Min vackra syster
by Kirsi on May 28th, 2012
filed under Så underbart
I lördags gifte sig min yngsta syster med sin älskade sambo. De valde att ha ceremonin med endast föräldrarna närvarande. De var i en vacker och intim liten kyrka i Dalarna, i närheten av där de bor. Det hade varit en mycket fin vigsel med ett riktigt nervöst brudpar.
Vi, jag och min andra syster, satt här hemma och väntade med spänning på bilder från den stora dagen. När de väl kom, så satt gravidisen och stortjöt. Och visst var det vackra och gripande bilder. Brudparets lycka och kärlek syntes så tydligt, även på bild.
Är de inte ett vackert par?
Vi satt och bläddrade igenom bilderna om och om. Tittade och beundrade. Vid ett tillfälle kom Liam och tittade på bilderna och utbrast förvånat: “Har vi varit på bröllop idag?” Haha! Jo, för det är ju sådant man kan glömma.
Syrran tog sin mans efternamn. Det är så ovant att se henne på facebook med ett helt annat namn, så varje gång det är någon aktivitet där hon är inblandad, så måste jag stanna till en stund och fundera på om jag känner denna människa. 
Men vilken lycka! De förtjänar all denna lycka de känner nu. Så mycket! Nu fattas det bara att få veta att allting är okej med bebisen i magen, sen är allt komplett.
De blev rätt chockade på ultraljudet de var på i veckan. Barnmorskan hittade ingen hjärtaktivitet och hade bara sagt att i vecka 7 ska man se hjärtat. Antar att hon inte var medveten om att de har gått igenom flera missfall eftersom hon var så klumpig med informationen. Eller så saknar hon bara medkänsla helt och hållet. Nu måste de (vi) vänta i två veckor på en ny undersökning för att se om det hittas något hjärta när embryot är lite äldre.
Det känns väldigt konstigt det där. Letar man lite på nätet så verkar det mer vanligt än ovanligt att inte se något hjärta på ett 7 veckors embryo. På diverse föräldraforum finns det ju massor och massor av blivande mammor som bara har fått se en liten början på en bebis vid ett tidigt ultraljud, utan något tickande hjärta. Ett hjärta som sedan vid återbesöket har livat och härjat för fullt. Jag har svårt att förstå hur man över huvud taget ska kunna se ett hjärta på något som bara är 1 (EN!) cm lång.
Så, vi håller alla möjliga kroppsdelar för att det ska finnas ett levande litet systerbarn där inne.
Glädje och sorg
by Kirsi on February 1st, 2012
filed under Det otäcka inre
Tänk vilka vändningar livet kan ta ibland. Det oförutsedda händer helt plötsligt och vi tvingas ändra våra banor. Med en vändning följer en så stor glädje att vi blir helt blinda av den lyckorus glädjen för med sig. Denna underbara lyckobubbla. En annan vändning kommer med en sorg så stor att den slår ner oss totalt. Så obeskrivlig sorg, som gång på gång hugger i hjärtat, och aldrig vill sluta.
Oavsett vilket av molnen det är som kommer, det svarta eller det rosa, så tvingar den alltid med oss dit vi inte planerade att gå. Som en orkan som river med sig allt den vill. Vi har inget annat val än att lämna den stabila grund som vi brukar stå på och följa med. Följa med till sorgens mörka skogar eller glädjens stora rymd. Båda verkar oändliga. Ställen där vi måste, eller vill stanna kvar. Ställen som vi tror, oavsett en åskådares objektiva syn, kommer att vara livet ut.
Det gångna året har jag upplevt känslostormar av sån kraft att jag har svårt att beskriva dem. Jag har försökt några gånger, men tycker ändå att jag inte får fram verkligheten riktigt. Jag har känt enorm glädje och lika stor, om inte större, sorg. Jag har känt ofantlig kärlek och ömhet, och kraftig ilska och hat. Och allting där emellan. Jag har sett hur snabbt verkligheten kan ändras. Jag har känt hur livet plötsligt ändras. För egen del, och andras.
Nu har det kommit till ett sånt ställe igen, där det är dags att lämna alla planer och följa med orkanen. Livet förändras. Denna gången är det en stor glädjebubbla som vill komma i rampljuset. Ha sina 15 minuter. Den får dock slåss en del med den sorg som sakta stiger upp och vill vara med den också.
Idag ska jag tillåta glädjen att ta plats. Det var länge sen jag kände en så sann glädje som denna. Länge sen. Sorgen tar jag hand om imorgon.
Jag kan inte sluta le.
Varannan vecka
by Kirsi on October 14th, 2011
filed under Kaffemonster
Idag är det en sån där underbar fredag igen. En mammafredag. En fredag då jag får hämta hem mina finaste! Jag kan knappt vänta tills skolan slutar och jag får krama om mina små älsklingar. Nu är det mammavecka. Och tre timmar kvar tills skolan slutar…
Man kunde tro att detta med växelvis boende var något som man vänjer sig vid. Visst vore det väl skönt om man gjorde det. Det är snarare så att det blir värre med tiden. Förut var det enklare att acceptera att jag inte får träffa mina härliga varannan vecka. Det gav mig tid att pusta ut och ladda krafterna inför den kommande mammaveckan. Visst är det så nu med, men nu känns det mer meningslöst. Det är riktigt svårt att släppa barnen varannan vecka. Batterierna är alltid urladdade, men jag har lärt mig att det är okej att vara trött och jävlig emellanåt. Även som mamma. Det gör mer nytta än skada att visa barnen att en mamma också är mänsklig. Det är okej att må dåligt ibland och man behöver inte alltid ens vara livsduglig. Just denna insikten, som även den kom fram den svåra vägen, tror jag är orsaken till att det har blivit så viktigt att verkligen, verkligen ge barnen all den kärlek jag kan. Det gör jävligt ont att inte kunna träffa barnen varje dag och med god magkänsla veta att även denna dag har jag gjort mitt yttersta för att ge dem en god självkänsla, lyssnat till och tolkat deras kroppsspråk för att ge dem så mycket trygghet jag bara kan och ärligt visat dem att de är de som betyder absolut mest i världen för mig.
Jag trodde inte att kärleken till mina barn kunde växa sig starkare än den har varit. Men det kunde den. Den finns där så påtaglig och tydlig. Den expanderar sakta med varje leende och varje bedrift. Även med varje motgång. Jag kan bara hoppas att ungarna känner hur stor och stark min kärlek till dem är. För det räcker inte med att bara förklara den, det vet jag.
De har blivit så stora nu, mina godingar. Det är inte längre tillåtet med pussar och kramar i den grad som jag skulle vilja. Tio-åringen skruvar besvärat på sig med ett utdraget “Men maaaammaaa…” när jag bara vill kramas en liten skvätt för att han är så fin och underbar. Sju-åringen är oftast så upptagen med en av hennes berättelser om det ena och det andra, så hon tycker mest att jag är i vägen och stör när jag bara vill kramas för att hon är så fin och underbar. Men så klart, när det är lugnt omkring, inga kompisar är i närheten och det sker på deras egna villkor, så kommer de gärna och gosar upp sig en stund. Något som jag hoppas att de aldrig vill sluta med.
Mina fina ungsingar. De tar fram en sådan obeskrivlig stolthet hos mig. En stolthet så stor att jag bara skulle kunna gråta. Jag är så stolt, så stolt över hur fina de är. Hur duktiga de är. Över hur empatiska och omtänksamma de är. En morgon förra mammaveckan gick tjejen upp tidigare än hon brukar och gjorde i ordning frukost till sin bror. Det kanske låter som något vardagligt och enkelt, men i mina ögon var det så fint att jag inte ens kan beskriva det. En eftermiddag förra mammaveckan klantade jag till mig och tog fel på tiden för aerobicen. Killen min blev så orolig för sin systers besvikelse så han satt länge inne hos henne och klappade henne på huvudet. En tröst som bara en bror kan ge. Det är så fint att jag även nu blir tårögd. Ytterligare ett exempel på vilken omtanke och kärlek mina två underbara ger till varandra (trots mängden bråk som existerar) är historien om vattenflaskorna. För ett par månader sedan köpte vi nya flaskor till ungarna. En röd och en svart. Tjejen ville inte ha den röda så de bytte med varandra efter mycket tjafs. Båda de flaskorna gick sönder, så vi köpte nya, en rosa och en blå. Nya ur diskmaskinen skulle sonen fylla på med vatten inför natten. Han var på väg att ta den blå, men stannade till och rusade iväg med båda till dotterns rum och frågade henne vilken hon skulle vilja ha. Hon tittade en stund och sa sedan att hon skulle ta den rosa, för han tyckte ju inte om den färgen. Är det inte så vackert att man bara vill gråta?
Jag funderar ofta på hur livet med barnen har blivit. Hur stora och fina de har blivit. Hur små och fina de var förut. Jag funderar på om det är just för att det är rätt tydligt att de är på väg att bli vuxna och kommer så småningom att flytta hemifrån, som min längtan efter ett nytt barn har vuxit så stort. Tidigare har tanken på ett nytt barn, att börja om från början varit aningens motbjudande. Barnen är ju så stora nu och det är så skönt att de klarar sig själva nu, vad är det då för mening med att göra om allt igen? Bajsblöjor, kräkor, trotsiga två-åringar, dagis… Nej! Nu ser jag bara graviditet, amning och mys, två storasyskons kärleksfulla händer och allt det andra som är så fint med ett litet barn. Kanske var det inte meningen att jag ska vara tvåbarnsmamma livet ut? Kanske är tankarna på ett nytt barn bara en tillfällig dröm? Jag har ingen aning. Det jag vet är att längtan är otroligt stark. Nästan lika stark som längtan efter varje mammavecka…
Nu har jag en hel vecka med mina finaste. Så härligt!!
Nu igen och även idag
by Kirsi on October 8th, 2011
filed under Det otäcka inre
Nu fick jag en sån där plötslig svacka igen. Från ingenstans kom ett stort svart moln och lade sig precis ovanför mig. Helt från ingenstans och alldeles oförklarligt. Nu är jag bara ledsen och matt. Känner ångesten växa i bröstet och skuldkänslorna har bosatt sig i magen. Jag har inte orken att gråta. Det känns alldeles för besvärligt att behöva snyta sig hela tiden. Jag har ingen lust att börja förklara skuldkänslorna och be om förståelse.
Vi är hos syrran för att umgås och spendera natten här. Jag borde vara glad och social. Jag borde prata och vara trevlig. Jag orkar inte. Jag vill mest bara sitta här, stirra på skärmen och inte göra så mycket mer. Jag borde laga maten men jag har helt enkelt inte lust att ens stå upp. Älskling fyller år idag. Jag borde mysa lite med honom och visa honom hur värdefull han är för mig. Jag orkar inte. Just nu föredrar jag att sitta ute i kylan med en cigg och med tankekraft mota bort de hemska känslorna i bröstet och magen.
Detta kommer jag aldrig bli van vid. Det här sättet hur nedstämdheten plötslig infinner sig, helt utan förvarning och öppnar upp alla svarta hål den kan hitta. Känslor av sorg, skuld och värdelöshet är mycket starkare än glädje och lycka. Inte ens kärleken får någon plats och till och med ilskan håller sig borta. Ilskan, som är så negativ i sig, skulle jag föredra i stunder som denna. När ilskan kommer så är det i alla fall med stor energi. Den ger inte ifrån sig en sån här tomhet med smärtande ångest och täcke av matthet.
Vardagen
by Kirsi on September 22nd, 2010
filed under Kaffemonster
Sitter här och fördriver tiden med att ögna igenom några gamla bloggutkast som aldrig blivit publicerade av en och annan anledning. Fastnar vid just detta och kan inte låta bli att läsa om och om… Jag minns när jag skrev det. Jag var så arg över att bli felaktigt anklagad för diverse. Trött över att behöva försvara något som jag vet är grundligt genomtänkt och enbart baserat på kärlek.
Att vara mamma kan inte kategoriseras som en av de enklare sakerna här i livet. Det kan alla mammor intyga. Den pusselbit som läggs till en kvinna i samma sekund hon blir mamma, är enorm. Den pusselbiten täcker hela bröstet, och rymmer… allt. Allt.
Att vara en ensamstående mamma är svårt. Har jag fått förklarat för mig. En ensamstående mamma har pusselbiten som alla mammor har. Därtill har hon en extra del av skuld, en extra del av oro, en av saknad, en av… allt… och fyra ton av att INTE RÄCKA TILL! Med detta och lite till, torde det vara förbjudet för någon annan att kräva mer. Att kräva något!
Jag har tidigare förklarat hur vår vardag är. De veckor jag har barnen kretsar kring stressade rutiner som tvingats fram av det levnadsmönster samhället tillhandahåller. Vakna, morgonbestyr, stressa till dagis och skola för att lämna av, stressa till jobbet, jobba, stressa hemåt, hämta på dagis och skola, skynda via affären vid behov, hem och laga något snabbt innan ungarna hinner somna, bada ungarna när det behövs, och låt dem sedan somna… snart är det morgon och samma sak börjar om!
Vilken människa som helst blir irriterad och sur av ett sådant schema. Full rulle 06:00 – 18:00. Utan andningspauser. Den naturliga utgången av 12 timmars oavbrutet jäkt är inget annat än trötthet. Trötthet som uttrycks i form av gnäll, gråt och retlighet.
Vilken mamma som helst vill underlätta vardagen för sina små. För att underlätta, för att spara på gnäbbandet tills det verkligen är nödvändigt, så måste en ensamstående mamma ta ett och annat beslut. Beslut att tillåta en del saker som inte är helt livsviktiga att förbjuda och beslut att välja bort något som inte är absolut nödvändigt. Det finns inte utrymme för något som inte är en ren nödvändighet.
Gör det verkligen någonting om ungen äter i vardagsrummet, eller går till skolan med lite rufsigt hår? Gör det något om ungen klär sig i det vackraste hon vet, även om det innebär att det ser lite tokigt ut? Gör det något om ungen får uträtta en del av de dagliga göromålen på egen hand?
En ensamstående mamma är också människa, en vanlig person precis som vem som helst. Hon har varken tid eller ork till att driva ett hotell med fullvärdig 24-7 service enligt villkor som någon utan insyn sätter upp….
Det där var i vintras. Jag minns stressen och tröttheten. Frustrationen.
Det känns lite märkligt nu. Jag klassas inte som ensamstående längre, men i praktiken har inte så mycket mer förändrats. Ungarna är fortfarande lika många. Mina arbetsdagar och ungarnas fritidsvistelse är lika långa. Kvällarna och tiden jag kan ge barnen är lika korta. Jag känner dock inte igen den där stressen och frustrationen längre.
Vad beror det på? Jag har väldigt svårt att tro att det är civilstatusen i sig. Sett från det här hållet så har icke-singelheten endast medfört att jag måste mata och bry mig om ytterligare en. 
Kanske är det att jag känner mig så mycket lugnare bara. Om det skulle vara så att jag inte hinner hämta barnen i tid så har jag en backup. Jag är inte längre ensam ansvarig för att sköta hushållet, det finns en sambo som kan handla, dammsuga, diska och laga mat. Okej, inte laga mat. Dessutom berövar jag inte längre barnen en riktig familj… Eller kanske är det att jag inte längre blir anklagad för att vara oansvarig så fort jag inte har agerat på ett sätt som anses korrekt av omgivningen.
Oavsett orsak så känns det lite märkligt att jämföra känslorna då med känslorna nu. Det är sån skillnad! Jag har svårt att förstå hur jag fick vardagen att fungera. Att jag orkade! Jag förstod ju inte ens vilket jäkla hästgöra det är att ensam ta hand om två barn och arbeta heltid. Nu när jag ser tillbaka… Goddamnit! Inte undra på att jag klappade ihop!
Dagens favorit: Hammerfall – Last man standing
Det är såhär det känns…
by Kirsi on June 27th, 2009
filed under Total förvirring
…när lyckan fått ett slut. Det är såhär det känns när balansen i universum återställts och allt är som det brukar. Jag skulle vilja påstå att det är såhär det känns när inälvorna slits ut och kastas åt vargarna. Det är såhär det känns när hjärtat huggs i bitar.
Jag känner igen den här känslan. Den har besökt mig förut. Tror dock inte att den någonsin varit såhär intensiv. Jag inbillade mig att jag inte skulle behöva känna såhär igen. Jag trodde inte att jag skulle förlora mitt livs kärlek, min tvillingsjäl. Nej, jag var övertygad om att detta skulle vara livet ut och att vår kärlek skulle övervinna de hinder som fanns redan från början. Lite väl naivt att tro så kanske…
Fortfarande chockad av det abrupta slutet. Sitter på golvet och ser förödelsen. Sårad. Arg och ledsen. Jag har miljoner frågor som inte har fått svar. Jag känner mig lurad. Var det bara jag som på allvar trodde på allt vi pratade om, våra drömmar och planer? Vad var lögn, vad var sanning? Det vi hade, var det så lite värt att det kan kastas bort bara sådär? En del av mig vill ha allting noga förklarat för mig, en del inser att det inte spelar någon roll. Ingenting kan laga detta nu, så vill jag verkligen veta svaren på alla frågor?
En del av mig vill bara skrikas och sparkas, vägra släppa och tvinga en reparation av förhållandet. En del av mig är lättad för att allt är över. Nu slipper vi iaf lägga en massa pengar på flygbiljetter hela tiden.
När man tänker efter så borde jag ju ha förstått att vi skulle krascha. Om inte annat så skulle ju ‘udda januari’-förbannelsen ta ut sin rätt. Det har den ju gjort nu. Det är väl därför vårt förhållande var tvunget att avslutas. Herrejösses, karln dök ju upp i lagom tid för att jag skulle bli hutlöst förälskad i januari, det är ett ojämnt år… Klart som fan att det skulle skita sig! Jag borde hållt mig till planen och gömt mig, blundat hårt och vägrat ge mig in i leken.
Jag är förvirrad. Jag hatar detta! Jag vill inte! Jag förstår inte. Satans helvete!
Kanske tog det slut bara för att jag köpte en väska som var alldeles lagom som handbagage på flyget…
Min januari 2009… Jag älskar dig.
Dagens favorit: Sunrise Avenue – Fairytale Gone Bad
Nu vet jag vem du är…
by Kirsi on May 13th, 2009
filed under Total förvirring
När jag i höstas drömde om min groda så var jag väl medveten om att det var just en dröm. En fantasi som mitt hjärta så länge berättat historier om. En naiv förhoppning om en fantasi som alltid skulle förbli en fantasi. Inte trodde jag väl på allvar att jag skulle hitta någon som ens var i närheten av det jag letat efter. Verkligheten berättade att jag med största sannolikhet skulle nöja mig med något “tillräckligt bra”.
Jag är så glad för att jag hade FEL där! 
Mitt i mitt mörker damp det ned någon som krävde uppmärksamhet. Jag hade redan gett upp om att någonsin finna kärlek och hade precis insett att jag behövde lägga all fokus på ungarna, mig och vårt välmående. Det fanns inte plats för något mer, det fanns inte energi att slösas på något oväsentligt. Go away, här finns inget att hämta.
Nå, en kväll i januari var behovet att komma bort större än att envist vägra en dejt ens. Ett hastigt beslut resulterade i en riktigt rolig helg i Oslo. Redan på bussen hem kom vibbarna om att detta är nog mer intressant än någon av oss räknat med. Jag slog bort dessa. Jag hade ju bestämt mig för att jag inte ska involvera mig i något halvdant, jag ville inte ha ett till ‘vadmannuvillkalladet’ där jag var måttligt förtjust i karln och spenderade all min tid till att försöka vara kär, eller leta efter orsaker till att inte vara det. Nix! Detta skulle inte leda någonstans.
Jag är SÅ glad för att jag hade fel där. Veckan efter Oslo var intensiv och bestod mest i en massa sms, mail och fåniga leenden. Allting eskalerade väldigt fort. Trevande försök till att diskret lista ut den andres avsikter, eller att blygt delge sina egna i hopp om att det ska besvaras på samma nivå, byttes snart ut till att öppet erkänna våra innersta tankar och känslor. Naket och ärligt. Detta är jag. Dessa är mina styrkor, dessa är mina svagheter. Jag vet inte om jag någonsin tillåtit någon att komma mig så nära. Inga hemligheter och inga lögner. Inga hämningar. Inget kamouflerat eller undanhållet. Right into the bone. Vi pratade öppet om allt, utom våra känslor för varandra…
Den veckan var omtumlande. Den helgen… Kan jag ens beskriva den? Den helgen spenderades precis som den föregångna veckan, i text. Mail, msn och sms. Om vartannat, överlappande, samtidigt, allt på en gång. Ett sms kunde berätta att mailet är snart färdigskrivet eller att ingen svarat på plinget på säkert två minuter… Vi sov inte om nätterna den helgen, utan satt vid datorn och pratade och pratade. Nå, vid ett par tillfällen var det helt slut på ord… Det räckte med att sitta vid skärmen och stirra. Veta att han sitter vid sin, stirrar, och känner detsamma. Det behövdes inga ord. Vi kände det båda två och det fanns ingen mening i att förneka något. Den veckan… Den veckan förälskade jag mig. Den helgen insåg jag att jag har hittat min prins, min groda.
Några gånger under dessa månader har jag stannat till, försökt rensa huvudet och se saker klarare än vad som är möjligt i lyckoruset. Försökt analysera förhållandet på samma sätt som jag alltid brukat. Bena ner det till molekyler och hitta orsaker. Hitta dessa punkter som visar att något är för allvarligt Leta efter fel och brister som skulle tillåta mig att lämna detta som ytterligare ett misslyckande. Leta efter fabricerade godbitar som skulle göra allt så mycket bättre. Det går inte! Det funkar inte. Det finns inga fel att hitta. Missförstå mig rätt nu. Naturligtvis har han fel och brister som alla andra. Han är ju karl ffs! Men det är helt okej! Hans dåliga sidor är en del av honom, de accepteras och älskas precis som allt annat. Och positiva egenskaper, jag behöver inte leta efter dem jag gillar extra mycket. De finns där redan! Allt finns redan! Allt är synligt, klart och tydligt. Jag har tyckt att detta måste ju vara för bra för att vara sant och att hela allt måste bara vara något min hjärna inbillat mig…
Jag är så GLAD för att jag hade fel där. Det här är tydligen helt på riktigt. Helt på sant. Jag vet inte om det är just ärligheten, den totala ärligheten som gör att det är så bra. Eller att vi är så lika på alla möjliga och omöjliga vis som gör att det känns så rätt. Kanske är det just det att varje kväll somna i telefon, att ligga om natten och lyssna till andetag som är så nära, men ändå så långt bort. Eller känslan av hur hjärtats dubbelslag helt plötsligt kan radera miljoner kilometer. Nånting (allting!) orsakar att det känns som att vi kan klara av allt och att det inte finns ett enda hinder i världen. Det finns något som gör att hela kroppen känner att detta är menat. Det finns inga andra alternativ. Det bara så enkelt.
Med stor förtjusning har jag rusat in i något som borde fått mig att fly åt motsatt håll. Leende förundras jag över hur annorlunda jag ser på olika situationer i livet nu. Logiskt sett, borde allt vara precis lika osäkert som resten av livet. Jag borde spela med säkra kort och hålla mig på min kant. Men nej, inte när det gäller oss.
Med en iskall känsla av säkerhet i magen går jag vidare. Det här är det. Han är den. Det ska vara vi.
Jag hittade min riddare. När jag inte ens letade. Nu vet jag vem du är… och jag visste väl att jag älskar dig!
Ähh!
by Kirsi on January 30th, 2008
filed under Kaffemonster
Vad nu då!? Vår-depression? Rädsla? Allmän idioti? Inte fan vet jag vad det är. Känner mig bara bläh!
Måndag. Sitter på bussen hem. Önskar att jag kunde ha stannat. Undrade varför det underbara alltid måste sluta så snabbt. Njuter av musiken och slumrar till. Drömmer. Halvt vaken, halvt i sömnen. Placerar mitt liv i låten. Vaknar till, byter låt. Somnar och anpassar mitt liv till den låten….
Det var skumt. Större delen av hemvägen satt jag i något slags mittemellan och lyssnade på musiken. Medveten, men ändå inte. Sov, men var ändå vaken. I dvala. Tänkte på vad jag vill. Och inte vill. Händelseförloppet i tankarna styrde jag inte över. Musiken styrde. Vid varje ny låt ändrades riktningen och jag såg fram emot att få se fortsättningen. En tv-serie? Mittemellan dröm och verklighet.
Hade en underbar helg. Ville inte lämna det. Varje gång. Jag vill stanna. Eller ta med mig. Tycker om det livet. Tycker om hur fri jag känner mig. Tycker om den ömhet jag får. Ville inte lämna. Vill inte vänta till nästa gång. Orkar inte vänta. Orkar inte lämna igen.
För omväxlings skull slutade bussresan i en eftermiddagsvardag. 15.30. Västerås är inte tomt. Jag är tom. Som en robot stressar jag till bilen. Släpandes på väskan. Vantarna i väskan. Måste handla måste hinna lämna av allt hemma innan ungarna ska hämtas. Det är en sen vecka på jobbet, så ungarnas tid på dagis/fritids är till 18.30. Det är ju ingen brådska, men jag vill så gärna få krama om dem så fort som möjligt.
Måndag. Verkligheten. Vardagen. Det är så härligt att komma hem till att den första tanden lossnar vilken sekund som helst. Det är så härligt att komma hem till en gåva i form av den finaste ringen i samlingen, en prinsessas bästa mamma ska ha den bästa ringen tydligen. Trots stressen över hur mycket disk som behövs göras av med, städningen och allt annat som ska ordnas inför ett födelsedagskalas, så är det så härligt att komma hem till två barns enorma glädje över att få baka chokladbollar helt själva.
Där försvann känslan av det underbara kvarlämnade. Där uppenbarade sig känslan av den underbara vardagen. Det känns som att jag har två helt olika liv. Ett ansvarsfullt och ett ansvarslöst. Två liv. Båda lekfulla, men på helt olika sätt. Två liv som jag älskar. Och hatar. Frågan är om det är möjligt att sammanfoga dessa två liv… Visserligen har jag blivit kallad drottning i båda dessa liv, så det är ju ett bra tecken. Men jag undrar ju. Kan det vara möjligt? Är det nån menig att fundera på det ens?
Jag vet inte. Förmodligen är det så att jag ensam i tankarna lever båda mina liv aldeles för långt in i framtiden. Vet inte varför. Måste stilla sinnet av någon anledning. På något sätt. Måste hitta alla möjliga vägar som drömmarna kan få ta. Måste överväga vilka konsvekvenser allt kan få. Vilka jag vill acceptera och vilka jag vägrar erkänna. Måste få något i mig att veta vad jag vill. Och något att vara tillfreds med vad tillvaron erbjuder.
Det fanns en situation i helgen som fick mig att fundera. Undra om det med ett förhållande verkligen är något för mig. Kanske bör jag vara singel resten av mitt liv och bara längta efter kärleken. Kanske är det meningen att den kärlek jag har tillräcklig, den ovillkorliga kärlek jag får av min familj, kanske bör den vara nog. Den situationen jag pratar om… Den fick mig att inse att det finns sidor av allt det här underbara som jag inte är villig att uppleva. Jag har upplevt det förut, och även om det är orättvist, så drog jag genast paralleller. Det var så då, det kommer att vara så nu, och jag vill inte. Javisst. Det är gulligt och härligt nu. Men om ett halvår då? Ska allt det, det jag en gång i tiden jobbade hårt med att komma ifrån, vara tillbaka? Jag vet inte. Kände mig sviken. Den känslan fick mig att vackla. Klappade till delen av mig som som bara saknar, längtar och tycker att allt är så underbart. Dämpade allt. Jodå. Jag längtar, saknar och drömmer ännu. Men kraften i det är inte lika stor längre. Kände mig sviken…
Å andra sidan… Sveken har haglat från alla möjliga olika håll på senare tid. Jag har förlorat förtroendet för en handfull människor. På ett par veckor bara. Är det en epidemi?? Det var människor jag värderade högt. Nu… Borta. I ett nafs. Möjligheten att det mesta går att reparera finns ju, men jag tror inte att ens vill ge mig på ett försök. Jag vill inte ha överseende med de händelser som sårade mig.
Jag vill ingenting egentligen. Jag vill allt. Men jag vill ingenting. Vill inte somna. Vill inte vakna. Vill inte äta och vill inte låta bli. Jag vill inte ens gå till jobbet längre.
Kan nån bara ta ut det här som sitter i bröstet på mig? Ta bort det. Allt!
Dagens favorit: Minnen av det som känns bra ur vilken synpunkt som helst.
