Blomman för dagen? Ångesten för dagen…
by Kirsi on August 14th, 2012
filed under Blommigt, Det otäcka inre
Sjunker och sjunker. Depressionen vill trycka ner mig. Lite i taget, som en hammare som envist bankar ner en spik. Det är mörker och ångest överallt. Jag vill ge upp.
Jag tänker på hur bra jag har mått. Hur mycket energi jag hade och hur stark jag kände mig. Jag vill tillbaka dit. Jag vill känna så igen. Den känslan, den styrkan finns kvar, där på insidan. Den försöker ge ljud ifrån sig, höras och synas. Men depressionen döljer allt det där, vill tysta ner och täcka över. Det pågår så mycket konflikter i huvudet. Och i bröstet. Depressionen försöker utplåna välmåendet och styrkan. De slåss tillbaka med all kraft. Just nu leder depressionen…
Var kommer det här ifrån? De naturliga svängningarna som kommer med bipolärt är bara en orsak. Det finns fler. Det blev för mycket med rehabiliteringsaktiviteten. Tre dagar i sträck förra veckan. Fyra dagar denna vecka och den enda lediga dagen hade jag reiki inbokat. Något att göra, någonstans att befinna mig varje dag. Det blev för mycket. Det blev för stressigt. Kroppen orkade inte det. Jag orkade inte det.
Jag tror också att det där perioden av lycka, glädje och styrka jag hade nyss öppnade några nya dörrar. Jag mådde tillräckligt bra, jag har bearbetat de delarna av mitt förflutna som har kommit upp. Nu är det visst dags för nya. Det sägs att hårt undanträngda, nedstoppade känslor ligger i lager. De kan bara bearbetas genom att skala av ett lager i taget. Nu är det dags för nästa lager. Jag vet inte än vad det är, men insikten kommer väl så småningom.
Jag försöker hänga kvar vid det bra. Jag tänker mycket på den där drömmen jag hade. De djur som fanns med i den. I vissa kulturer anser man att varje människa har ett eller flera så kallade totemdjur, som bland annat kan uppenbara sig i drömmar. Nu vet jag inte om anledningen till att jag såg både vesslan och skunken i drömmen betyder att de är just totemdjur men jag bad syrran kolla upp betydelsen av de djuren, hon som har en bok om just detta. Boken var borta men hon googlade fram detta.
Vessla – Observation, känslighet och skarpsynthet. Ingenting är som det ser ut. Det är bara en illusion. Ofta ser vi bara på ytan. Vi behöver lära oss se mellan raderna. Alltså gå djupare i oss själva. Allt är en sorts kommunikation. Vem är vi egentligen? Vad är det vi säger till varandra. Befria dig från illusionen och du kommer att uppleva det verkliga.
Skunk – Ära, stolthet och självrespekt. Vi är alla skapade av Universum. Allt för ofta väljer vi att stå svaga och kraftlösa istället för att inse det vi verkligen är, nämligen starka, kraftfulla och skapande. Låt ingen övertyga dig om något annat!
Källa: http://rydalsesoteriska.webs.com/andligaguiderochvsen.htm
Visst är det fint att tolka min dröm enligt detta. Det passar ju in så bra då! Det är ju precis det här jag har sysslat med. Och jag försöker hålla kvar vid det.
Men det är så jobbigt med depressionen, med ångesten. Jag måste anstränga mig för varje andetag. Jag orkar knappt andas. Och nu måste jag göra det igen. Ta ett andetag. Och igen. Igen.
Jag sjukanmälde mig igår. För att jag orkar inte gå dit. Kom överens med min rehabiliteringskvinna att vi tar bort alla mina aktiviteter den här veckan. Jag ringde nyss och avbokade min tandläkartid. Jag orkar inte gå dit. Jag orkar inte vara vaken nu och ska jag kunna sova nu kan jag inte ha något inbokat imorgon bitti.
Jag orkar inte acceptera känslan. Inte uppmärksamma eller bekräfta den. Jag orkar inte vara kvar i den.
Jag behöver ha något. Göra något. Köra iväg. Bort, bara bort. Skaffa en ny tatuering. En whiskey…
Torsdagsmys
by Kirsi on June 2nd, 2011
filed under Kaffemonster
Nu har jag haft en dryg vecka av väldigt bra och glada dagar. Underbart! Vilken frihet. 
Nog skulle jag kunna vänja mig vid att leva utan skuld, ångest, oro och annat skräp som alltid trycker på. Övergången till bra dagar gick av sig självt, men själva vågen har underhållits av positiva händelser av olika slag.
Typ nio dagar av välmående. Det är mycket det. Även om jag känner att luften sakta pyser ur, så har jag nu en riktig förhoppning om att saker äntligen rör sig mot det bättre (utan att backa så jävligt vid varje framsteg).
Efter ett möte på jobbet förra veckan blev jag påmind över vilken härlig arbetsplats och vilka underbara jobbarkompisar jag har. De är så mån om att jag ska må bättre och snart kunna komma tillbaka till jobbet. Tack alla ni.
I måndags gick avstämningsmötet med försäkringskassan riktigt bra. Jag behövde knappt säga två ord, utan alla var väl överens om hur min sjukskrivning och rehabilitering ska gå till framöver. Härligt. Det tog bort en handfull med orosmoment. Nu ska jag bara vänta på att få en tid till psykiatrin där någon förhoppningsvis kan peka mig åt rätt håll.
Mitt i all iver kring braigheterna med jobbet och försäkringskassan och mediciner, så bokade jag en resa till Grekland. Javisst! Jag och Internetlina ska hälsa på syster i augusti. Det ska bli fint med lite utlandsluft.
Under några dagar på vägen upp mot denna topp jag befinner mig i nu, skrapade jag fram allt mod jag hittade, bjöd över en vännina på fika och tog upp ett riktigt känsligt ämne. Under senaste reiki-sessionen fick jag en känslovåg över mig när jag insåg att jag helt automatiskt förknippar fragment ur ett tidigare förhållande med mitt nuvarande. Det var lite kusligt att på ett så medvetet sätt beskåda det. Här kom tanken på en aktuell situation, där förknippade jag den med en tidigare erfarenhet, magen sa ifrån, kroppen gillade inte minnet av det förgångna, jag blev ledsen och upprörd, där försvann känslan, där gick allting över…
Nå, jag ska berätta mer om reiki-sessionerna i ett eget inlägg sen. Efter att ha fått det klart för mig att flera år gamla händelser fortfarande dikterar mitt liv, så ville jag prata med denna vännina. Hon har, liksom jag, levt i ett våldsamt förhållande och blivit misshandlad av sin sambo. På hennes sätt att vara och på den lycka som strålar från henne, så gissar jag att hon har kunnat bearbeta sina erfarenheter och kunnat lägga allt det dåliga bakom sig. Jag behövde få veta hur man gör det. Det var en jobbig kväll, men jag är stolt över att jag vågade. Jag är tacksam över att hon delade med sig. Tänk vilka fina vänner jag har!
Som en avslutning på en fin vecka med barnen ville jag göra något kul. Så jag styrde bilen mot Dalarna (där trollen bor!), mot min fristad i Säter. Var kan man ha kul om inte på ett ställe där allting automatiskt är lugnt och fint. Det är dessutom på lagom avstånd, det är en bit att åka, så det är roligt och spännande i bilen, men inte så långt bort att det blir tråkigt att sitta still.
På hemvägen åkte vi förbi Avesta och tittade på dalahästen. Ungarna skojade till det vid poserandet till de “obligatoriska” bilderna och härjade runt lite med att spela in tokigheter. Vi tog vägen förbi stranden också och doppade tårna i kvällssolen. Det var en underbar dag.
Jag har lite fler bilder på facebook, så titta där!
Ha!
by Kirsi on February 13th, 2011
filed under Det otäcka inre
Den ojämna januarin är förbi och inga befarade olyckliga förälskelser har dykt upp. YESS! Kanske är även den inbillade förbannelsen förbi, eller så är det bara så att den gör ett undantag var 10:e år. Nå. Vi märker det om två år.
Något som däremot har dykt upp är en djup och jävlig svacka som kommer att kräva lång tids rehabilitering. Koppen rann över till slut och jag blev knuffad över kanten. Det var inte annat än att motvilligt erkänna sammanbrott och desperat be första bästa ställe om hjälp.
Diagnosen är depression och fem veckors sjukskrivning har hittills inte producerat många tecken på tillfrisknande. Den här gången har jag dock bestämt mig för att inte ge upp, utan kräva den hjälp jag behöver för att bli helt frisk!
Dagens favorit: Vildsvin – Saga utan lyckligt slut
