Inuti kirsi.se

När jag i höstas drömde om min groda så var jag väl medveten om att det var just en dröm. En fantasi som mitt hjärta så länge berättat historier om. En naiv förhoppning om en fantasi som alltid skulle förbli en fantasi. Inte trodde jag väl på allvar att jag skulle hitta någon som ens var i närheten av det jag letat efter. Verkligheten berättade att jag med största sannolikhet skulle nöja mig med något “tillräckligt bra”.

Jag är så glad för att jag hade FEL där! Mitt i mitt mörker damp det ned någon som krävde uppmärksamhet. Jag hade redan gett upp om att någonsin finna kärlek och hade precis insett att jag behövde lägga all fokus på ungarna, mig och vårt välmående. Det fanns inte plats för något mer, det fanns inte energi att slösas på något oväsentligt. Go away, här finns inget att hämta.

Nå, en kväll i januari var behovet att komma bort större än att envist vägra en dejt ens. Ett hastigt beslut resulterade i en riktigt rolig helg i Oslo. Redan på bussen hem kom vibbarna om att detta är nog mer intressant än någon av oss räknat med. Jag slog bort dessa. Jag hade ju bestämt mig för att jag inte ska involvera mig i något halvdant, jag ville inte ha ett till ‘vadmannuvillkalladet’ där jag var måttligt förtjust i karln och spenderade all min tid till att försöka vara kär, eller leta efter orsaker till att inte vara det. Nix! Detta skulle inte leda någonstans.

Jag är SÅ glad för att jag hade fel där. Veckan efter Oslo var intensiv och bestod mest i en massa sms, mail och fåniga leenden. Allting eskalerade väldigt fort. Trevande försök till att diskret lista ut den andres avsikter, eller att blygt delge sina egna i hopp om att det ska besvaras på samma nivå, byttes snart ut till att öppet erkänna våra innersta tankar och känslor. Naket och ärligt. Detta är jag. Dessa är mina styrkor, dessa är mina svagheter. Jag vet inte om jag någonsin tillåtit någon att komma mig så nära. Inga hemligheter och inga lögner. Inga hämningar. Inget kamouflerat eller undanhållet. Right into the bone. Vi pratade öppet om allt, utom våra känslor för varandra…

Den veckan var omtumlande. Den helgen… Kan jag ens beskriva den? Den helgen spenderades precis som den föregångna veckan, i text. Mail, msn och sms. Om vartannat, överlappande, samtidigt, allt på en gång. Ett sms kunde berätta att mailet är snart färdigskrivet eller att ingen svarat på plinget på säkert två minuter… Vi sov inte om nätterna den helgen, utan satt vid datorn och pratade och pratade. Nå, vid ett par tillfällen var det helt slut på ord… Det räckte med att sitta vid skärmen och stirra. Veta att han sitter vid sin, stirrar, och känner detsamma. Det behövdes inga ord. Vi kände det båda två och det fanns ingen mening i att förneka något. Den veckan… Den veckan förälskade jag mig. Den helgen insåg jag att jag har hittat min prins, min groda.

Några gånger under dessa månader har jag stannat till, försökt rensa huvudet och se saker klarare än vad som är möjligt i lyckoruset. Försökt analysera förhållandet på samma sätt som jag alltid brukat. Bena ner det till molekyler och hitta orsaker. Hitta dessa punkter som visar att något är för allvarligt Leta efter fel och brister som skulle tillåta mig att lämna detta som ytterligare ett misslyckande. Leta efter fabricerade godbitar som skulle göra allt så mycket bättre. Det går inte! Det funkar inte. Det finns inga fel att hitta. Missförstå mig rätt nu. Naturligtvis har han fel och brister som alla andra. Han är ju karl ffs! Men det är helt okej! Hans dåliga sidor är en del av honom, de accepteras och älskas precis som allt annat. Och positiva egenskaper, jag behöver inte leta efter dem jag gillar extra mycket. De finns där redan! Allt finns redan! Allt är synligt, klart och tydligt. Jag har tyckt att detta måste ju vara för bra för att vara sant och att hela allt måste bara vara något min hjärna inbillat mig…

Jag är så GLAD för att jag hade fel där. Det här är tydligen helt på riktigt. Helt på sant. Jag vet inte om det är just ärligheten, den totala ärligheten som gör att det är så bra. Eller att vi är så lika på alla möjliga och omöjliga vis som gör att det känns så rätt. Kanske är det just det att varje kväll somna i telefon, att ligga om natten och lyssna till andetag som är så nära, men ändå så långt bort. Eller känslan av hur hjärtats dubbelslag helt plötsligt kan radera miljoner kilometer. Nånting (allting!) orsakar att det känns som att vi kan klara av allt och att det inte finns ett enda hinder i världen. Det finns något som gör att hela kroppen känner att detta är menat. Det finns inga andra alternativ. Det bara så enkelt.

Med stor förtjusning har jag rusat in i något som borde fått mig att fly åt motsatt håll. Leende förundras jag över hur annorlunda jag ser på olika situationer i livet nu. Logiskt sett, borde allt vara precis lika osäkert som resten av livet. Jag borde spela med säkra kort och hålla mig på min kant. Men nej, inte när det gäller oss.
Med en iskall känsla av säkerhet i magen går jag vidare. Det här är det. Han är den. Det ska vara vi.

Jag hittade min riddare. När jag inte ens letade. Nu vet jag vem du är… och jag visste väl att jag älskar dig!

Tags: dröm, fantasi, fel, förhoppning, groda, hämningar, kärlek, karln, mail, msn, Oslo, riddare, sms
Posted in Total förvirring | | No Comments »

Klockan är 23.40 en fredagkväll. Sitter i sängen och tittar på mina serier. Avsnitt efter avsnitt låter jag porten vara öppen. Dörren som tillåter mig att fly verkligheten, som stänger mitt hjärta för orsakerna till min flykt. Sitter här, en fredagkväll, levandes på någon annans fiktiva verklighet. Instängd i mig själv, förnekande det som är.

För en stund sedan såg jag den jag ville ha i min bild. En diskret rörelse, en omedveten gest rev snabbt sönder den föreställningen. Direkt. Allt. Bara borta. Inte ens min ettriga nyfikenhet ville stanna kvar. Helt borta. Självklart är det ett tydligt tecken på att den gnagande misstanken hade helt rätt. Allt var bara en kreation av min fantasi. Så enkelt som intresset och längtan rann av. Det måste bero på att det jag sökte, och tyckte mig se, aldrig fanns egentligen. Min fantasi visade mig filmen, men likt det som rullar på framför mig just nu, så var allt bara påhittat. Långt inom mig visste jag det. Det var många kort rätt, så det var simpelt att låta kreativiteten modifiera lite här, justera lite där, så att resten av korten också blev rätt. Längtan är konstig.

Så tomt det kan kännas när en dröm försvinner. Hålrummet måste fyllas med någon annans berättelser. Besvikelsen är slående och gnistan måste återupplivas med någon annans lyckliga slut.

Jag är övertygad av att minnena av denna inbillade saga kommer att hemsöka mig. Få mig att vilja återkalla just denna längan och nyfikenhet. Trots att ingen del av mig egentligen någonsin fått just denna saga att vara helt rätt. Men vi tar det sen när det kommer, tillsammans med ytterligare besvikelser över att det inte kommer att bli rätt då heller.

Sitter fortfarande i sängen. Skriver detta på det enda papper som fanns tillhands. På baksidan av förra månadens fakturor.

Dagens favorit: Gary Jules – Mad world

Tags: dröm, fantasi, fly, fredagkväll, lyckliga, sängen
Posted in Total förvirring | | No Comments »

Det var ju det här med drömmar, fantasier och föreställningar… Undra om det är ett tvångsbeteende, eller om de envist infinner sig för att tillåta mig att fly verkligheten?

Nu har jag suttit här och fantiserat ihop historier igen. Vart till och med lite bebissugen.

Tidigare har jag haft svårt att tänka mig att kunna leva ihop med någon man, att introducera någon för mina barn, men nu känns det plötsligt väldigt viktigt att den möjligheten ska existera. Det känns väldigt viktigt att få ihop den här “familjebilden”. Att hitta en man som passar in, som jag kan tänka mig att leva med och som mina barn kan trivas med. På något vis har mina föreställningar bestämt sig för att nyckeln till att få tillbaka mina barn och mitt liv, är en vettig karl att flytta ihop med. Skulle nog till och med kunna tänka mig att gifta mig igen… Huhu! Vad det där kommer att skrämma bort alla manliga läsare!

Men allvarligt. Jag tror ärligt att jag är helt desperat. Och de lammkötten kärringsjukan på senare tid lyckats gräva fram och lagt ögonen på, duger inte för den positionen… Karlen i förra inlägget var nog den som ändrade mina tankars bana… Och jag tror att han hade passat bra för jobbet. Eller snarare, han fanns till för mig mitt i allt annat elände på precis det sätt jag behövde. Jag insåg vad jag behövde, och ville ha, så jag ville gärna att han skulle stanna kvar och passa bra för jobbet. Fast jag egentligen vet att det är bäst för  alla att det inte blir så…

Nå. Det ena kommer ju inte hända, det andra kommer inte hända. Var finns det som kommer att hända? Suck! nu förbannar jag mig själv för detta. Hade ju bestämt att aldrig någonsin kasta in en dikt i min blogg. Men Hjalmar Gullbergs “Kyssande vind” är lite på rätt väg… Den som kan göra något sådant, han är den för mig…

Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

Nämen nej! Den där beskriver ju alla mina vanliga kärlekar. Vad dum jag är! Jag vill ha en vind som stannar kvar! Men man kan inte förneka att den där texten är fin och tilltalande. Eller hur?

Äh, skärpning Kirsi! Ja!! Jag inser ju själv att det låter jättedumt med det här med att känna att det behövs hittas en man som kan vara en del i familjen. Nog fan klarar jag av att vara tillräckligt med familj för mina barn! Jag vet vad jag vill ha, och vad jag behöver. Egentligen handlar det inte om någon karl alls. Innerst inne är jag rätt nöjd med att vara själv, trots att jag längtar efter närhet. Det jag behöver är att regeringen i Kirsiland ska inse att det finns tillräckligt med dugligt självförtoende. Den behövs bara plockas fram…

Blir du förvirrad? Imagine then att ha allt det här snurrande i huvvet hela tiden. Det är ett under att jag inte är knäppare än jag är. Kan man inte bara få stänga av alla känslor och tankar i en månad för att pusta ut?

Jag måste köpa ett hus.

Dagens favorit: Fronda – Gränslandet

Tags: desperat, fantasi, karl, Kirsiland
Posted in Total förvirring | | No Comments »