Inuti kirsi.se

När jag i höstas drömde om min groda så var jag väl medveten om att det var just en dröm. En fantasi som mitt hjärta så länge berättat historier om. En naiv förhoppning om en fantasi som alltid skulle förbli en fantasi. Inte trodde jag väl på allvar att jag skulle hitta någon som ens var i närheten av det jag letat efter. Verkligheten berättade att jag med största sannolikhet skulle nöja mig med något “tillräckligt bra”.

Jag är så glad för att jag hade FEL där! Mitt i mitt mörker damp det ned någon som krävde uppmärksamhet. Jag hade redan gett upp om att någonsin finna kärlek och hade precis insett att jag behövde lägga all fokus på ungarna, mig och vårt välmående. Det fanns inte plats för något mer, det fanns inte energi att slösas på något oväsentligt. Go away, här finns inget att hämta.

Nå, en kväll i januari var behovet att komma bort större än att envist vägra en dejt ens. Ett hastigt beslut resulterade i en riktigt rolig helg i Oslo. Redan på bussen hem kom vibbarna om att detta är nog mer intressant än någon av oss räknat med. Jag slog bort dessa. Jag hade ju bestämt mig för att jag inte ska involvera mig i något halvdant, jag ville inte ha ett till ‘vadmannuvillkalladet’ där jag var måttligt förtjust i karln och spenderade all min tid till att försöka vara kär, eller leta efter orsaker till att inte vara det. Nix! Detta skulle inte leda någonstans.

Jag är SÅ glad för att jag hade fel där. Veckan efter Oslo var intensiv och bestod mest i en massa sms, mail och fåniga leenden. Allting eskalerade väldigt fort. Trevande försök till att diskret lista ut den andres avsikter, eller att blygt delge sina egna i hopp om att det ska besvaras på samma nivå, byttes snart ut till att öppet erkänna våra innersta tankar och känslor. Naket och ärligt. Detta är jag. Dessa är mina styrkor, dessa är mina svagheter. Jag vet inte om jag någonsin tillåtit någon att komma mig så nära. Inga hemligheter och inga lögner. Inga hämningar. Inget kamouflerat eller undanhållet. Right into the bone. Vi pratade öppet om allt, utom våra känslor för varandra…

Den veckan var omtumlande. Den helgen… Kan jag ens beskriva den? Den helgen spenderades precis som den föregångna veckan, i text. Mail, msn och sms. Om vartannat, överlappande, samtidigt, allt på en gång. Ett sms kunde berätta att mailet är snart färdigskrivet eller att ingen svarat på plinget på säkert två minuter… Vi sov inte om nätterna den helgen, utan satt vid datorn och pratade och pratade. Nå, vid ett par tillfällen var det helt slut på ord… Det räckte med att sitta vid skärmen och stirra. Veta att han sitter vid sin, stirrar, och känner detsamma. Det behövdes inga ord. Vi kände det båda två och det fanns ingen mening i att förneka något. Den veckan… Den veckan förälskade jag mig. Den helgen insåg jag att jag har hittat min prins, min groda.

Några gånger under dessa månader har jag stannat till, försökt rensa huvudet och se saker klarare än vad som är möjligt i lyckoruset. Försökt analysera förhållandet på samma sätt som jag alltid brukat. Bena ner det till molekyler och hitta orsaker. Hitta dessa punkter som visar att något är för allvarligt Leta efter fel och brister som skulle tillåta mig att lämna detta som ytterligare ett misslyckande. Leta efter fabricerade godbitar som skulle göra allt så mycket bättre. Det går inte! Det funkar inte. Det finns inga fel att hitta. Missförstå mig rätt nu. Naturligtvis har han fel och brister som alla andra. Han är ju karl ffs! Men det är helt okej! Hans dåliga sidor är en del av honom, de accepteras och älskas precis som allt annat. Och positiva egenskaper, jag behöver inte leta efter dem jag gillar extra mycket. De finns där redan! Allt finns redan! Allt är synligt, klart och tydligt. Jag har tyckt att detta måste ju vara för bra för att vara sant och att hela allt måste bara vara något min hjärna inbillat mig…

Jag är så GLAD för att jag hade fel där. Det här är tydligen helt på riktigt. Helt på sant. Jag vet inte om det är just ärligheten, den totala ärligheten som gör att det är så bra. Eller att vi är så lika på alla möjliga och omöjliga vis som gör att det känns så rätt. Kanske är det just det att varje kväll somna i telefon, att ligga om natten och lyssna till andetag som är så nära, men ändå så långt bort. Eller känslan av hur hjärtats dubbelslag helt plötsligt kan radera miljoner kilometer. Nånting (allting!) orsakar att det känns som att vi kan klara av allt och att det inte finns ett enda hinder i världen. Det finns något som gör att hela kroppen känner att detta är menat. Det finns inga andra alternativ. Det bara så enkelt.

Med stor förtjusning har jag rusat in i något som borde fått mig att fly åt motsatt håll. Leende förundras jag över hur annorlunda jag ser på olika situationer i livet nu. Logiskt sett, borde allt vara precis lika osäkert som resten av livet. Jag borde spela med säkra kort och hålla mig på min kant. Men nej, inte när det gäller oss.
Med en iskall känsla av säkerhet i magen går jag vidare. Det här är det. Han är den. Det ska vara vi.

Jag hittade min riddare. När jag inte ens letade. Nu vet jag vem du är… och jag visste väl att jag älskar dig!

Tags: dröm, fantasi, fel, förhoppning, groda, hämningar, kärlek, karln, mail, msn, Oslo, riddare, sms
Posted in Total förvirring | | No Comments »

Klockan är 23.40 en fredagkväll. Sitter i sängen och tittar på mina serier. Avsnitt efter avsnitt låter jag porten vara öppen. Dörren som tillåter mig att fly verkligheten, som stänger mitt hjärta för orsakerna till min flykt. Sitter här, en fredagkväll, levandes på någon annans fiktiva verklighet. Instängd i mig själv, förnekande det som är.

För en stund sedan såg jag den jag ville ha i min bild. En diskret rörelse, en omedveten gest rev snabbt sönder den föreställningen. Direkt. Allt. Bara borta. Inte ens min ettriga nyfikenhet ville stanna kvar. Helt borta. Självklart är det ett tydligt tecken på att den gnagande misstanken hade helt rätt. Allt var bara en kreation av min fantasi. Så enkelt som intresset och längtan rann av. Det måste bero på att det jag sökte, och tyckte mig se, aldrig fanns egentligen. Min fantasi visade mig filmen, men likt det som rullar på framför mig just nu, så var allt bara påhittat. Långt inom mig visste jag det. Det var många kort rätt, så det var simpelt att låta kreativiteten modifiera lite här, justera lite där, så att resten av korten också blev rätt. Längtan är konstig.

Så tomt det kan kännas när en dröm försvinner. Hålrummet måste fyllas med någon annans berättelser. Besvikelsen är slående och gnistan måste återupplivas med någon annans lyckliga slut.

Jag är övertygad av att minnena av denna inbillade saga kommer att hemsöka mig. Få mig att vilja återkalla just denna längan och nyfikenhet. Trots att ingen del av mig egentligen någonsin fått just denna saga att vara helt rätt. Men vi tar det sen när det kommer, tillsammans med ytterligare besvikelser över att det inte kommer att bli rätt då heller.

Sitter fortfarande i sängen. Skriver detta på det enda papper som fanns tillhands. På baksidan av förra månadens fakturor.

Dagens favorit: Gary Jules – Mad world

Tags: dröm, fantasi, fly, fredagkväll, lyckliga, sängen
Posted in Total förvirring | | No Comments »

Bahhh… Det var väl ett jäkla tjat! Facebook, världens mest beroendeframkallande och intetgörande tidsfördriv, den och dess reklam hånar mig dagarna i ända. Vad jag än gör så dyker frågan upp. Elakt pikande påminner den mig hela tiden. “28 år och singel??” Ja!! Jag är det! Fortfarande! Guuu, ge upp nu!

Japps, här är det fortfarande som vanligt. Inget nytt. Solo, sökande. Älskar det, hatar det. Börjar bli en besatthet det här. Tanken och längtan. Det maniska letandet efter någon som passar in i min bild. Vändandet och vrindandet på den stackars pojken i sökandet efter brister, behovet av att snabbt kunna avgöra om även denna ska lämnas bakom direkt, eller om det dröjer lite längre innan faktumet uppenbarar sig. Faktumet, vetskapen om att inte heller denna är duglig. Varenda objekt granskas. För ung, för gammal, fel klädstil, för ointresserad, för tråkig, ett idiotiskt uttalande, för ointressant, förbjuden, för tillgänglig, för otillgänglig, bara fel helt enkelt… En ständig jakt. Ett ständigt vakande över tecken och beteenden som kanske signalerar att denna kan vara just den pusselbiten som saknas…

Jag blir förtjust väldigt lätt har jag märkt. Om det är på grund av att jag är desperat efter kärlek vet jag inte. Om jag visste det så skulle jag låta det vara osagt. En luktar gott, en är snäll mot mig, en är rolig, en är intelligent, en är bara fin… och jag är såld. Direkt. Vrider och vänder för att hitta egenskaper som skulle få just denna att passa in. Blundar för faktorer som inte passar in. För att jag vill så gärna. Jag vill så gärna att just denna ska vara den som passar in. Varför kan inte denna platsa? Egentligen behöver jag ju inte ha så höga krav… Vet inte hur länge jag orkar jaga och leta, prova och fundera.

Lika lätt som jag blir förtjust, lika snabbt inser jag att mina ögon lagt sig på helt fel person och förhoppningarna faller samman. Var även denna tvungen att vara en kreation av min längtan? Skulle det även denna gång bara ha levt en stund på grund av min förnekelse över att det var fel från första sekund?

Som bekant, så hämtar jag mycket av min tröst från horoskop. Bland annat så har de för vana att tala om för mig att för att hitta något nytt och spännande så måste jag lämna hemmet lite då och då. Vah!? Måste jag verkligen? Fick höra att de flesta flickor lämnar riddar-drömmen långt innan tonåren. Jag kontrar med att jag är en kvinna vars riddar-dröm inte existerade förrn livet visat vilket helvete det kunde vara. Är det verkligen så fel att ha en romantisk fantasi om hur allting ska vara? Horoskopmässigt så ska kärleksbiten 2008 vara som så att jag träffar den rätte i slutet av sommaren. HELA den kärlekslösa sommaren har jag längtat efter slutet. Jah, sommaren ÄR slut!! VAR är han?? Min längtan säger att jag vet… Min mage säger att jag vet, men jag vågar inte tro på det. Mitt förnuft har hittat en miljard hinder… Dessutom har förnuftet slutat tro på allt vad längtan hittar på.

En vän sa att jag begränsar mig. Att jag begränsar mig själv eller låter andra begränsa mig. Många gånger gör jag nog det också. Oftast, främst för att det bara inte är rätt. Hur jag än försöker tro att det kan vara det. Ibland, när jag hittar någon som plockar många poäng från kravlistan, någon som uppfyller kriterierna i väldigt många kategorier, så begränsar jag mig. Beror det på feghet? Rädsla för att bli besviken? Sårad? Eller är jag mer tillfreds med singellivet än jag tror mig vara? Kanske är jag bara nöjd med att få njuta av den personen precis på den nivå den befinner sig? Jag har ingen aning. Av vilken anledning det nu är, så händer det att jag begränsar mig även om jag kanske borde svälja min stolthet och min rädsla och bara go for it.

Under tiden, tills jag fått mig att sluta begränsa mig, tills jag fått mig att sluta söka och överväga varenda tänkbar kandidat, så får jag nöja mig med min längtan. Och min avund. Jag får nöja mig med att avundsjukt glädja mig åt när de jag tycker om ivrigt berättar om allt det underbara, när den leende blicken avslöjar allt och de rosa molnen inte har ett slut…

Detta bevittnande av allt det härliga, fåniga leenden riktat mot en telefon, romaniskt sensuella planer, kärleksfulla gester och ett evigt kvittrande om magpirret, gör mig lite orolig dock. I samma takt som allt detta händer omkring mig, så växer min lista. Min lista på vad jag önskar, vad jag vill ha och vad jag kräver. Frågan är om det verkligen finns någon som har det jag vill ha… Eller någon som inte har allt jag vill ha, men som är rätt ändå. Kanske borde jag skrota drömmen ändå. Kanske är det så att riddar-drömmen bör lämnas kvar vid 10-års ålder…

Nej. Jag behöver ha min dröm. Min riddar-dröm. Det finns en. Jag vet det. En prins, en groda, eller kanske en man bara… Jag har skymtat honom några gånger. Han finns.

Dagens favorit: Jag vet vem jag skulle vilja att du var…

Tags: dröm, Facebook, förtjust, groda, hatar, horoskop, jakt, kvinna, längtan, prins, rädsla, rolig, Sårad, singel, tjat, tråkig, tröst
Posted in Total förvirring | | 5 Comments »

…kan drömmarna bete sig ännu mer förvirrande än normalt…

Det är kallt. Två täcken, och ändå är det kallt. Svettigt, och det är kallt. Vaken. Slumrar till. Vaknar och fryser. Försöker ignonera nålarna som envisas med att dansa på huden. Miljarder små nålar åker fram och tillbaka på huden. Överallt. På hela kroppen. Ibland är de iskalla. Ibland är de kokheta. Ignorera nålarna.

Sömn underlättar, får nålarna att lugna ner sig lite. Alldeles för matt för att röra mig. Vem hämtar raggsockorna?

Dröm eller verklighet? Vandrar runt i en dimma och förundras över det jag ser. Två bekanta står mittemot varann och gör vågrörelser mot mitt “nät”. Mitt nät av grått stickigt garn. Vad sjutton är det för nät? varför väver de vidare på det? Är det nätet som sticks. Efter en stunds vävande med stora vågrörelser med armarna visar det sig att nätet är en vanlig grytlapp. Det är fortfarande nålarna som sticks.

Vaknar till av högljutt skratt. Vem skrattar? Jag? Nejnej. Jag är ju mest fundersam. Var ju nyss ute med jobbarkompisarna och skulle åka pulka. Fundersam över varför vi var och klättrade i någon lerig backe i finkläder… Det kan ju inte ha varit en dröm. Har ju ont i kroppen av att ha halkat runt och ramlat i leran. Orkar inte öppna ögonen, men kroppen är ju blöt och klibbig överallt. Det måste vara lera.

vad är det för rovdjur som har tagit delar av mitt skydd? Något i skogen slet av mig mitt skydd. Eller var det bara alla täcken som knölat ihop sig helt fel?

Nålarna jobbar på för fullt. Ignorera nålarna. Fryser. Det är för varmt. Nålar. Feber.

Dagens favorit: Alvedon

Tags: dimma, dröm, kallt, rovdjur, skrattar
Posted in Kaffemonster | | No Comments »

Vad nu då!? Vår-depression? Rädsla? Allmän idioti? Inte fan vet jag vad det är. Känner mig bara bläh!

Måndag. Sitter på bussen hem. Önskar att jag kunde ha stannat. Undrade varför det underbara alltid måste sluta så snabbt. Njuter av musiken och slumrar till. Drömmer. Halvt vaken, halvt i sömnen. Placerar mitt liv i låten. Vaknar till, byter låt. Somnar och anpassar mitt liv till den låten….

Det var skumt. Större delen av hemvägen satt jag i något slags mittemellan och lyssnade på musiken. Medveten, men ändå inte. Sov, men var ändå vaken. I dvala. Tänkte på vad jag vill. Och inte vill. Händelseförloppet i tankarna styrde jag inte över. Musiken styrde. Vid varje ny låt ändrades riktningen och jag såg fram emot att få se fortsättningen. En tv-serie? Mittemellan dröm och verklighet.

Hade en underbar helg. Ville inte lämna det. Varje gång. Jag vill stanna. Eller ta med mig. Tycker om det livet. Tycker om hur fri jag känner mig. Tycker om den ömhet jag får. Ville inte lämna. Vill inte vänta till nästa gång. Orkar inte vänta. Orkar inte lämna igen.

För omväxlings skull slutade bussresan i en eftermiddagsvardag. 15.30. Västerås är inte tomt. Jag är tom. Som en robot stressar jag till bilen. Släpandes på väskan. Vantarna i väskan. Måste handla måste hinna lämna av allt hemma innan ungarna ska hämtas. Det är en sen vecka på jobbet, så ungarnas tid på dagis/fritids är till 18.30. Det är ju ingen brådska, men jag vill så gärna få krama om dem så fort som möjligt.

Måndag. Verkligheten. Vardagen. Det är så härligt att komma hem till att den första tanden lossnar vilken sekund som helst. Det är så härligt att komma hem till en gåva i form av den finaste ringen i samlingen, en prinsessas bästa mamma ska ha den bästa ringen tydligen. Trots stressen över hur mycket disk som behövs göras av med, städningen och allt annat som ska ordnas inför ett födelsedagskalas, så är det så härligt att komma hem till två barns enorma glädje över att få baka chokladbollar helt själva.

Där försvann känslan av det underbara kvarlämnade. Där uppenbarade sig känslan av den underbara vardagen. Det känns som att jag har två helt olika liv. Ett ansvarsfullt och ett ansvarslöst. Två liv. Båda lekfulla, men på helt olika sätt. Två liv som jag älskar. Och hatar. Frågan är om det är möjligt att sammanfoga dessa två liv… Visserligen har jag blivit kallad drottning i båda dessa liv, så det är ju ett bra tecken. Men jag undrar ju. Kan det vara möjligt? Är det nån menig att fundera på det ens?

Jag vet inte. Förmodligen är det så att jag ensam i tankarna lever båda mina liv aldeles för långt in i framtiden. Vet inte varför. Måste stilla sinnet av någon anledning. På något sätt. Måste hitta alla möjliga vägar som drömmarna kan få ta. Måste överväga vilka konsvekvenser allt kan få. Vilka jag vill acceptera och vilka jag vägrar erkänna. Måste få något i mig att veta vad jag vill. Och något att vara tillfreds med vad tillvaron erbjuder.

Det fanns en situation i helgen som fick mig att fundera. Undra om det med ett förhållande verkligen är något för mig. Kanske bör jag vara singel resten av mitt liv och bara längta efter kärleken. Kanske är det meningen att den kärlek jag har tillräcklig, den ovillkorliga kärlek jag får av min familj, kanske bör den vara nog. Den situationen jag pratar om… Den fick mig att inse att det finns sidor av allt det här underbara som jag inte är villig att uppleva. Jag har upplevt det förut, och även om det är orättvist, så drog jag genast paralleller. Det var så då, det kommer att vara så nu, och jag vill inte. Javisst. Det är gulligt och härligt nu. Men om ett halvår då? Ska allt det, det jag en gång i tiden jobbade hårt med att komma ifrån, vara tillbaka? Jag vet inte. Kände mig sviken. Den känslan fick mig att vackla. Klappade till delen av mig som som bara saknar, längtar och tycker att allt är så underbart. Dämpade allt. Jodå. Jag längtar, saknar och drömmer ännu. Men kraften i det är inte lika stor längre. Kände mig sviken…

Å andra sidan… Sveken har haglat från alla möjliga olika håll på senare tid. Jag har förlorat förtroendet för en handfull människor. På ett par veckor bara. Är det en epidemi?? Det var människor jag värderade högt. Nu… Borta. I ett nafs. Möjligheten att det mesta går att reparera finns ju, men jag tror inte att ens vill ge mig på ett försök. Jag vill inte ha överseende med de händelser som sårade mig.

Jag vill ingenting egentligen. Jag vill allt. Men jag vill ingenting. Vill inte somna. Vill inte vakna. Vill inte äta och vill inte låta bli. Jag vill inte ens gå till jobbet längre.

Kan nån bara ta ut det här som sitter i bröstet på mig? Ta bort det. Allt!

Dagens favorit: Minnen av det som känns bra ur vilken synpunkt som helst.

Tags: dröm, familj, helg, hem, ingenting, kärlek, kram, längtar, rädsla, underbar, Västerås
Posted in Kaffemonster | | 2 Comments »