Finlands självständighetsdag
by Kirsi on December 6th, 2011
filed under Total förvirring
Jäpp, det är det idag, har jag hört. Självständighetsdagen firas den 6:e december till följd av att Finland blev självständigt från Ryssland 1917. (Nej, egentligen har jag inte sån koll att jag visste det där, jag råkade läsa det på the internets för en stund sedan. 
)
Det måste betyda att det är den 6:e idag då. 6 dagar i december och på den sjunde dagen fick ingen vila. Idag är en dag utan måsten och krav. Jag kan bara syssla med sådant som jag oftast gör. Ingenting. Bara gå runt i min badrock och släpa. Göra ingenting. Ändå känner jag att jag borde göra någonting, göra lite nytta. Jag har skuldkänslor igen för att bara sitta och uggla. Min hjärna tycks inte fatta att det är okej att göra ingenting. Att det är lite det som är meningen nu när jag är sjukskriven. Vila, släpa runt, gå på lite terapi emellanåt, men mest bara göra ingenting.
Imorgon får jag inte göra ingenting. Imorgon måste jag upp och iväg till kuratorn. Tid för terapi. Varför kan jag då inte slappna av idag? Vila och inte göra någonting.
En död pixel
by Kirsi on May 18th, 2011
filed under Kaffemonster
Jag är så trött, så trött. Jag skulle kunna sova dygnet runt, men ändå inte få tillräckligt med sömn för att få känna mig utvilad.
Jag har varit här många gånger tidigare. Den envisa tröttheten kommer efter den hemska sorgen men före den normala lyckan. Allt går runt, allt kommer i vågor, allt följer samma mönster.
Det är efter tröttheten, när allt börjar kännas som vanligt, som jag alltid tror att allt är på väg att bli bättre, att jag snart får känna mig frisk. Den känslan varar i ett par veckor. Ända tills den plötsliga vändningen kommer och för med sig mörker och skuggor. Det är då jag är så ledsen att jag inte ens kan gråta. Det är då paniken kommer. Det är då jag är livrädd…
Men nu, nu är jag bara så trött. Jag orkar ingenting, vill ingenting. Det enda som känns behagligt är att ligga ner och titta på film. Just nu, på datorn. Jag orkar inte koncentrera mig på handlingen direkt, ligger mest och stirrar på den där döda pixeln och väntar på att sömnen ska komma igen.
Jag vill fan inte!
by Kirsi on November 25th, 2008
filed under Kaffemonster
Jaja, jag får väl peta in en inlägg då! Tanken på att rubba balansen och inte ha ett enda inlägg i november -08′s arkiv stör mig mer än oviljan att skriva. Egentligen vill jag inte knappa ner ett enda ord. Jag vill låta dem sitta i mörkret och tystnaden tills de tynar bort. Egentligen vill jag inte någonting. Jag vill ingenting.
Ingenting fungerar och hela min tillvaro är inget annat än en bomullstuss. Dovt. Begränsat. Fyllt av… ingenting. Inget mer än bomull. Allting är suddigt. Alla är konturlösa objekt som flyter omkring. Jag vet vad som finns där, vilka som finns där. Utanför min boll. Men jag ser inget, hör inget. Lyckas inte komma förbi väggen. Jag vill inte.
All min energi går till att försöka fungera över huvudtaget. Det är knappt så jag lyckas existera. Jodå. Jag är kapabel till att släpa mig till och från jobbet. Är tvingad till att klara av det och allt annat som uppenbarligen också är nödvändigt. Men jag vill inte. Jag vill inte vakna på morgonen. Jag vill inte äta eller prata med någon. Jag vill inte handla eller betala räkningar. Är tvingad att ta mig igenom dag efter dag efter dag. Blind och döv. Tom. Det ser ut som jag, men det är inte jag. Jag är någon annanstans. Det finns inget kvar innanför det här skalet.
To-do-listan växer medan allt annat försvinner. Har lust att hacka ner den i småbitar, stoppa skärvorna under mattan och hoppa på det. Slita ner gardinerna, kasta dem på mattan och hoppa lite mer.
Jag vill inget och allt är ett helvete. Jomenvisst! Har ju ungarna, är tekniskt sett vid liv och blabla allt det där andra som man alltid tar för givet. Men jag vill fan inte ens glädja mig åt det.
Inte ens min förkylning har vett nog att krypa ut ur tussen. Stackars vekling som faller för grupptryck sådär. Det här är mitt helvete, min jävla bomull! Gå iväg och låt mig vara. Jag kanske får lite sömn då…
Jag vill gråta.
Den förbannade favoriten: Metallica – Until it sleeps
Ähh!
by Kirsi on January 30th, 2008
filed under Kaffemonster
Vad nu då!? Vår-depression? Rädsla? Allmän idioti? Inte fan vet jag vad det är. Känner mig bara bläh!
Måndag. Sitter på bussen hem. Önskar att jag kunde ha stannat. Undrade varför det underbara alltid måste sluta så snabbt. Njuter av musiken och slumrar till. Drömmer. Halvt vaken, halvt i sömnen. Placerar mitt liv i låten. Vaknar till, byter låt. Somnar och anpassar mitt liv till den låten….
Det var skumt. Större delen av hemvägen satt jag i något slags mittemellan och lyssnade på musiken. Medveten, men ändå inte. Sov, men var ändå vaken. I dvala. Tänkte på vad jag vill. Och inte vill. Händelseförloppet i tankarna styrde jag inte över. Musiken styrde. Vid varje ny låt ändrades riktningen och jag såg fram emot att få se fortsättningen. En tv-serie? Mittemellan dröm och verklighet.
Hade en underbar helg. Ville inte lämna det. Varje gång. Jag vill stanna. Eller ta med mig. Tycker om det livet. Tycker om hur fri jag känner mig. Tycker om den ömhet jag får. Ville inte lämna. Vill inte vänta till nästa gång. Orkar inte vänta. Orkar inte lämna igen.
För omväxlings skull slutade bussresan i en eftermiddagsvardag. 15.30. Västerås är inte tomt. Jag är tom. Som en robot stressar jag till bilen. Släpandes på väskan. Vantarna i väskan. Måste handla måste hinna lämna av allt hemma innan ungarna ska hämtas. Det är en sen vecka på jobbet, så ungarnas tid på dagis/fritids är till 18.30. Det är ju ingen brådska, men jag vill så gärna få krama om dem så fort som möjligt.
Måndag. Verkligheten. Vardagen. Det är så härligt att komma hem till att den första tanden lossnar vilken sekund som helst. Det är så härligt att komma hem till en gåva i form av den finaste ringen i samlingen, en prinsessas bästa mamma ska ha den bästa ringen tydligen. Trots stressen över hur mycket disk som behövs göras av med, städningen och allt annat som ska ordnas inför ett födelsedagskalas, så är det så härligt att komma hem till två barns enorma glädje över att få baka chokladbollar helt själva.
Där försvann känslan av det underbara kvarlämnade. Där uppenbarade sig känslan av den underbara vardagen. Det känns som att jag har två helt olika liv. Ett ansvarsfullt och ett ansvarslöst. Två liv. Båda lekfulla, men på helt olika sätt. Två liv som jag älskar. Och hatar. Frågan är om det är möjligt att sammanfoga dessa två liv… Visserligen har jag blivit kallad drottning i båda dessa liv, så det är ju ett bra tecken. Men jag undrar ju. Kan det vara möjligt? Är det nån menig att fundera på det ens?
Jag vet inte. Förmodligen är det så att jag ensam i tankarna lever båda mina liv aldeles för långt in i framtiden. Vet inte varför. Måste stilla sinnet av någon anledning. På något sätt. Måste hitta alla möjliga vägar som drömmarna kan få ta. Måste överväga vilka konsvekvenser allt kan få. Vilka jag vill acceptera och vilka jag vägrar erkänna. Måste få något i mig att veta vad jag vill. Och något att vara tillfreds med vad tillvaron erbjuder.
Det fanns en situation i helgen som fick mig att fundera. Undra om det med ett förhållande verkligen är något för mig. Kanske bör jag vara singel resten av mitt liv och bara längta efter kärleken. Kanske är det meningen att den kärlek jag har tillräcklig, den ovillkorliga kärlek jag får av min familj, kanske bör den vara nog. Den situationen jag pratar om… Den fick mig att inse att det finns sidor av allt det här underbara som jag inte är villig att uppleva. Jag har upplevt det förut, och även om det är orättvist, så drog jag genast paralleller. Det var så då, det kommer att vara så nu, och jag vill inte. Javisst. Det är gulligt och härligt nu. Men om ett halvår då? Ska allt det, det jag en gång i tiden jobbade hårt med att komma ifrån, vara tillbaka? Jag vet inte. Kände mig sviken. Den känslan fick mig att vackla. Klappade till delen av mig som som bara saknar, längtar och tycker att allt är så underbart. Dämpade allt. Jodå. Jag längtar, saknar och drömmer ännu. Men kraften i det är inte lika stor längre. Kände mig sviken…
Å andra sidan… Sveken har haglat från alla möjliga olika håll på senare tid. Jag har förlorat förtroendet för en handfull människor. På ett par veckor bara. Är det en epidemi?? Det var människor jag värderade högt. Nu… Borta. I ett nafs. Möjligheten att det mesta går att reparera finns ju, men jag tror inte att ens vill ge mig på ett försök. Jag vill inte ha överseende med de händelser som sårade mig.
Jag vill ingenting egentligen. Jag vill allt. Men jag vill ingenting. Vill inte somna. Vill inte vakna. Vill inte äta och vill inte låta bli. Jag vill inte ens gå till jobbet längre.
Kan nån bara ta ut det här som sitter i bröstet på mig? Ta bort det. Allt!
Dagens favorit: Minnen av det som känns bra ur vilken synpunkt som helst.
