Det är fem och klockan är måndag
by Kirsi on November 28th, 2011
filed under Kaffemonster
Jag har ingenting vettigt att skriva ner, men jag känner att jag måste skriva. Det är det vettigaste jag har att göra nu. Utöver kaffedrickandet, som alltid är vettigt.
Rastlösheten är här lite grann, men ändå inte fullt ut. Det känns som att det spritter och sprätter i kroppen, men det vill inte riktigt komma fram ordentligt. Är det någon medicin som fungerar tro? Lyrican ska motverka ångesten och de riktigt riktigt dåliga dagarna. Lamotriginen ska ta bort topparna och dalarna. Det är lite så det känns, som att jag toppar men det stoppas nånstans på vägen. Jag måste fråga min läkare om det är såhär det ska kännas när medicinen fungerar.
Nu är förra veckans måsten över. Så skönt, så skönt. Jag bakade som en galning i två dagar. Massor med mjuk pepparkaka som allt gick åt på scouternas försäljning nere på julmarknaden. Julmarknaden ja… det var länge sen jag hade så tråkigt så länge. Brorsdottern skulle också stå och sälja, men redan kl 13. Brorsan ville gärna ha sällskap att stå där och uggla, så klart vi ställde upp och åkte dit redan då. Nu tar det ju rätt precis 1,5 minuter att gå igenom hela marknaden, så även om vi gick runt och kollade tio gånger om, så var tidsfördrivet i princip obefintligt. Sonen skulle stå och sälja kl 15, trodde jag. Det visade sig att jag mindes fel och det var ju 15.40. Det var så tråkigt. Ett besök i varenda jäkla affär plus en stunds gluttande på någon skitfilm på bio tog en timme, och sen var det mer väntande. Och mer väntande. Dottern red på en häst och var så stolt, så stolt. Hon berättade: “Det var så roligt! Jag bara höll i sadeln och skumpade och skumpade. Jag kunde inte hålla i kopplet, för den där tjejen gjorde det. Hon drog i kopplet så att hästen skulle gå.” Hon muttrade sedan över hur förjävligt det är att både sonen och jag är så allergiska att hon inte kan börja ridskolan.
När vi ändå var i komplett tristess, så passade jag på att köpa virknål och lite garn. Jag har länge funderat på att börja virka eller sticka. Bara för att ha något att göra. Och för att jag tycker om hur stick-pinnar låter. Stick-pinnar? Inte heter de väl så? Vad sjutton kallas de för, de där pinnarna man stickar med? Nå, eftersom jag är rätt säker på att jag inte minns hur man stickar, så var det bättre att börja med en virknål. Jag är inte säker på om jag minns hur man virkar heller, men det känns lättare att börja testa med en pinne istället för två. Vad ska jag virka då? Ingen aning. Det blir väl en enda lång orm av det hela.
Livlöst
by Kirsi on November 24th, 2011
filed under Total förvirring
Lilla, lilla Lyrica, det verkar som att du gör ett dåligt jobb.
Vaknade med ett ryck. Klockan har blivit “normal” tid. Trycket i bröstet verkar ha vaknat före mig och redan börjat sprida sig till magen. Tvångsmässigt går jag upp. Varför? Vad har jag uppe att göra? Rutinerat sätta kaffet på dropp, röka lite och sedan sitta här vid datorn och tvinga mig att spela det ena spelet efter det andra bara för tidsfördriv? Som jag gör varje dag. Varenda jävla dag. Har jag verkligen inget vettigare för mig?
Är det den vanliga återkommande ångesten som visar sig idag, eller har den en orsak? Jag vill verkligen att Lyrican ska göra skillnad, att den ska ta bort de här dagarna. De som är fyllda med ångest och jävelskap. I ren desperation, i förhoppning om att det ändå inte är Lyricans fel, så letar hjärnan efter den skyldiga. Varför mår jag så dåligt idag? Har jag bara haft för stora förväntningar och ställt orimliga krav på Lyrican? Nej, det vill jag inte gå med på, så vi börjar med att leta efter en syndabock. För det kan ju vara så att ångesten har en annan, mer logisk orsak.
Jag måste ringa försäkringskassan idag. Jag har inte fått något läkarintyg, så jag måste kolla om de har fått in ett. Är det detta som är orsaken? Jag hatar verkligen att ringa. Verkligen. Jag har svårt att ringa min familj till och med. De jag har känt i hela mitt liv, de som är en av de få tryggheter jag har, de får oftast nöja sig med sms. För att våga ringa andra ställen tar det oftast flera dagar av mental förberedelse. Telefonfobi tror jag det kallas. Eller typ. Det går ju bra när folk ringer mig, det är bara hemskt när jag måste ringa folk. Denna rädsla har ju skapat lite problem emellanåt. Jag har fått mycket skit för att jag föredrar sms. Vid sjukanmälningar till exempel. Det är tydligen så att alla måste vara stöpta i samma form, några utsvävningar är inte tillåtna. Att vara rädd för att ringa verkar inte få existera. När ska det vara accepterat med enbart elektronisk kommunikation? Där bokstäverna är synliga och missförstånden minimerade. Nåja, för att återgå till grundfrågan här, så nej det är inte detta ringade som är problemet. Nu har jag ju visserligen förberett mig hela veckan, men jag kom ju på att jag kan bara logga in på fk och se om det har kommit in något.
Kanske är det julen? Jag började julpynta igår. Jag kom så långt att jag släpade fram jullådan och tömde den på köksbordet. Fick upp balkongbelysningen och så var det slut med orken. Nu står alla jävla tomtar här och glor på mig. Påminner om att jag inte orkar idag heller. Det kan vara så att det är de envist gloende tomtarna…
Eller så är det vetskapen om helgens bakande. Det är julmarknad i helgen och scouterna brukar stå där och sälja bakverk. För att de ska ha något att sälja, så måste mammorna och papporna först baka något. Så även denna mamma. Sonen har beställt mjuk pepparkaka. Han påstår sig hjälpa till med baket, men där vet vi ju hur det gick förra året då mamman fick göra allt utom att smöra och bröa formen. Men nej, det är inte bakandet som orsakar ångesten. För jag planerar att släpa hit lite vuxenhjälp. Kanske ska jag fråga Linalainen?
Vad har vi kvar då? De dumma tomtarna, den totala bristen på ett vettigt liv och trasiga tabletter. En av dem, eller alla tre? Vem fan är boven?
Mitt i natten
by Kirsi on November 15th, 2011
filed under Kaffemonster
Jag vaknade för nästan en timme sedan. Låg i sängen och lyssnade på lillgummans snarkningar, filosoferade och var sugen på att gå upp och koka kaffe. Försökte intala mig att det är inte tid att gå upp än, klockan är inte ens tre. Kaffet finns kvar om några timmar, somna om nu. Det gick inte. Inte ens när jag tog av mig raggsockorna och fick det sådär kyligt och gosigt om fötterna. Nix. Klockan är nu halv fyra och här sitter jag. Med en kopp kaffe, ett tänt ljus och massor med ord som vill ut.
Det är dryga tre timmar kvar tills ungarna ska väckas. Jag hinner dricka kaffe, äta frukost och njuta av ensamheten. Tröstar mig med att även om det är hutlöst galet att gå upp mitt i natten, så kan jag ju gå och lägga mig direkt när jag lämnat ungarna om det behövs. Jag har inget för mig idag, så det gör inget om jag sover bort halva dagen.
Idag ska jag börja med Lyrica. Kunde inte göra det igår, då jag skulle irritera ihjäl mig på att det ojämna antalet tagna tabletter hela tiden. 
Ska bli intressant att se om den verkligen har den effekt den bör ha. I så fall kan jag se fram emot en period av mycket färre ledsen-/ångestdagar. 
Jag försöker att inte hoppas så mycket så att jag slipper bli besviken om det inte skulle fungera. Det går sådär.
Jo, jag lyckades alltså ta mig till apoteket igår och när jag läste den meterlånga bipackssedeln för Lyrican, så visade det sig att det inte är ett dugg lämpligt att bli gravid medan man äter den. Det står klart och tydligt att effektiv preventivmetod MÅSTE användas av kvinnor i fertil ålder. En liten besvikelse bara där. Inte för att vi på allvar försöker bli gravida, men vi har pratat lite om det och jag har ju haft stora förhoppningar. Men men, det är lika bra att vänta med bebisplanerna tills jag mår bättre. Jag skulle förmodligen inte klara av en graviditet nu, än mindre en underbart söt liten bebis. Längtan får finnas kvar där en stund till. Förhoppningsvis blir syrran gravid snart igen och jag får lyckan att bli en stolt moster istället! (Ingen press sis, jag bara säger. 
)
Min fina gumma sov hos mig inatt. Hon var rädd för att sova själv efter att nyheterna kom på radion när vi var på väg hem från aerobicen. Det var någon karl som inte hade fått hjälp med andnöd när han ringde 112. Telefonistens röst var förvrängd så det lät som en elak robot tyckte gumman. Hon blev ledsen och trodde att hon skulle få mardrömmar. Vad värre var, så fungerar ju inte hennes drömfångare. Det är säkert bara en vanlig nyckelring, suckade hon uppgivet. Söta lilla älskade unge!
Nu är det dags att sysselsätta mig med mitt nya offer för beroende. Kalaha i mobilen!
Läkarbesök
by Kirsi on November 14th, 2011
filed under Kaffemonster
Det visade sig att jag har oroat mig i onödan. Min läkare på affektiva mottagningen är en riktig pärla. Förstående och noggrann. Självklart skulle han sjukskriva mig retroaktivt från sista oktober och förlänga den till januari när det är dags för återbesök. I mitt tillstånd kan man inte jobba. Man kan inte ens fungera som folk. Speciellt inte med de så jävla djupa dipparna jag har haft på senare tid.
Medicineringen blev justerad något, diagnosen likaså. Nu är jag lite starkare diagnostiserad bipolär, vad det nu innebär. Kanske har jag gått från typ två till typ ett, eller kanske typ 1,5. Jag vet inte. Fick aldrig klarhet i vad den starkare bipolära diagnosen betyder. Nu måste jag ta mig till ett apotek så att jag kan öka dosen på Lamotrigin, sänka dosen på Citalopram och tillföra lite Lyrica. Spännande. Förhoppningsvis betyder detta att jag kommer att må bättre! Något som hittills har verkat helt omöjligt.
