Måndagsblommor och många ord
by Kirsi on May 6th, 2013
filed under Kaffemonster
Halv 8 en måndagkväll är inte den mest optimala tiden att bli sugen på att skaffa snittblommor till hallen. Det insåg jag när jag upptäckte att 50 % av alla öppna butiker i byn inte hade några snittblommor alls idag. Jag hade velat ha liljor, men jag valde att inte åka till Ica Maxi och leta efter sådana, utan nöjde mig med det (med tillräckligt lång stjälk) som fanns på Ica här hemma.
Nu är det nämligen lite nytt och fint i hallen. Nya tavlor hängda och bröllopsdags-vasen behöver inte stå tom, utan passar perfekt bredvid fontänen och pyramidljuset som brorsdottern köpte i Danmark.
Jag tycker att jag har lyckats bra med inredningen av det där lilla hörnet i hallen. Brunt, svart, vitt/beiget och röd som accentfärg. 
De nya tavlorna är posters från balorina.se som jag har stoppat i någorlunda snygga ramar. Jag kommer dock inte handla där mer. Det som de kallar för posters är nämligen inget annat än utskrifter på helt vanligt skrivarpapper. Jag förväntade mig något finare eller åtminstone tjockare papper, men det är vanligt tunt skrivarpapper. När jag kan få likadana (om inte bättre) utskrifter hemma, så vill jag inte betala 99 kr för att någon annan gör det åt mig. Speciellt inte när det bara är papperslappen jag betalar för. Hade ramen ingått hade det varit okej.
Jag valde dock att inte klaga och behöll de “posters” jag beställt. Främst för att jag skulle ju ge bort en i present, den som var den ursprungliga anledningen till att jag gjorde en beställning över huvud taget.
Jag såg nämligen nedanstående poster på FB och tänkte direkt på syrran. Jag har förklarat för henne många gånger att hennes duglighet som mamma mäts inte i hur rent och fint hon har det hemma, men jag tror att hon behöver påminnas väldigt ofta om att det är helt meningslöst att hon kör slut på sig själv i strävan efter att ha ett perfekt städat hem. Alltså behövde hon ha en sådan tavla.
Sedan hittade jag ju två som jag tycker passar hemma hos oss. Alla tre hänger lite ihop med det jag skrev om självkänsla för länge sedan…
Dagens genialiska påhitt
by Kirsi on September 14th, 2012
filed under Kaffemonster
Som mamma får man (kvinna) ha fantasi och vara rätt påhittig ibland. Rätt ofta egentligen. Det ingår i arbetsbeskrivningen. Vid tillfällen när det inte är värt att bråka eller då det inte finns ork till förklaringar, måste man kunna uppfinna ovanliga lösningar.
Alldeles nyss hade vi en grinig liten dam här som gnällde om att hon inte har godis (och att jag minsann har moffat hela veckan, det har hon minsann sett bevis på). Efter att ha klargjort att om hon ska ha godis får hon köpa det med sina egna pengar, vi har glass hemma så hon kan ta det istället. Glasspinnarna som var kvar i frysen var Piggelin och inte Päronsplit som jag trodde, så den griniga damen var missnöjd och allt var katastrof eftersom hon inte gillar Piggelin. Så jag föreslog att hon tar en skål med vaniljglass och doppar Piggelinen i den.
Voila! Päronsplit.
Den andra sidan
by Kirsi on July 11th, 2012
filed under Små irriterande saker
Jag hade ett lite olustigt samtal härom dagen. En unge här på gården, vars föräldrar är skilda, har visst varit sjuk till och från under flera veckor. Mamman, som är den förälder som bor här i vårt kvarter, åkte med tjejen till badet den dagen. En handling som bonusmamman hade lite väl hårda ord om, frågor om hur en mamma göra något sådant som att ta ett barn till badet när det har varit sjukt och hur hon tänker, tillsammans med alla de osagda frågorna som automatiskt kommer med ett sånt tyckande.
Jag blev helt ställd. Det finns alltså fler som pratar hejvilt om hur illa de tycker att en mamma har betett sig. Och nu ska jag behöva vara på den andra sidan och lyssna på sådant? När det gäller att försvara beslut och handlingar gällande barnen, brukar det vara mina egna jag behöver försvara. Jag var inte en gnutta bekväm i samtalet, men försökte ändå lite kort delge mitt perspektiv innan samtalet övergick till trevligare ämnen.
Det är fan inte enkelt att vara en ensamstående mamma. Det blir inte lättare av att barnets pappa (där ev. ny partner ingår) kritiserar och ifrågasätter varenda beslut, så att alldeles för mycket energi går till att försvara dessa handlingar. Att vara ensamstående är knappast ens jämförbart med att vara sammanboende, vare sig om det gäller den andra biologiska föräldern eller en bonusförälder.
Att som mamma ta ett beslut som omvärlden (läs pappan) anser vara tvivelaktig, handlar absolut inte om att försumma eller att vara ansvarslös. Besluten är, precis som vilken förälders som helst, baserade på barnets bästa. Visst är det så att ibland görs saker på ett annat sätt än det hade gjorts i en familj med två föräldrar. Någon som aldrig har varit en ensam förälder kan inte förstå detta. De vet inte hur jobbigt det är och hur man trots det, mitt i den överväldigande känslan av otillräcklighet, ändå ger 480% för att göra barnets tillvaro så bra som möjligt. Det är denna okunskap som skapar skitsnacket och den ogrundade kritiken.
Tro mig, jag vet. Sedan jag blev sambo har såna där attacker mot mina beslut gällande barnen minskat till nästan obefintliga. När jag var ensam behövde jag försvara mig konstant. Jag fick försvara barnens långa dagar på dagis/fritids och därmed mina arbetstider. Jag fick försvara mitt jobb, att min arbetsplats är på annan ort så att jag behöver lägga onödig tid på pendlande. Jag fick försvara vardagkvällarnas aktiviteter, som oftast var inomhus och “endast” bestod av mat, bad och sängdags. Jag har fått försvara barnens klädsel, de gånger jag har haft barnvakt, sjukdagar och medicinering… Jag har fått försvara i princip allt, varav inget jag gjorde på grund av inkompetens. Det fanns bara ingen förståelse för att det inte är möjligt för en ensam förälder att göra på samma sätt som två föräldrar kan, och därför var det jag gjorde dåligt.
Det var därför jag blev så paff, och så arg, av samtalet. Jag vet att den omtalade mamman är väldigt engagerad och kärleksfull, jag har ju sett det. Med all säkerhet hade hon sina anledningar att åka och bada med flickan. Kanske hade ungen varit symptomfri i flera dagar, kanske var hon tillräckligt frisk just den dagen och mamman ville låta henne få ett avbrott i “sängliggandet” för att göra något kul utomhus. Säkert var det så hon tänkte. Med omtanke och kärlek. För att det är så hon är “funtad”, likadant som alla andra mammor, ensamma eller tvåsamma.
Visst är det så att även jag uttrycker mitt ogillande av exets vissa handlingar, men jag gör det bara med mina närmaste, de som ändå ser det på nära håll. Jag pratar inte om det “på stan”, med vilken flyktig bekant som helst, som råkar vara inom talavstånd (som ju endast är ett sätt att sprida sitt eget missnöje så långt som möjligt).
Varför är det så att en pappa med en ny partner så gärna vill smutskasta mamman?
Min familj
by Kirsi on April 18th, 2012
filed under Så underbart
Vad härligt det är att se att ungarna har samma kärleksfulla uppskattning till vår familj som jag känner. De får nästan abstinens om vi inte har besökt mamma och pappa på ett tag. Ungarna har länge uttryckt sin saknad efter syrran som var ute i världen. Gumman var väldigt allvarlig när hon förklarade hur viktigt det var, och hur gärna hon ville skicka ett påskkort till syster med sambo i Säter (eller Borlänge, eller vart det nu räknas) för att de inte har träffats på så länge. Brorsan har jag inte något konkret exempel på just nu, men med jämna mellanrum kommer det lite gnäll i stil med att “åååååh, kan vi inte åka och hälsa på nån gåååång”. Jag tror att de också ser dem som en del av den direkta familjen, inte som släkt (som jag tänker mig att man kan tycka om morföräldrar, mostrar och morbröder.)
Gällande globetrotter-syrran, så har ungarna räknat dagar tills hon skulle komma hem och är nu så lyckliga över att hon är hemma för att stanna. De vill att hon ska sova här hela tiden, så att de får umgås och ha roligt med henne. Hon hade med sig ett halsband åt båda, och när det var sängdags i lördags kväll, så berättade gubben att det minsann var det bästa halsbandet han någonsin har fått.
Det känns så skönt att vi har en så nära relation, vi i familjen, även om kontakten inte alltid är så tät. Min brorsdotter känns som en syster, mina kusiner känns nästan som syskon de också. Moster och mormor kan ibland ha en föräldraroll även till mig (oss). Jag är så stolt över det. Jag älskar dem och är väldigt tacksam över att samtliga är en naturlig del av inte bara mitt, utan även barnens liv.
Kanske är det likadant i alla andra familjer, att man står varann nära och är delaktiga i alla faser i varandras liv. Vad vet jag. Jag är i alla fall riktigt stolt över min familj. Ungarna, älskling, mamma och pappa, syrror med tillbehör, brorsan med brorsdotter och särbo, mormor, moster och kusiner med familjer… Jag är stolt över dem som personer, över det de har åstadkommit och över att få vara en del av deras liv. De är folk jag litar fullständigt på. Folk som finns där, är tillgängliga när det behövs. Och när det inte behövs. Jag tvekar inte en sekund att ställa upp och hjälpa dem. Villkorslöst. De är alla alltid välkomna till mig, oavsett orsak. För lite fika och snack, för att få skjuts, för sovplats, för att hälla ur sig aggressioner eller tårar, eller vad det nu kan vara. Alltid.
Jag älskar dem alla. Jag vet inte, jag hittar inte riktigt de ord som beskriver vilken kärlek jag känner till min familj… Allt låter så mesigt. Det har tagit långt tid, men nu vågar jag säga det högt. Jag älskar dem och jag är stolt över dem.
Jag har fler morsyskon (kan man säga så?) och kusiner, jag har även en morfar. Men de är mer avlägsna. De är släkt, inte familj. Jag har fastrar och farbröder också. Och fler kusiner. De är också släkt, inte familj. Jag vet inte varför det är så.
Nå, jag ville bara säga att jag är så lycklig över att ha en så underbar familj.
Juice och jävelskap
by Kirsi on September 8th, 2011
filed under Det otäcka inre
Är kaffesugen. Orkar inte fixa. Borde åka till mamma och pappa. Har ingen lust. Bio med ungarna inplanerat ikväll. Har ingen lust. Fryser om fötterna. Orkar inte leta reda på raggsockor. Borde andas. Är fan nästan omöjligt. Borde ta av-paniks-medicinen. Orkar inte öppna burken. Juicen är slut. Vem fan orkar åka till affären..? Fuck all!
Mycket tankar som snurrar. Känner mest panik. Har inte ens lust att resa mig från stolen. Sen när jag orkar ska jag ringa min reikitant och be henne ta bort paniken.
Sen när jag orkar se det positiva i livet ska jag gotta mig åt att även min nya tant på försäkringskassan verkar vara vettig. Hon har i flera dagar försökt få tag på min läkare för att få hans okej på att vi ger fan i arbetsförsöket och ser till att jag får vila i en eller två månader till. Hon tyckte heller inte att det skulle vara nödvändigt med något möte på måndag. Vi vet ju redan nu att allt är åt helvete, så då är det väl ingen mening i att planera för nåt annat än vila. För den planeringen behövs inget möte. Jag håller med. vi får se vad hon säger när hon ringer igen sen.
Så… vem vill komma med choklad till mig?
Vardagen
by Kirsi on September 22nd, 2010
filed under Kaffemonster
Sitter här och fördriver tiden med att ögna igenom några gamla bloggutkast som aldrig blivit publicerade av en och annan anledning. Fastnar vid just detta och kan inte låta bli att läsa om och om… Jag minns när jag skrev det. Jag var så arg över att bli felaktigt anklagad för diverse. Trött över att behöva försvara något som jag vet är grundligt genomtänkt och enbart baserat på kärlek.
Att vara mamma kan inte kategoriseras som en av de enklare sakerna här i livet. Det kan alla mammor intyga. Den pusselbit som läggs till en kvinna i samma sekund hon blir mamma, är enorm. Den pusselbiten täcker hela bröstet, och rymmer… allt. Allt.
Att vara en ensamstående mamma är svårt. Har jag fått förklarat för mig. En ensamstående mamma har pusselbiten som alla mammor har. Därtill har hon en extra del av skuld, en extra del av oro, en av saknad, en av… allt… och fyra ton av att INTE RÄCKA TILL! Med detta och lite till, torde det vara förbjudet för någon annan att kräva mer. Att kräva något!
Jag har tidigare förklarat hur vår vardag är. De veckor jag har barnen kretsar kring stressade rutiner som tvingats fram av det levnadsmönster samhället tillhandahåller. Vakna, morgonbestyr, stressa till dagis och skola för att lämna av, stressa till jobbet, jobba, stressa hemåt, hämta på dagis och skola, skynda via affären vid behov, hem och laga något snabbt innan ungarna hinner somna, bada ungarna när det behövs, och låt dem sedan somna… snart är det morgon och samma sak börjar om!
Vilken människa som helst blir irriterad och sur av ett sådant schema. Full rulle 06:00 – 18:00. Utan andningspauser. Den naturliga utgången av 12 timmars oavbrutet jäkt är inget annat än trötthet. Trötthet som uttrycks i form av gnäll, gråt och retlighet.
Vilken mamma som helst vill underlätta vardagen för sina små. För att underlätta, för att spara på gnäbbandet tills det verkligen är nödvändigt, så måste en ensamstående mamma ta ett och annat beslut. Beslut att tillåta en del saker som inte är helt livsviktiga att förbjuda och beslut att välja bort något som inte är absolut nödvändigt. Det finns inte utrymme för något som inte är en ren nödvändighet.
Gör det verkligen någonting om ungen äter i vardagsrummet, eller går till skolan med lite rufsigt hår? Gör det något om ungen klär sig i det vackraste hon vet, även om det innebär att det ser lite tokigt ut? Gör det något om ungen får uträtta en del av de dagliga göromålen på egen hand?
En ensamstående mamma är också människa, en vanlig person precis som vem som helst. Hon har varken tid eller ork till att driva ett hotell med fullvärdig 24-7 service enligt villkor som någon utan insyn sätter upp….
Det där var i vintras. Jag minns stressen och tröttheten. Frustrationen.
Det känns lite märkligt nu. Jag klassas inte som ensamstående längre, men i praktiken har inte så mycket mer förändrats. Ungarna är fortfarande lika många. Mina arbetsdagar och ungarnas fritidsvistelse är lika långa. Kvällarna och tiden jag kan ge barnen är lika korta. Jag känner dock inte igen den där stressen och frustrationen längre.
Vad beror det på? Jag har väldigt svårt att tro att det är civilstatusen i sig. Sett från det här hållet så har icke-singelheten endast medfört att jag måste mata och bry mig om ytterligare en. 
Kanske är det att jag känner mig så mycket lugnare bara. Om det skulle vara så att jag inte hinner hämta barnen i tid så har jag en backup. Jag är inte längre ensam ansvarig för att sköta hushållet, det finns en sambo som kan handla, dammsuga, diska och laga mat. Okej, inte laga mat. Dessutom berövar jag inte längre barnen en riktig familj… Eller kanske är det att jag inte längre blir anklagad för att vara oansvarig så fort jag inte har agerat på ett sätt som anses korrekt av omgivningen.
Oavsett orsak så känns det lite märkligt att jämföra känslorna då med känslorna nu. Det är sån skillnad! Jag har svårt att förstå hur jag fick vardagen att fungera. Att jag orkade! Jag förstod ju inte ens vilket jäkla hästgöra det är att ensam ta hand om två barn och arbeta heltid. Nu när jag ser tillbaka… Goddamnit! Inte undra på att jag klappade ihop!
Dagens favorit: Hammerfall – Last man standing
Att somna i sin mammas famn
by Kirsi on April 3rd, 2008
filed under Kaffemonster
Tack för alla tröstande och uppmuntrande ord angående beslutet om ungarna. Det känns skönt. Det känns skönt att trots att jag stundtals envist ältar mina (skuld)känslor om att ha lämnat bort mina barn och stundtals helt förtränger faktum att jag gjort det, så finns det underbara människor som orkar lyssna… Som orkar lägga tid på att trösta och försöka få mig att se det bra i situationen och få mig att förstå att det inte finns något fel i att känna som jag känner.
“Du behöver dem och de behöver dig.”, “Det du gör, är det mammor gör. Det de anser vara det bästa för barnen.”, “Filmkvällarna då? Och pannkaksmåndag? Att somna i sin mammas famn betyder mycket för dem.”, “Du är stark som orkar försöka…”, “Du har inte misslyckats…”, “En mamma behöver också sinnesro. Ungarna har dig varmt om hjärtat oavsett hur du gör.”
Dessa ord (och så många fler!) har hittills fått mig att överleva sorgen över beslutet. Även om jag fått en del kommentarer om att en mamma som bryr sig inte gör sådär, en riktig mamma lämnar inte bort sina barn (och jag håller med! Men det är ju deras pappa. Det är inte så att jag kastat dem i något gathörn nånstans. Räknas inte det för nåt?), så är jag förvånad över den förståelse jag mött…
Kan dock inte hjälpa att jag känner att jag har svikit dem. De två sista dagarna med ungarna tog jag ut semester. De två sista dagarna ungarna var mina ville jag verkligen spendera tid med dem. Jag är evigt tacksam till chefen som var förstående och godkände semester med alldeles för kort varsel. De dagarna var underbara. Vi gjorde inte alls så mycket roligt som jag tänkt att vi skulle göra. Men vi sov länge, byggde om legobilen många gånger, flätade hår och sminkade oss, lagade pannkakor och skrattade åt att bulor kan botas med fryst kebab. En av kvällarna förklarade jag för gubben varför jag är lite ledsen över att de ska vara hos pappa så mycket. Han kramade mig länge och svarade: “Jag vet. Jag blev också jätteledsen när jag först fick höra det hos pappa. Men går bra, om min lillasyster blir ledsen och saknar dig så ska jag förklara för henne och trösta henne.” Min bästaste gubbe!
Jag mår inte bra alls. Just nu lever jag mest i förnekelse. Har ingen matlust och sover dåligt. Men jag klarar oftast att hålla mig ifrån tårar. Tänk inte. Fundera inte, känn inte. Fungerar bra för det mesta. För det mesta… I måndags var det ett helvete. Det var den måndagen jag borde njutit av att det var tyst omkring mig och jag var barnledig. Det gjorde jag inte. Ångesten över att nånsin ha känt så tog överhanden. Paniken över att alltid vara barnledig lämnade inte mig ifred… I måndags borde jag ha pustat ut och njutit av tystnaden…
Försöker intala mig att det här är något tillfälligt, det är inte för evigt. En vecka, två veckor… vad är egentligen skillnaden? Det är inte mycket. Det borde inte vara mycket! Man kan tro det… Skillnaden är en evighet. Och de är ju inte borta för evigt! Varför kan inte vetskapen om det få plats? Känslan över förlusten, misslyckandet och sveket accepterar inte logiken i det tillfälliga.
Har klarat mig rätt bra med förnekelse i veckan. Har till och med skrattat och skojat på jobbet… Både igår och idag har magontet inte gjort sig påmind alls så ofta och jag har till och med fått i miig en ordentlig lunch. Jag klarade mig rätt bra. Ända tills jag snubblade över en artikel om något barn som misshandlats till döds. WTF!!! Vad ska det betyda att det där dök upp rätt vad det var!? Jag vill inte läsa nå sånt. Jag undviker alltid sånt där. Läser inte ens nyheter för att det alltid finns en massa skit i det bara (ja! låt mig leva i min lilla bubbla!).
Nå. Uppenbarligen är det inte nog med alla känslor jag brottats med de senaste tio dagarna. Nejnej. Nu är min alldeles för livliga fantasi på hugget! Hur ska jag nu kunna skydda ungarna från allt farligt? Hur ska jag kunna se till att de mår bra? Jag har ingen kontroll. Jag har ingen insikt i deras liv. Detta styrker min känsla av misslyckande. Jag kan längre inte på något vis se till att mina barn håller sig välbehållna… Jag vet. Helt obefogade fantasier… Men vad ska jag göra?? Jag vill inte ha dem och jag behöver inte dem!
Jag kanske också skulle behöva somna i min mammas famn…
Ungarna kommer hem imorgon, och jag är överlycklig för det. Men jag vet inte om jag vågar se dem i ögonen…
Det gör så jävla ont!
