Fan vad jobbigt det blev då
by Kirsi on June 17th, 2013
filed under Det otäcka inre
Nu tror jag minsann att jag känner av den där FB-avundsjukan det har pratats så mycket om.
I flera veckor nu har jag sett bekant efter bekant åka på semester och posta underbara bilder från diverse stränder och bassänger i varma länder.
Alla åker utomlands. Alla postar härliga bilder från poolen. Här sitter jag i ett stökigt kök och gråter för att jag inte ens har ett jobb som kan ge mig semester. Eller råd att åka till en pool långt, långt härifrån.
Jag blir så ledsen över min egen situation att jag känner mig helt bedövad. Just idag känner jag att jag inte kan göra något åt situationen heller. Inget alls. Inget händer. Inget kan jag göra. Ingenting. Mer än apatiskt bläddra igenom bilderna om och om igen, och undra när det ska bli möjligt för mig att ta med min familj till något varmt härligt ställe.
Panik och bråttom
by Kirsi on May 9th, 2013
filed under Små irriterande saker
Ur rehabsynpunkt har livet varit rätt jävligt de senaste två veckorna. Jag var på ett uppföljningsmöte med af, fk och min rehabkvinna och fick hela min föreställningsvärld raserad.
Vi har länge pratat om att när mina sjukdagar tar slut i juli, så kommer jag att gå över till aktivitetsstöd och fortsätta med samma handlingsplan som jag har. Jag har svaga minnen av att någon tidigare har lugnat min oro med att säga att det är inget som ändras rent praktiskt, utan allt kommer att fortsätta vara som det har varit. Hjälpen kommer att vara densamma, pengarna kommer att vara desamma, men de kommer från ett annat håll. Jag har då trott att jag kommer att kunna fortsätta arbetsträna och öka på tiden tills jag är frisk nog och redo för att börja jobba.
Nu är det tydligt att så inte alls är fallet. I maggropen har jag länge haft en molande känsla av att jag lite bråttom att bli frisk. Någon gång i slutet av sommaren bör jag vara arbetsför. Nu är det klargjort att den magkänslan har haft rätt. När jag går över till aktivitetsstöd kommer nämligen ersättningen att sjunka från mina nuvarande 489 kr om dagen till ynka 223 kr om dagen. Jag kommer att halvera min inkomst. Hur ska vi då klara oss?
Vad jag förstod så beror denna halvering på att jag inte är med i någon a-kassa. Nej, jag är inte med. För någon gång för några år sedan strulade övergången från en annan a-kassa så mycket att jag inte orkade försöka mer. Sedan struntade jag i övergången och klev in som ett ny medlem bara, men då hade jag inte råd att betala deras fakturor, så jag fick inte vara med längre. Det har visserligen gått en fyra år, men jag har inte orkat göra några nya försök att gå med där. Arbetsförmedlingen har hela tiden vetat att jag inte är medlem i a-kassa, så jag tycker att informationen om den kraftiga inkomstsäkningen borde ha nått mig tidigare. Jag hade också gärna tagit emot en uppmaning om att gå med i a-kassa på studs, för att undvika den här jävliga sänkningen.
Jag är rätt besviken på mig själv för att åter ha ignorerat magkänslan. Jag borde ha lyssnat på den och lagt mina strategier annorlunda. Nu kan jag inte fortsätta lulla runt på växthuset. Jag behöver arbetsträna på ett ställe som ger mig något, utöver just ett ställe att vara på. Jag vill vara på något ställe där det finns möjlighet till jobb. Eller där jag får värdefulla erfarenheter som jag kan använda mig av i sökandet efter ett trivsamt jobb. eller som ger mig inspiration till någon form av utbildning. Västhuset har varit ett mysigt ställe, men där kan jag inte få det jag söker.
För en kort stund där önskade jag att jag hade jobbet kvar. Men så blev jag påmind över hur illa jag trivdes där, så den önskan försvann fort. Efter många om och med tog jag beslutet att det är dags att lämna växthuset och leta reda på något annat. Jag önskar att jag visste vad det andra var…
Nu har det som sagt gått två veckor sedan chockbeskedet och det mesta paniken har lagt sig. Jag fick ett ordentligt slag i magen och trodde att ångesten över det oväntade skulle dra ner mig på botten igen. Jag var helt säker på att jag inte skulle kunna resa mig och gå vidare. Men nu känns allting bättre. Jag litar på Daniel när han säger att allt kommer att ordna sig, det ekonomiska löser sig. Jag vet också att jag kommer att hitta ett ställe som ger mig det jag letar efter. Och jag vet definitivt att en ny sjukskrivning efter tre månaders aktivitetsstöd inte är ett alternativ för mig.
Jobb?
by Kirsi on March 22nd, 2012
filed under Det otäcka inre
Nej. Ångest. Fan. 
Tjejkväll här med
by Kirsi on January 29th, 2012
filed under Kaffemonster
Vi hade tjejkväll igår. Jag visste inte riktigt vilken blogg den historian skulle hamna på, tyckte att den platsade på båda. Men nu skrev jag den på bröllopsbloggen och lämnade bort en del som mer hör hemma här.
Med den delen menar jag främst pratet om jobbet. Jag tror att det kan vara så att jag med flit undrar om jobbet, för att testa hur det känns när jag hör om det. Jag testar om jag fortfarande mår dåligt när hör om jobbet och allt som kommer med det. Kollar av om jag kanske är redo att gå tillbaka till jobbet, eller om det fortsätter att kännas som att det aldrig kommer att ske.
Igår undrade jag, och tjejerna berättade om både roliga och besvärliga händelser. Förändringar som har skett och som kommer att ske. Vissa saker som aldrig kommer att förändras. En stund in på samtalet kom ångesten som ett brev på posten. Japp, inte ett dugg färdig. Inte alls redo att gå tillbaka till jobbet. Varför ska jag envisas med testerna?
Jag ser ett monster
by Kirsi on January 21st, 2012
filed under Det otäcka inre
Nej, jag menar ett mönster. Jag ser ett mönster. Klart och tydligt för omväxlings skull.
Lite då och då loggar jag in på jobbmailen för att se om det händer något viktigt jobb-stuff (som ingen ids att höra av sig till mig om). Det händer sällan något viktigt, men det är inte därför jag drar mig för att kolla mailen. Nej, jag försöker undvika att logga in där för att varje gång jag gör det får jag ont i magen och jag mår bara dåligt. Något jag oftast inser efter att ha funderat en dag eller så varför jag plötsligt började må dåligt.
Nu var det alldeles tydligt. Sedan jag gick upp i morse har jag mått rätt bra, som jag har gjort i flera dagar nu (bortsett från klänningsfiaskot och de bekymmer som det medförde). Jag drack morgonkaffe, surfade runt, matade ungarna med frukost och allt var helt okej. Tills fick jag den briljanta idén att kolla jobbmailen lite snabbt. :/
Innan jag hade skummat igenom de trettiotal meddelanden som var nya, var jag redan nedslagen. Ont i magen, så klart. Ångest som försökte klösa sin väg ut genom bröstet. Panik.
Hjärnan pendlade mellan att vara helt tom och ovetande, och att känna igen och kategorisera alla känslor och tankar. Värdelöshetskänslorna som alltid kommer helt automatiskt när jag har en eller två tankar på jobbet, fanns där naturligtvis. Jag kan inget. Jag klarar inget. Jag fungerar inte, jag passar inte in…
Jag återupplevde den stress jag kände när jag senast var på kontoret, och så många gånger före det. Panik igen. Över den stress som mitt undermedvetna (uppenbarligen) förknippar med jobbet och situationen som var där innan jag blev sjukskriven. Den stora oron fanns där. Oro för att det ska vara likadant när jag går tillbaka, lika stressigt och lika hotfullt. Oro för att jag inte ska kunna gå tillbaka alls. Vad ska jag då göra?
Skuld. Vi får inte glömma alla skuldkänslor. De cirkulerande små gamarna ska alltid komma oanmälda till festen. De kommer i grupp och de stannar länge. Jag har så många olika sorters skuldkänslor när det kommer till jobbet och sjukskrivningen, så jag orkar inte ens gå in på det nu.
Jag har helt tappat lusten för att genomföra planerna för dagen. Jag vill inte skjutsa sonen, jag vill inte åka till affären och köpa mjölk, jag vill inte laga god lördagsmysmat ikväll. Jag vill inte det, inget eller något. Jag klarar inte av något nu. Jag orkar inte. Jag kan anstränga mig en bit och lägga mig på soffan, titta på film och glömma att världen existerar.
Kort sagt, jag mår skitdåligt och det är jobbmailens fel.
Dilemma
by Kirsi on November 16th, 2011
filed under Frågvis
Jag står i valet och kvalet och vet inte riktigt hur jag ska vända mig. Ska jag göra som jag borde, eller lyssna på magkänslan?
Första problemet: Besöka jobbet en sväng.
Jag ska hämta upp en kollega på vägen till reikin, eftersom vi har tiderna efter varann.
Alternativ #1: Gå upp till kontoret och säga hej till folket. Leverera pandagrejor som en annan kollega har beställt samt lämna höstens sjukintyg till chefen. Hjärnan säger att jag borde välja detta.
Alternativ #2: Vänta på kollegan på parkeringen som jag brukar göra. Ta med pandasakerna och sjukintygen och be henne lämna dem imorgon. Magen säger “ånej, ånej, inte kontoret!” så detta alternativ vore bra.
Vad ska jag göra?
Andra problemet: Mat.
Att man ska behöva äta varje jäkla dag. Välja mat, laga mat, äta, mata familjen…
Alternativ #1: Ta fram kyckling, laga, mata och ät. Hjärnan säger att detta borde jag göra.
Alternativ #2: Laga inte mat. Ät inte, låt familjen fixa sin egen mat. Klumpen i bröstet säger att ge fan i maten, det är bäst det.
Vad ska jag göra?
Tredje problemet: Dusch.
Måste jag verkligen duscha? Jag duschade ju igår, räcker inte det?
Alternativ #1: Var som folk och duscha. Bli ren och fin till reikin. Hjärnan vill välja detta alternativ.
Alternativ #2: Ge fan i duschandet. Känn dig som en lodis och skit i vad andra tycker. Magen säger att jag inte har lust.
Hur ska jag göra?
Fjärde problemet: Livet, som är helt åt helvete.
Alternativ #1: Jag vet inte.
Alternativ #2: Jag vet verkligen inte.
Hur ska jag orka?
