar inget. Tre dagar kvar, ingen riktig sömn nu heller, det går inte att ligga still, kan inte göra något… Det är bara samma jävla sörja. Samma sörja!
Om jag nu mot förmodan skulle vilja ta mig ut och kanske bara åka runt lite för att slappna av och pusta ut, så kan jag inte göra det. Jag har inga jävla vinterdäck, för de sitter inlåsta i något jävla däckfängelse. Jag orkar inte göra något, jag vill inte göra något, men om jag ville och orkade så kan jag inte för däckhelvetena. Och kom inte med att jag ska promenera eller cykla, för det går inte. Då är jag ju ute i det öppna och det går inte. I bilen är jag trygg i min ensamhet.
Äh, dra åt helvete. Fredagens tabletter tagna. Nu är det bara att vänta till imorgon och sedan söndag för att tömma pillerlådan och fylla på med nytt.
Vår var det ja…
by Kirsi on May 1st, 2011
filed under Total förvirring
Den senaste tiden har varit ett jävla kaos igen. Tankar, känslor, måenden och allt har farit runt som en tornado på koffein. Runt, runt, runt. Upp, ner och överallt. Länge har jag känt ett behov att skriva av mig, att få ut något ur kaoset och få bort känslan av hopplöshet.
Inlägget jag postade för en stund sen var resultatet av att vilja skriva, men inte kunna ta tag i en enda tanke tillräckligt länge för att det ska komma något vettigt ur det. Jag var övertygad om att även ett futtigt blogginlägg var åter en alldeles för krävande aktivitet. Ända tills jag besvarade en vänninas omtänksamma undran om hur jag mådde. Jösses, jag har ju hur mycket som helst att skriva om!
Jag mår inte alls bra nu. Att bara vara, att andas, sitta på balkongen, dricka kaffe, stirra på skärmen, att bara göra små små saker suger ur mig all min energi. Nu igen. Det är januari all over. För att få något till övers för sådant som måste göras behöver gräva djupt och länge. Att mata barnen, valla dem till och från skolan, åka till vårdcentralen eller att träffa min samtalsterapeut kräver så mycket att jag inte riktigt vet ut eller in. Allting är mörkt och jag vill inget annat än att ligga på sängen och vänta på bättre måenden.
Även de aktiviteter som är menade att hjälpa mig, att få mig att må bättre, har skapat så stora stressmoment att jag nu är rädd för en ny krasch. Allting är sig kusligt likt. Jag knaprar piller till höger och vänster. Ska man tro på mediciner, så borde jag inte känna såhär. Trots det, känns allting väldigt bekant…
Före påsk insåg jag att jag måste komma ifrån allt. Jag måste ta lite semester för att inte klappa ihop. Så jag valde att strunta i vårdcentralen och mina tabletter där. Jag valde att låta bli min “hemläxa”. Istället hämtade jag ut nya tabletter på apoteket och har tagit dem själv. Istället har jag lyssnat på Mia Törnbloms “Självkänsla nu”. Det gav mig så mycket och jag kände mig så fri av att slippa träffa männsikor. Bara av det lilla beslutet fick jag så mycket energi att jag lyckades få mig en underbar påskhelg.
Nu är det vardag igen, och slut på semestern. Saker ska tillbaka till det “normala”. Imorgon ska jag åka till vårdcentralen och visa upp mig för sköterskan. Ta min tablett där, istället för här, prata en massa onödigt och försöka mig på att le och åtminstone verka må som folk.
Det gör jag rätt ofta faktiskt, försöker le och måla upp en bild av att måendet är mycket bättre än det egentligen är. Ibland mår jag bra. Helt ärligt. Men ofta, ofta är det inte helt sant. Ofta hittar jag bara inte orden som ska förklara hur jag mår, vad det är som är fel. Ofta vill jag bara inte att någon ska veta hur illa det är, för då måste jag ju förklara och prata om det. Ibland tänker jag att om jag bara gör det tillräckligt ofta, så är det sant tillslut. Att jag helt ärligt mår så bra som jag visar. Så bra som jag vill må.
Nej, jag sitter inte här och beklagar mig för gnällandets skull, utan för att jag själv ska kunna bena ut allt och försöka förstå var roten till allt detta helvete sitter.
På fredag ska jag åter på sinnesrogudstjänst. Det ser jag verkligen fram emot! Jag brukar i normala fall inte be (eller ens tro så mycket på gud). Jag anser mig inte ha rätten till det, att till vardags be till gud. Men på sinnesrogudstjänsterna känner jag mig hemma, och där känns det som att även jag får be och önska mig styrka. Tända ett ljus, ta nattvard och känna mig som en del av guds familj. På sinnesrogudstjänsterna är den där högljudda klumpen i bröstet alldeles tyst och stilla.
Jag ser fram emot fredag.
Fre-eee-eee-eeedag!
by Kirsi on March 25th, 2011
filed under Kaffemonster
Som om det spelar någon roll vilken dag det är. Jag sitter här hemma ändå. Sysslolös, uttråkad och ångestfylld. Och trött… Men men, nu ska vi inte vara såna där!
För andra dagen i rad vaknade ungarna långt före mig. De var påklädda och klara och satt och åt frukost när jag väl kravlade mig ur sängen. Ehhmm… Vänta nu, vilka är ni och vad har ni gjort med mina barn? Underbart att veta att de faktiskt kan göra något själva, utan att jag måste servera fram allt och tjata halvt ihjäl mig. Så underbart att se stoltheten lys i deras ögon när jag så noga berömde dem. Kanske kan vi få till samma flyt på morgnarna nästa gång de kommer. 
Så. Fredag. Barnledig. Lön (eller lön och lön. Haha. Har aldrig sett så mycket sjukavdrag någonstans. 
) Helgens aktiviteter består av tjejkväll hos bästaste Johanna, lite fika på annat håll och en föreläsning i friskhetens tecken.
Måndag. Jag längtar faktiskt till måndag. Då ska jag nämligen på healing! Om den healingen är det minsta som den jag var på i vintras, så kan jag räkna med två dagar utan några som helst fysiska känningar av allt helvete. \o/
En viss garderob i Säter verkar väldigt lockande också…
Jag hamrar och spikar, jag bygger…
by Kirsi on April 22nd, 2009
filed under Kaffemonster
…ett liv? Jag lagar och fixar, och fick en ny kniv…
Det finns väldigt lite ordning i mig. Den lilla strukturerade delen av mig är envis och ihärdig. Hon kräver att saker ska ske i ordning och vrålar i panik över att flera månader inte existerar i arkiven. Hon lägger också fram en massa post-its och påminner om allt som berättas ska. Som måste berättas innan något annat ämne ens kan övervägas. Suck! Hela resten av jag är i mitt vanliga o-ordning, och just nu har jag ingen som helst lust att fylla i de “förlorade månaderna”. Jag har dessutom tappat bort mina anteckningar! 
Det räcker väl med att säga att det har hänt saker? Underbara, omvälvande saker…
Det som är i luften… kan jag nog inte förklara. Det är, som alltid, en blandning av det ena och det andra. Vägskyltarna är förvirrade. De säger alla sina saker, men vet inte åt vilket håll de ska peka. Det som är i luften har åtminstone fått mig att tänka långt utanför mina vanliga banor. Det som kommer…. det blir bra. Oavsett vilken skylt som visar vägen.
Jo… jag håller med helt och hållet. Jag letar reda på mina anteckningar, väntar till den rätta stämningen infinner sig…. och så berättar jag det som berättas ska. På det rätta sättet.
…och så lagar jag mest bloggen just nu då…
Dagens favorit: Röd. Eller fredag. Röd på fredag?
