Inuti kirsi.se

Inte för att jag kan garantera att detta blir begripligt på något sätt, men jag måste göra ett försök att få ut något vettigt (?) av mitt nuvarande virrvarr. Dagen har varit fylld med intryck av varierande natur som jag inte riktigt vet vilket fack de ska placeras i. Och vad ska jag göra med bieffekterna av alla dessa intryck? Varningstexten “Läses på egen risk” finns på alla mina inlägg, men kommer förmodligen att gälla detta i synnerhet…

(Tre cigg, ett hjärnstillestånd och otaliga felmeddelanden senare inser jag att jag inte alls behöver vara så förvirrad, det är lättare att bara ta den enkla vägen)

Jag har verkligen underbara vänner. Det spelar ingen roll hur många gånger jag envisas med att älta allt möjligt, så lyssnar de tålmodigt. Misstänker visserligen att de inte uppskattar det lika högt som jag, men vi låter den biten stanna vid misstankar. Som sagt, dagen har erbjudit en hel massa händelser och tankeverksamhet som ruskat om mig rätt ordentligt. Allting tillsammans, mmm… det handlar om orkanstyrka. Jag vet inte riktigt var jag ska börja…

Kronologisk ordning vore nog det bästa. Så, jobbet. Det har länge varit känt att det snart blir en ansvarsposition ledig. Jag vikarierade ju som ansvarig i somras, så naturligtvis har jag lekt med tanken om att vara ansvarsfull på en lite mer permanent basis. Idag när det blev officiellt med att platsen är ledig, så blev det helt plötsligt väldigt skrämmande. Kan jag klara av ett sådant jobb, att ha personalansvar? Mjo, det var ju inga problem i somras, men tanken på att jag skulle vara ansvarig på allvar fick mig att backa några steg (nog för att jag tog uppdraget på allvar i somras, men det var ändå inte på riktig så att säga). Vågar jag ens söka? Vad kan jag egentligen bidra med? Samtidigt växte nyfikenheten i mig. Vågar jag tro på mig själv? Varför inte? Klart jag kan, precis som alla andra. Men är jag modig nog? Kanske inte, det här kanske är en dröm eller ett mål som inte ska växa fram ur ingenstans. Jag vet inte ens om jag vill ha det jobbet, så kanske är det bäst att bara inte göra något och acceptera den förändring som erbjuds helt utan min medverkan…

Normalt när jag behöver konsultation så vänder jag mig till någon som alltid har ärliga åsikter och smarta råd att ge, den person utöver min närmaste familj som jag har mest förtroende för. Denna gången var inte ett undantag, responsen hörde dock till det ovanliga. Ärligt var det givetvis, men förhöjandet av mitt mod och självförtoende, som jag egentligen efterfrågade, uteblev. Jag borde inte ha blivit förvånad. De åsikter jag fick var baserade på den linje som vi båda gått efter en tid nu, och målet är i sikte. När det nås, så hjälper det honom väldigt mycket, samtidigt som jag får mer tid till att göra det jag verkligen vill. Att hjälpen inte hade den vinkling jag förväntade mig var alltså inget konstigt. Efter en stunds diskuterande märkte jag att min velighet färgades mer och mer av hans tankar och åsikter kring risken att förlora det vi hittills strävat efter. Om jag ska kunna ta ett beslut om vad jag vill så måste det ske på mina villkor. För att allt ska bli rätt, så måste jag denna gången enbart ta hänsyn till mina känslor och åsikter. Även han sa nästan direkt att valet var mitt och att jag måste bestämma själv. Jag är fortfarande inte helt säker på hur jag ska göra, men just nu känns det lite som att jag kommer att ångra mig om jag inte söker. Att skicka in en ansökan betyder ju inte att jag får positionen. Att inte söka har endast en utgång, och då har jag inte gjort det jag kunnat.

Det var den egoistiska versionen av den biten. Förutom att jag hela dagen slitit loss en prästkrages kronblad med mitt vill-vill inte-vill-vill inte, så känner jag ju skuld. Sviker jag en vän om jag följer magkänslan? Sviker jag mig själv kanske? Just nu tröstar jag mig med lättnaden över att det faktiskt finns relationer där respekten är total. Trots olika åsikter och viljor, så är det helt okej. (Jaja, bara man har lite sunt förnuft så vet man ju att det är så det ska vara, men jag har inte upplevt det speciellt ofta. Åtminstone inte så tydligt som det var nu).

Som om inte berochdalbanan under dagen vore nog så gjorde jag en och annan upptäckt under kvällen. Något jag inte riktigt reflekterat över innan, men som bekräftade en del av det jag beskriver i förra inlägget. Jag hittade en ny pusselbit av det efterlängtade.

Sedan Serbien-resan har jag och en (annan) vän haft planer på en bildkväll. (Vore det inte för honom, att han ställde upp helt utan vidare eftertanke, så hade jag inte vågat åka. Det är värt SÅ mycket. Enligt mina beräkningar behöver jag bjuda på 83 middagar och städa hans lägenhet minst två gånger för att vi ska vara kvitt.) Nå, bildkvällen har dröjt av olika anledningar, men nu behövde jag verkligen få det städat så jag krävde att en sådan ska bokas in. Motivation för städningen givetvis.

Det var alltså bildkväll ikväll. Jag har besök alldeles för sällan, så naturligtvis såg jag fram emot det. Med all rätt dessutom, det är alltid roligt att umgås med honom. Ungarna tyckte också att det var jättekul. Jag förvånades över deras beteende. Först och främst, så var de lugna och fina. Bråkade inte ett dugg. Var det där verkligen mina barn? De skulle visa honom sina leksaker, gubben släpade stolt fram sin lilla låda med legon och gumman förklarade sakligt att den hatten hör inte till den hästen, utan den blåa. Gumman var den som var blyg och reserverad, gubben var framåt och pratglad. Helt omvända roller, så brukar det inte vara. Fick jag kanske fel barn med mig från dagis och skola? Å andra sidan, vi brukar inte ha besök heller…

Vi satt och åt när det plötsligt slog mig. Det är det här, det är därför! Det var riktigt trevligt att vara fyra vid matbordet. Det var så skönt att sitta hemma vid matbordet och kunna varva konversationer mellan barnen och en vuxen. Att inte behöva göra allting själv utan få lite välmenande assistans. Gubben fick hjälp att fylla på sitt glas, helt utan att jag behövde resa på mig. Gumman kommenterade visserligen att det där kan han själv (varpå svaret var att ibland hjälper man för att vara snäll).

Det slog mig att det här är en bit av det jag längtar efter. Att dela små vardagliga saker med någon. Små små enkla saker, som att duka fram och hälla upp lite saft. Jamen ja, givetvis gör vi allt det här med familjen allt som oftast, men det var som annorlunda nu. Det var mer hemtrevligt, mer privat, mer…. ja… mitt? Mitt liv? Det var hemma. Att det skulle behövas en kväll i sällskapet av en god vän för att det ska klarna…

Visserligen har jag tidigare berättat om att det helt plötsligt blev viktigt med familjebilden, men nu är det tydligare. Jag letar inte efter någon för mig. Jag letar efter någon för oss. För mig och ungarna. Och då duger inte vilket trash som helst. Det är därför jag är “kräsen”, det är därför jag utvärderar och ratar på två sekunder. Någon mr not-quite-right-but-okey duger inte. Hrrmmm “Inte ens för underhållssyften?” ropar någon stackare bak i huvvet…. Nä. Jo. Kanske. Beror väl mest på definitionen… Nä. Jag vet inte. Just nu vet jag bara att det finns anledningar till varför jag är singel. De anledningarna är till största del mina egna val uppenbarligen.

Som sagt. Orkanstyrka. “Ingen panik, alla känslor på en gång…” Är det inte då det är dags att panika? Insåg precis att jag inte kan beskriva de stormar som flödat igenom mig idag. Förmodligen har jag glömt något väldigt viktigt, och dubblat det onödiga… Så varför skriva 1800 rader med bokstäver om det?

Hursom. Alla miljarder rader som bantats ner till 1800, alla bokstäver som finns där vill egentligen säga något väldigt enkelt. Allt är så simpelt som att de vänner jag har är något utöver det vanliga. De stannar envist kvar och stöttar när jag vrålar om ensamhet och längtan. När jag gör dumheter eller irrar in mig i min oändliga monolog. När jag är stolt och modig, och när jag bara behöver snacka skit. De släpar fram allt möjligt ur mina gömmor, de håller mig på plats. Ibland med grym ärlighet, ibland med humor eller empati, ibland helt omedvetet…

Undrar om de vet hur mycket jag egentligen uppskattar dem och hur mycket jag tycker om dem? Så upptagen som jag är i mitt lilla helvete till värld så har jag nog glömt att säga det.

Dagens favorit: “Hold me when I’m here, Right me when I’m wrong, Hold me when I’m scared and love me when I’m gone” (3 doors down – When I’m gone)

Tags: familj, känslor, orkanstyrka, skrämmande
Posted in Total förvirring | | No Comments »

Vad gör man när man mår dåligt? Jo, man letar desperat efter lösningen och bramåendet. Hela veckan har jag terroriserat mina jobbarkompisar genom att tvinga ut dem på promenad. Den ena efter den andra, enbart för att jag är i stort behov av sällskap och att få älta ur mig allt jag mår dåligt av. Jag är så tacksam över att jag har vänner som utan vidare eftertanke beger sig ut i solskenet med mig. Det är tack vare alla dessa solskenspromenader som jag har överlevt veckan.

För första gången på evigheter valde jag att gnälla om mina problem till andra än min familj. Antar att familjen tröttnat för länge sedan, och den nyuppkomna insikten (och rädslan) över att det faktiskt är väldigt realistiskt att jag kan förlora allt annat jag har, fick mig att välja att terrorisera dessa stackare.

Hursomhaver. Mitt i denna förföljelse av allt jag vill behålla i mitt liv, så glömde jag tillfredställelsen av att uppskatta det som faktiskt finns där oavsett vad jag tycker och känner. Familjen. De jag älskar. De som finns bortom vett och etikett. De som ger den bästa tröst oavsett vad.

Bortsett från förra lördagen, så var gårdagen den bästa på länge. Jobb. Promenad. Och frihet efter det. Det är sommar nu. Vad gör man när man har känslor som inte borde existera? Man badar i alldeles för kallt vatten!

Nå vattnet var lite grumligt i och med att pumpen och kloren inte hunnit göra sitt jobb. Men det gick ju bra att bara ändå! Syrran tyckte att det var för kallt. Det var det ju inte. Vekling!

Som sagt. Nu var ju vattnet grumligt och skumt. Men om några dagar har alla gjort sitt jobb och det kommer att se ut som såhär.

Badterapi är bra and all that. Men som du vet, så är jag aldrig nöjd med min tillvaro. Det som är fysiskt jobbigt är alltid det bästa. Du anar inte hur bra man kan må av att medvetet skaffa sig träningsvärk! Bara för att liva upp det hela, måste det ju börja med att flytta en blomkruka så att mamma kan få panika över en platt och död ödla. Se så söt han är! Tror minsann att man ser tungan till och med.

Det allra bästa är ändå att jobba med veden. Vet inte om jag kan förklara hur skönt det är att bära och kasta. Att klyva och ha sönder. Och kasta… Och bära, flytta på… Det väger apa! Men jusst att kunna avreagera sig på något så enkelt som ved… Att få utlopp för all den styrka (av varierande natur) som finns inuti och bara längtar ut… Det är guld värt.

Det är bara så. Träningsvärk och allt. Den bästa trösten, den bästa glädjen, finns ändå hos familjen. Men ändå, du lär ju kolla in de sexiga stövlarna!

Dagens favorit: Popeda – Pitkä kuuma kesä

Tags: död, familj, känslor, sällskap, tröst
Posted in Kaffemonster | | 1 Comment »

Vad nu då!? Vår-depression? Rädsla? Allmän idioti? Inte fan vet jag vad det är. Känner mig bara bläh!

Måndag. Sitter på bussen hem. Önskar att jag kunde ha stannat. Undrade varför det underbara alltid måste sluta så snabbt. Njuter av musiken och slumrar till. Drömmer. Halvt vaken, halvt i sömnen. Placerar mitt liv i låten. Vaknar till, byter låt. Somnar och anpassar mitt liv till den låten….

Det var skumt. Större delen av hemvägen satt jag i något slags mittemellan och lyssnade på musiken. Medveten, men ändå inte. Sov, men var ändå vaken. I dvala. Tänkte på vad jag vill. Och inte vill. Händelseförloppet i tankarna styrde jag inte över. Musiken styrde. Vid varje ny låt ändrades riktningen och jag såg fram emot att få se fortsättningen. En tv-serie? Mittemellan dröm och verklighet.

Hade en underbar helg. Ville inte lämna det. Varje gång. Jag vill stanna. Eller ta med mig. Tycker om det livet. Tycker om hur fri jag känner mig. Tycker om den ömhet jag får. Ville inte lämna. Vill inte vänta till nästa gång. Orkar inte vänta. Orkar inte lämna igen.

För omväxlings skull slutade bussresan i en eftermiddagsvardag. 15.30. Västerås är inte tomt. Jag är tom. Som en robot stressar jag till bilen. Släpandes på väskan. Vantarna i väskan. Måste handla måste hinna lämna av allt hemma innan ungarna ska hämtas. Det är en sen vecka på jobbet, så ungarnas tid på dagis/fritids är till 18.30. Det är ju ingen brådska, men jag vill så gärna få krama om dem så fort som möjligt.

Måndag. Verkligheten. Vardagen. Det är så härligt att komma hem till att den första tanden lossnar vilken sekund som helst. Det är så härligt att komma hem till en gåva i form av den finaste ringen i samlingen, en prinsessas bästa mamma ska ha den bästa ringen tydligen. Trots stressen över hur mycket disk som behövs göras av med, städningen och allt annat som ska ordnas inför ett födelsedagskalas, så är det så härligt att komma hem till två barns enorma glädje över att få baka chokladbollar helt själva.

Där försvann känslan av det underbara kvarlämnade. Där uppenbarade sig känslan av den underbara vardagen. Det känns som att jag har två helt olika liv. Ett ansvarsfullt och ett ansvarslöst. Två liv. Båda lekfulla, men på helt olika sätt. Två liv som jag älskar. Och hatar. Frågan är om det är möjligt att sammanfoga dessa två liv… Visserligen har jag blivit kallad drottning i båda dessa liv, så det är ju ett bra tecken. Men jag undrar ju. Kan det vara möjligt? Är det nån menig att fundera på det ens?

Jag vet inte. Förmodligen är det så att jag ensam i tankarna lever båda mina liv aldeles för långt in i framtiden. Vet inte varför. Måste stilla sinnet av någon anledning. På något sätt. Måste hitta alla möjliga vägar som drömmarna kan få ta. Måste överväga vilka konsvekvenser allt kan få. Vilka jag vill acceptera och vilka jag vägrar erkänna. Måste få något i mig att veta vad jag vill. Och något att vara tillfreds med vad tillvaron erbjuder.

Det fanns en situation i helgen som fick mig att fundera. Undra om det med ett förhållande verkligen är något för mig. Kanske bör jag vara singel resten av mitt liv och bara längta efter kärleken. Kanske är det meningen att den kärlek jag har tillräcklig, den ovillkorliga kärlek jag får av min familj, kanske bör den vara nog. Den situationen jag pratar om… Den fick mig att inse att det finns sidor av allt det här underbara som jag inte är villig att uppleva. Jag har upplevt det förut, och även om det är orättvist, så drog jag genast paralleller. Det var så då, det kommer att vara så nu, och jag vill inte. Javisst. Det är gulligt och härligt nu. Men om ett halvår då? Ska allt det, det jag en gång i tiden jobbade hårt med att komma ifrån, vara tillbaka? Jag vet inte. Kände mig sviken. Den känslan fick mig att vackla. Klappade till delen av mig som som bara saknar, längtar och tycker att allt är så underbart. Dämpade allt. Jodå. Jag längtar, saknar och drömmer ännu. Men kraften i det är inte lika stor längre. Kände mig sviken…

Å andra sidan… Sveken har haglat från alla möjliga olika håll på senare tid. Jag har förlorat förtroendet för en handfull människor. På ett par veckor bara. Är det en epidemi?? Det var människor jag värderade högt. Nu… Borta. I ett nafs. Möjligheten att det mesta går att reparera finns ju, men jag tror inte att ens vill ge mig på ett försök. Jag vill inte ha överseende med de händelser som sårade mig.

Jag vill ingenting egentligen. Jag vill allt. Men jag vill ingenting. Vill inte somna. Vill inte vakna. Vill inte äta och vill inte låta bli. Jag vill inte ens gå till jobbet längre.

Kan nån bara ta ut det här som sitter i bröstet på mig? Ta bort det. Allt!

Dagens favorit: Minnen av det som känns bra ur vilken synpunkt som helst.

Tags: dröm, familj, helg, hem, ingenting, kärlek, kram, längtar, rädsla, underbar, Västerås
Posted in Kaffemonster | | 2 Comments »