Jag vet ännu inte vem du är, men jag älskar dig!
by Kirsi on September 9th, 2008
filed under Total förvirring
Bahhh… Det var väl ett jäkla tjat! Facebook, världens mest beroendeframkallande och intetgörande tidsfördriv, den och dess reklam hånar mig dagarna i ända. Vad jag än gör så dyker frågan upp. Elakt pikande påminner den mig hela tiden. “28 år och singel??” Ja!! Jag är det! Fortfarande! Guuu, ge upp nu!
Japps, här är det fortfarande som vanligt. Inget nytt. Solo, sökande. Älskar det, hatar det. Börjar bli en besatthet det här. Tanken och längtan. Det maniska letandet efter någon som passar in i min bild. Vändandet och vrindandet på den stackars pojken i sökandet efter brister, behovet av att snabbt kunna avgöra om även denna ska lämnas bakom direkt, eller om det dröjer lite längre innan faktumet uppenbarar sig. Faktumet, vetskapen om att inte heller denna är duglig. Varenda objekt granskas. För ung, för gammal, fel klädstil, för ointresserad, för tråkig, ett idiotiskt uttalande, för ointressant, förbjuden, för tillgänglig, för otillgänglig, bara fel helt enkelt… En ständig jakt. Ett ständigt vakande över tecken och beteenden som kanske signalerar att denna kan vara just den pusselbiten som saknas…
Jag blir förtjust väldigt lätt har jag märkt. Om det är på grund av att jag är desperat efter kärlek vet jag inte. Om jag visste det så skulle jag låta det vara osagt. 
En luktar gott, en är snäll mot mig, en är rolig, en är intelligent, en är bara fin… och jag är såld. Direkt. Vrider och vänder för att hitta egenskaper som skulle få just denna att passa in. Blundar för faktorer som inte passar in. För att jag vill så gärna. Jag vill så gärna att just denna ska vara den som passar in. Varför kan inte denna platsa? Egentligen behöver jag ju inte ha så höga krav… Vet inte hur länge jag orkar jaga och leta, prova och fundera.
Lika lätt som jag blir förtjust, lika snabbt inser jag att mina ögon lagt sig på helt fel person och förhoppningarna faller samman. Var även denna tvungen att vara en kreation av min längtan? Skulle det även denna gång bara ha levt en stund på grund av min förnekelse över att det var fel från första sekund?
Som bekant, så hämtar jag mycket av min tröst från horoskop. Bland annat så har de för vana att tala om för mig att för att hitta något nytt och spännande så måste jag lämna hemmet lite då och då. Vah!? Måste jag verkligen? 
Fick höra att de flesta flickor lämnar riddar-drömmen långt innan tonåren. Jag kontrar med att jag är en kvinna vars riddar-dröm inte existerade förrn livet visat vilket helvete det kunde vara. Är det verkligen så fel att ha en romantisk fantasi om hur allting ska vara? Horoskopmässigt så ska kärleksbiten 2008 vara som så att jag träffar den rätte i slutet av sommaren. HELA den kärlekslösa sommaren har jag längtat efter slutet. Jah, sommaren ÄR slut!! VAR är han?? Min längtan säger att jag vet… Min mage säger att jag vet, men jag vågar inte tro på det. Mitt förnuft har hittat en miljard hinder… Dessutom har förnuftet slutat tro på allt vad längtan hittar på.
En vän sa att jag begränsar mig. Att jag begränsar mig själv eller låter andra begränsa mig. Många gånger gör jag nog det också. Oftast, främst för att det bara inte är rätt. Hur jag än försöker tro att det kan vara det. Ibland, när jag hittar någon som plockar många poäng från kravlistan, någon som uppfyller kriterierna i väldigt många kategorier, så begränsar jag mig. Beror det på feghet? Rädsla för att bli besviken? Sårad? Eller är jag mer tillfreds med singellivet än jag tror mig vara? Kanske är jag bara nöjd med att få njuta av den personen precis på den nivå den befinner sig? Jag har ingen aning. Av vilken anledning det nu är, så händer det att jag begränsar mig även om jag kanske borde svälja min stolthet och min rädsla och bara go for it.
Under tiden, tills jag fått mig att sluta begränsa mig, tills jag fått mig att sluta söka och överväga varenda tänkbar kandidat, så får jag nöja mig med min längtan. Och min avund. Jag får nöja mig med att avundsjukt glädja mig åt när de jag tycker om ivrigt berättar om allt det underbara, när den leende blicken avslöjar allt och de rosa molnen inte har ett slut…
Detta bevittnande av allt det härliga, fåniga leenden riktat mot en telefon, romaniskt sensuella planer, kärleksfulla gester och ett evigt kvittrande om magpirret, gör mig lite orolig dock. I samma takt som allt detta händer omkring mig, så växer min lista. Min lista på vad jag önskar, vad jag vill ha och vad jag kräver. Frågan är om det verkligen finns någon som har det jag vill ha… Eller någon som inte har allt jag vill ha, men som är rätt ändå. Kanske borde jag skrota drömmen ändå. Kanske är det så att riddar-drömmen bör lämnas kvar vid 10-års ålder…
Nej. Jag behöver ha min dröm. Min riddar-dröm. Det finns en. Jag vet det. En prins, en groda, eller kanske en man bara… Jag har skymtat honom några gånger. Han finns.
Dagens favorit: Jag vet vem jag skulle vilja att du var…
En tvåa och en åtta
by Kirsi on June 11th, 2008
filed under Kaffemonster
Happ… Nu har jag bytt siffra. Igen! It just keeps happening. Två siffror är inte många, och egentligen inte mycket att hetsa upp sig för. Men dessa två är ju så jobbiga. Krokiga och krumeluriga. Två siffror, bestående av nio bokstäver, som bara är allmänt besvärliga.
Nytt nummer, samma liv. Fortfarande singel, längtandes efter den perfekta kärleken. Fortfarande tjock och för lat för att göra något åt saken. Fortfarande instängd i samma lilla lägenhet (som dock är städad för omväxlings skull) och ägare till samma gamla skrothög till transportmedel. Lika galen och förvirrad som alltid annars. Samma liv, nytt nummer.
Drömde mig tillbaka till den här dagen för ett år sedan. Ett annat nummer, samma liv, men då var jag så nöjd! Jag vill vara lika nöjd idag. Regeringen i Kirsiland har givetvis bestämt att det inte går för sig. Nix. Här ska man känna sig besvärad för att behöva slösa pengar på fika för att tysta de munnar som anser att ett sifferbyte är något att fira. Kan vi inte bara sätta oss i skogen med en flaska whiskey och glömma skiten? Idag, som väldigt många andra dagar, är bara blähäh! Det vill säga, inget att hurra för. Bara kliva upp på morgonen och hoppas att sängdags infaller snart igen.
Egentligen är det inte siffran i sig som är det besvärliga. Det är alla andra deprimerande saker som bara vägrar uppgraderas! Hur jag än försöker… Eller försöker jag tillräckligt? Vilket som. Skräp är vad det är idag. Jag är inte ens glad över att ha semester! Ånej. Skuldkänslor över att vara hemma (nå, hos föräldrarna) när jag vet hur besvärlig situationen är på jobbet. Om ingen håller hårt i mig så kommer jag säkerligen åka till jobbet och beta av lite i helgen…. Skadad. Jag vet. Borde gå ut och kasta lite ved…
Nåja. En dag närmare döden. Grattis till mig. 
Dagens favorit: En liten självplockad bukett och ett hastigt skrivet kort
Jag och mina fantasier
by Kirsi on May 1st, 2008
filed under Total förvirring
Som sagt, singel igen… Så nu, ladies and gentlemen, fortsätter följetongen “Gnäll om varför Mr Perfect inte existerar”. Enjoy!
Återigen får jag uppleva överraskningen av hur snabbt en känslostorm kan utlösas. Och besvikelsen över att insikten om att det kommer att sluta illa anländer precis lika snabbt. Den lilla stunden av lyckorus varar alltid tillräckligt länge för att jag ska fastna, och tillräckligt kort för att lämna mig frågande och deprimerad.
Den senaste stormen är bara sjuk. Kort och koncist. Känslorna var och galopperade på förbjuden betesmark. Igen. Varför gör de så? Klättrar över staketet med förtjusning trots att skylten klart och tydligt säger att det är förbjudet område. Sen blir man utkastad och får stå och hänga vid staketet och beundra det grönare gräset på avstånd…
För tillfället är jag nog mest irriterad över att inte ha fått stanna kvar länge nog för att få reda på vad som kunde bli. Mjo, fantasierna gick händelserna långt i förväg och hittade på historier om det som skulle vara. Dessa vill nu inte lägga sig, utan maler envist på om vad som är förlorat. It’s disgusting what dreams can do…
Jag är arg för att aldrig mer få träffa källan till denna förvirring igen. Den här mannen… borde ha stannat kvar lite längre… Jag får aldrig mer träffa den som efter två möten övertygade mig om att det jag längtar efter mycket väl kan finnas i en och samma kropp. Jag är arg för att jag kommer aldrig mer att träffa den som förvånade mig genom att ligga tätt intill i soffan, den som förvånade mig genom att visa vilken intimitet vänskap kan medföra. Han visade mig att det visst går att ta en långpromenad helt utan cigaretter. Jag är arg för att jag saknar den som sitter nyvaken vid frukostbordet och hest ursäktar sitt tillstånd. Mina fantasier sa att den här mannen kunde jag mycket väl presentera för mina barn… Jävla fantasier!
Dagens favorit: Marilyn Manson – Tainted love
Singel igen
by Kirsi on April 22nd, 2008
filed under Total förvirring
En orange sol reser sig sakta, starkt och stolt. Molnet, delvis mörkt och hotfullt, delvis mjukt och fint, försöker vira sig runt för att inte tappa greppet. Där strävar de två mot olika mål, omgivna av en färgsprakande himmel. Det rofyllda ljusblåa blandades med det lyckliga rosa. En sprudlande lila och det vackra turkosa följt av ett skrämmande svart som försikigt lade sig över trädtopparna. Där dansar de två i väntan på att våga släppa. I väntan på att våga hålla kvar.
En alldeles för tidig morgon. På vägen till jobbet ville jag bara stanna bilen mitt i vägen och beundra utsikten. Önskade att jag hade haft med mig kameran. Den bilden beskriver mitt känslomässiga tillstånd bättre än något annat. Ingen panik. Alla motsägelsefulla känslor på en gång.
Sedan en vecka tillbaka har jag återgått till mitt gamla vanliga igenkännliga civilstånd. Singel. Lättad. Ledsen. Besviken. Nöjd. Ensam. Stark. Fri. Fri…
Jag vet inte om jag orkar hitta orden som förklarar varför det inte fungerade. Pulserandet i mitt bröst känner till varenda liten obetydlig orsak, men överföringen av det till ord fungerar inte. Jag säger därför inte mer än att: Norge, min goding… Tack. Du berikade mitt liv.
Dagens favorit: Lauri Tähkä – Pauhaava Sydän
Enastående?
by Kirsi on May 14th, 2007
filed under Total förvirring
Jag håller som bäst på att känna efter huruvida jag vill acceptera mitt nuvarande civilstånd eller inte. Och på vilken nivå jag vill godta det. Singel. Uh… SINGEL… vilket deprimerande ord. Singel. Ensam. Helt själv. Solo. Singel. Ensamstående…? Eller kanske ensam… ensamSTÅENDE… Enastående! Singel. Oberoende. Ensam. Stark… SINGEL!
Näe… jag vet inte hur jag ska ställa mig till saken. Alla dessa ord har både en positiv och en negativ klang i dem. Meh! Man gör det till vad man vill göra det till, tänker du då kanske. Och visst är det så. Om jag bara visste vad jag ville göra det till. Vissa stunder är det lite av “Wohoo!” 
Medan andra vill jag inget hellre än att få vara någons gumma. Då menar jag inte som i när mamma säger “Men gumman då…”. Visst, jag är mammas gumma… men jag vill ju vara någons älskling/gumma. Det är så skönt att inte behöva fundera på någon annans känslor på det viset. Att inte ha någon som upptar tankarna dygnet runt och slippa skicka gulliga sms… Samtidigt… Jag vill ju skicka gulliga sms. Jag vill få gulliga sms och nöjet som följer med att få le lite fånigt och inte tänka på någon annan än that special someone…
Nåja. Den tiden kommer ju det med. Nu ska jag vara glad över att jag fortfarande står upp trots allt. Och jag vägrar lägga mig ned (så mycket). Så irriterande det är. Vetskapen om att rätt vad det är så kommer det. Plunk, klappar till en rakt i pannan och så sitter man där, helt bortom denna värld och ler dumt åt ett sms som säger “Kram”. Orkar jag vänta då? Vore det inte så mycket enklare om man bara kunde planera in det?
Jag har börjat drömma om en viss person. En högst olämplig kandidat för min längtan efter någon att tänka på. Nattdrömmar, visserligen. Drömmar jag inte medvetet styr över. För tydlighetens skull, alltså inte dagdrömmar där jag själv bestämmer vem och vad jag ska drömma om. Undrar just varför han envisas med att dyka upp… Som om jag inte är nog förvirrad helt på eget bevåg! Neejdå… Nu ska det undermedvetna sätta ännu fler griller i huvudet på mig… Mmmhm. Så är det. Misstänker att det börjar bli hög tid för lite skoshopping igen
Undrar du varför jag aldrig skriver något positivt? Jag med ibland. Men en viss pik i åtanke vill jag bara påpeka stundens förklaring till det. Anledningen till att jag inte skriver om något positivt är att mina bra intryck, uttryck, påtryck, avtryck… ja, tryck av olika slag… har jag en förmåga att kunna processa helt på egen hand utan att blanda in det visuella i det hela… Sådådå! Nu vet du!
Undrar hur många inlägg det behövs skrivas för att det ska bli lite sidbyten… Och jag gillar ju inte mariginaljusteringen på texten. :s
Nå, nu är det baddags så jag kommer i säng någon gång denna dag också. En ordentlig ryggmassage skulle inte sitta helt fel heller…
Dagens favorit: Skillet – Those nights
