Inuti kirsi.se

Jag brukar bli rätt förvånad när saker går bra och inget skiter sig nämnvärt. Så även denna gången. Allt gick bra, ingen dog eller svimmade, och jag har fortfarande huvudet bland molnen.

Vi var på bio och såg Planet 51 idag. Ungarna och jag. Älskling och jag. Jag, ungarna och älskling. Alla fyra. Tillsammans. Det var första gången ungarna officiellt träffade gubben min. Och det gick bra. Phu! Inte för att det fanns någon indikation på att det skulle gått annorlunda. Det är bara så enkelt för mig att vara orolig för allt och inget.

Jag är inte den som introducerar pojkvänner för ungarna. Jag är såpass skadad av tidigare förhållanden att jag tar med i beräkningarna att saker kommer att gå åt helvete, långt innan de ens börjat. (Samtidigt som jag alltid tror att allt kommer att vara för evigt.) Jag vill inte blanda in ungarna i mina förhållanden för att bespara dem just den känslan när någon försvinner. En gång tidigare har ungarna träffat en pojkvän, och det sket ju sig med råge. Kommer jag även denna gång ångra beslutet att låta älskling umgås med ungarna? Suck. Jag är nog rätt skadad jag…

Bortsett från orosbiten och funderingarna kring allt som kan gå åt helvete, så känner jag mig riktigt nöjd med dagen och myser åt tanken att jag kanske inte behöver leva två fullt så separata liv. Kanske kan jag börja sammanföra dem lite smått. Hoppet om det där “normala familjelivet” har återuppstått. Du vet, det där familjelivet som alla andra har. Sådär lyckligt och underbart… Kanske finns den chansen ändå… Till och med tanken om att någon gång kanske flytta ihop har slagit mig.

Shit! Vem är du och vad har du gjort med Kirsi?

Utomjordisk och zombifierad.

Tags: familjelivet, helvete, skadad, Tillsammans, zombifierad
Posted in Kaffemonster | | 3 Comments »

…när lyckan fått ett slut. Det är såhär det känns när balansen i universum återställts och allt är som det brukar. Jag skulle vilja påstå att det är såhär det känns när inälvorna slits ut och kastas åt vargarna. Det är såhär det känns när hjärtat huggs i bitar.

Jag känner igen den här känslan. Den har besökt mig förut. Tror dock inte att den någonsin varit såhär intensiv. Jag inbillade mig att jag inte skulle behöva känna såhär igen. Jag trodde inte att jag skulle förlora mitt livs kärlek, min tvillingsjäl. Nej, jag var övertygad om att detta skulle vara livet ut och att vår kärlek skulle övervinna de hinder som fanns redan från början. Lite väl naivt att tro så kanske…

Fortfarande chockad av det abrupta slutet. Sitter på golvet och ser förödelsen. Sårad. Arg och ledsen. Jag har miljoner frågor som inte har fått svar. Jag känner mig lurad. Var det bara jag som på allvar trodde på allt vi pratade om, våra drömmar och planer? Vad var lögn, vad var sanning? Det vi hade, var det så lite värt att det kan kastas bort bara sådär? En del av mig vill ha allting noga förklarat för mig, en del inser att det inte spelar någon roll. Ingenting kan laga detta nu, så vill jag verkligen veta svaren på alla frågor?

En del av mig vill bara skrikas och sparkas, vägra släppa och tvinga en reparation av förhållandet. En del av mig är lättad för att allt är över. Nu slipper vi iaf lägga en massa pengar på flygbiljetter hela tiden.

När man tänker efter så borde jag ju ha förstått att vi skulle krascha. Om inte annat så skulle ju ‘udda januari’-förbannelsen ta ut sin rätt. Det har den ju gjort nu. Det är väl därför vårt förhållande var tvunget att avslutas. Herrejösses, karln dök ju upp i lagom tid för att jag skulle bli hutlöst förälskad i januari, det är ett ojämnt år… Klart som fan att det skulle skita sig! Jag borde hållt mig till planen och gömt mig, blundat hårt och vägrat ge mig in i leken.

Jag är förvirrad. Jag hatar detta! Jag vill inte! Jag förstår inte. Satans helvete!

Kanske tog det slut bara för att jag köpte en väska som var alldeles lagom som handbagage på flyget…

Min januari 2009… Jag älskar dig.

Dagens favorit: Sunrise Avenue – Fairytale Gone Bad

Tags: helvete, Jag älskar dig, januari, kärlek, lyckan, Sårad, tvillingsjäl, universum
Posted in Total förvirring | | No Comments »

Jaja, jag får väl peta in en inlägg då! Tanken på att rubba balansen och inte ha ett enda inlägg i november -08’s arkiv stör mig mer än oviljan att skriva. Egentligen vill jag inte knappa ner ett enda ord. Jag vill låta dem sitta i mörkret och tystnaden tills de tynar bort. Egentligen vill jag inte någonting. Jag vill ingenting.

Ingenting fungerar och hela min tillvaro är inget annat än en bomullstuss. Dovt. Begränsat. Fyllt av… ingenting. Inget mer än bomull. Allting är suddigt. Alla är konturlösa objekt som flyter omkring. Jag vet vad som finns där, vilka som finns där. Utanför min boll. Men jag ser inget, hör inget. Lyckas inte komma förbi väggen. Jag vill inte.

All min energi går till att försöka fungera över huvudtaget. Det är knappt så jag lyckas existera. Jodå. Jag är kapabel till att släpa mig till och från jobbet. Är tvingad till att klara av det och allt annat som uppenbarligen också är nödvändigt. Men jag vill inte. Jag vill inte vakna på morgonen. Jag vill inte äta eller prata med någon. Jag vill inte handla eller betala räkningar. Är tvingad att ta mig igenom dag efter dag efter dag. Blind och döv. Tom. Det ser ut som jag, men det är inte jag. Jag är någon annanstans. Det finns inget kvar innanför det här skalet.

To-do-listan växer medan allt annat försvinner. Har lust att hacka ner den i småbitar, stoppa skärvorna under mattan och hoppa på det. Slita ner gardinerna, kasta dem på mattan och hoppa lite mer.

Jag vill inget och allt är ett helvete. Jomenvisst! Har ju ungarna, är tekniskt sett vid liv och blabla allt det där andra som man alltid tar för givet. Men jag vill fan inte ens glädja mig åt det.

Inte ens min förkylning har vett nog att krypa ut ur tussen. Stackars vekling som faller för grupptryck sådär. Det här är mitt helvete, min jävla bomull! Gå iväg och låt mig vara. Jag kanske får lite sömn då…

Jag vill gråta.

Den förbannade favoriten: Metallica – Until it sleeps

Tags: blabla, energi, fungera, gråta, helvete, ingenting, mörkret, rubba, vakna, vekling, vill inte
Posted in Kaffemonster | | 1 Comment »