Inuti kirsi.se

Det är helt ofrivilligt som jag spolar fram och tillbaka i filmen och tittar runt bland alla minnen. Det tycks att den spolas bakåt, mot tillfällen allt längre bak i tiden. Och precis när jag lärt mig att hänga med i takten, så bestämmer minnet sig för att komma ihåg något som är så väsentligt, livsviktigt, och så spolar vi fram igen… Bara för att fortsätta gluttandet bakåt… mot början…

Vet inte. Kanske är det så att överlevaren i mig letar efter något som skulle ta bort all denna smärta. Ett enda tillfälle som skulle övertyga mig om att det var ändå dömt att skita sig långt före det verkligen gjorde det. Eller kanske är det så att romantikern i mig letar efter tecken som bevisar att hoppet inte är förlorat ännu. Jag vet inte. Jag vet inte ens vilket jag skulle föredra. Man skulle kunna tro att efter en månad + har bearbetandet kommit en bit. Så är det inte.

Filmen spolade fram till slutet och vill inte backa därifrån. Den sista förmiddagen spelas om och om igen. Hela tiden ser jag den scenen. Vi står i köket och kramas. Där vi stått så många gånger… Pussat och gosat. Lagat mat. Druckit öl. Pratat och skrattat. Bråkat…

Den här förmiddagen var det en flyktig frukost och ett nervöst väntande på att taxin kom. Sista gången vägen till flyget togs skulle inte kantas av ledsam tystnad. Förmiddagen skulle göras så kort som möjligt… Den varade en evighet. Det var en evighet av undvikande och flackande blickar innan det blev rätt tillfälle…

Det var en lång kram. Den sa hej då. Några hastiga förlägna kyssar… Ett par var mina, ett par var hans. Bara för att få smaka på det goda en sista gång. För att skapa ytterligare ett minne.

Hela veckan hade jag varit tyst. Försökt att uthärda och inte göra situationen värre för någon. Försökt behålla min stolthet, inte visa hur ont det egentligen gjorde. Nu sa jag att jag älskade honom. Kramade hårt och fick ta till alla mina krafter för att rösten skulle leverera några ord. Jag älskar dig. Jag sa det. Den sista gången. Jag önskade tystnad till svar. Jag fick inte det. Svaret jag fick var en djup högljudd suck. En suck som sa ‘Det gör du inte alls, du vet bara inte om det ännu. Du vet bättre än att låta hjärtat fastna så…’

Kanske borde jag veta bättre…. Men är det inte så att hjärtat är en evig optimist som aldrig någonsin lär sig? Jag hatar den förmiddagen. Jag saknar den lättnad den förmiddagen borde ha lämnat efter sig.

Jag väntar på att filmen ska sluta spolas fram och tillbaka. Väntar på att den ska spola sig till början. Till precis den stund allt började. Till förtexterna. Lägga sig i arkivet där den hör hemma.

Dagens favorit: Losing you – Dead by april

Tags: Jag älskar dig, kram, kyssar, livsviktigt, ofrivilligt, tystnad
Posted in Total förvirring | | 1 Comment »

…när lyckan fått ett slut. Det är såhär det känns när balansen i universum återställts och allt är som det brukar. Jag skulle vilja påstå att det är såhär det känns när inälvorna slits ut och kastas åt vargarna. Det är såhär det känns när hjärtat huggs i bitar.

Jag känner igen den här känslan. Den har besökt mig förut. Tror dock inte att den någonsin varit såhär intensiv. Jag inbillade mig att jag inte skulle behöva känna såhär igen. Jag trodde inte att jag skulle förlora mitt livs kärlek, min tvillingsjäl. Nej, jag var övertygad om att detta skulle vara livet ut och att vår kärlek skulle övervinna de hinder som fanns redan från början. Lite väl naivt att tro så kanske…

Fortfarande chockad av det abrupta slutet. Sitter på golvet och ser förödelsen. Sårad. Arg och ledsen. Jag har miljoner frågor som inte har fått svar. Jag känner mig lurad. Var det bara jag som på allvar trodde på allt vi pratade om, våra drömmar och planer? Vad var lögn, vad var sanning? Det vi hade, var det så lite värt att det kan kastas bort bara sådär? En del av mig vill ha allting noga förklarat för mig, en del inser att det inte spelar någon roll. Ingenting kan laga detta nu, så vill jag verkligen veta svaren på alla frågor?

En del av mig vill bara skrikas och sparkas, vägra släppa och tvinga en reparation av förhållandet. En del av mig är lättad för att allt är över. Nu slipper vi iaf lägga en massa pengar på flygbiljetter hela tiden.

När man tänker efter så borde jag ju ha förstått att vi skulle krascha. Om inte annat så skulle ju ‘udda januari’-förbannelsen ta ut sin rätt. Det har den ju gjort nu. Det är väl därför vårt förhållande var tvunget att avslutas. Herrejösses, karln dök ju upp i lagom tid för att jag skulle bli hutlöst förälskad i januari, det är ett ojämnt år… Klart som fan att det skulle skita sig! Jag borde hållt mig till planen och gömt mig, blundat hårt och vägrat ge mig in i leken.

Jag är förvirrad. Jag hatar detta! Jag vill inte! Jag förstår inte. Satans helvete!

Kanske tog det slut bara för att jag köpte en väska som var alldeles lagom som handbagage på flyget…

Min januari 2009… Jag älskar dig.

Dagens favorit: Sunrise Avenue – Fairytale Gone Bad

Tags: helvete, Jag älskar dig, januari, kärlek, lyckan, Sårad, tvillingsjäl, universum
Posted in Total förvirring | | No Comments »