Inuti kirsi.se

Sedan jag tyckte mig göra den smarta saken att ta en veckas semester för att vila och inte göra ett skvatt har jag bara vandrat runt i min dimma. Utan karta och kompass, eller viljan att hitta lite solljus. Utan viljan att göra något alls.

Sedan min semestervecka har jag knappt fungerat. Har med nöd och näppe lyckats kravla mig upp ur sängen och släpa iväg mig till jobbet om morgnarna. Helt i onödan egentligen, med tanke på att jag inte fått mycket uträttat på det stället. Haft så bråttom hem så min stackars rallybil har fått slita allt vad han orkat. Bråttom hem till mitt vakuum. Det utrymme som tillåter mig att andas. Fantasier. Inte mina egna. Nej, de är bara förödande och drar mig till djupet. Mina egna fantasier är inte tillåtna längre. Jag orkar inte med dem. Menar givetvis serierna. I veckor har jag legat i sängen och bara glott. Försökt glömma att något annat existerar och i pauserna begrundat orsakerna till varför den jävla dimman är så tjock den här gången.

Anledningarna är många. Jag är i värre obalans än vanligt. Sedan någon dag vet jag ännu en orsak. Mina syskon. Kontakten med dem är numera minimal. Vi pratas inte alls nästan. Vi ringer inte, vi sms:as inte och vi träffas inte. Tittar på min tatuering och minns förra sommaren. Om samma situation vore nu, skulle vi göra det? Jag är inte alls säker.

Jag har knappt fått prata med dem. Det är evigheter sen. Och att ta kontakt… Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill ju, jag saknar så mycket. Men jag är arg. Och av miljoner olika anledningar är jag bara instängd i mig själv nu. Jag är besviken och vill inte släppa mitt inre mörker. Jag är så besviken! Jag skulle kunna ringa någon av dem. Be om lite sällskap, träffas över lunch eller kolla på en film, bara pratas lite. Men vad skulle jag säga? Har inget att prata om.

Javisst, de har alla sina förhållanden och utger sig för att vara lyckliga. Nej, jag är inte avundsjuk. Inte när jag ser det, hör det… Berättelsen om förhållandet och allt skit det medför. Det är då jag är nöjd med att vara singel. Naturligtvis vill jag att mina syskon ska må bra och är glad för att de slipper den ensamhet som avsaknaden av sällskap innebär. Undrar dock om det inte är så att alla tre ändå lever i ensamhet… Klart de ska vara lyckliga. De bör vara lyckliga! Och de försöker ge sken av det. Men det syns i ögonen, det hörs på tonfallet. Vem är lycklig egentligen?

Kontakten. Jag orkar bara inte. Att se smärtan, att se fasaden. Att höra försök till kvitter blandat med uppgivenheten. När ska jag få höra den sanna berättelsen om det underbara från dem? Kan det vara så att mina romantiska drömmar spridit sig till dem också? I’m losing it!

Jag saknar er så mycket!

Det är en av anledningarna. Dimman är lättare vissa dagar. Vissa dagar har jag försökt att se solen. Vissa dagar har jag trott mig att göra det också. Än är den inte borta.

Dagens favorit: “Through the darkness and broken glass, I’ll come for you if you only ask” (Lovex – Guardian angel)

Tags: besviken, glömma, hem, jävla, lunch, rallybil, sällskap, sängen, semester, solen, syskon
Posted in Total förvirring | | 1 Comment »

Tack för alla tröstande och uppmuntrande ord angående beslutet om ungarna. Det känns skönt. Det känns skönt att trots att jag stundtals envist ältar mina (skuld)känslor om att ha lämnat bort mina barn och stundtals helt förtränger faktum att jag gjort det, så finns det underbara människor som orkar lyssna… Som orkar lägga tid på att trösta och försöka få mig att se det bra i situationen och få mig att förstå att det inte finns något fel i att känna som jag känner.

“Du behöver dem och de behöver dig.”, “Det du gör, är det mammor gör. Det de anser vara det bästa för barnen.”, “Filmkvällarna då? Och pannkaksmåndag? Att somna i sin mammas famn betyder mycket för dem.”, “Du är stark som orkar försöka…”, “Du har inte misslyckats…”, “En mamma behöver också sinnesro. Ungarna har dig varmt om hjärtat oavsett hur du gör.”

Dessa ord (och så många fler!) har hittills fått mig att överleva sorgen över beslutet. Även om jag fått en del kommentarer om att en mamma som bryr sig inte gör sådär, en riktig mamma lämnar inte bort sina barn (och jag håller med! Men det är ju deras pappa. Det är inte så att jag kastat dem i något gathörn nånstans. Räknas inte det för nåt?), så är jag förvånad över den förståelse jag mött…

Kan dock inte hjälpa att jag känner att jag har svikit dem. De två sista dagarna med ungarna tog jag ut semester. De två sista dagarna ungarna var mina ville jag verkligen spendera tid med dem. Jag är evigt tacksam till chefen som var förstående och godkände semester med alldeles för kort varsel. De dagarna var underbara. Vi gjorde inte alls så mycket roligt som jag tänkt att vi skulle göra. Men vi sov länge, byggde om legobilen många gånger, flätade hår och sminkade oss, lagade pannkakor och skrattade åt att bulor kan botas med fryst kebab. En av kvällarna förklarade jag för gubben varför jag är lite ledsen över att de ska vara hos pappa så mycket. Han kramade mig länge och svarade: “Jag vet. Jag blev också jätteledsen när jag först fick höra det hos pappa. Men går bra, om min lillasyster blir ledsen och saknar dig så ska jag förklara för henne och trösta henne.” Min bästaste gubbe!

Jag mår inte bra alls. Just nu lever jag mest i förnekelse. Har ingen matlust och sover dåligt. Men jag klarar oftast att hålla mig ifrån tårar. Tänk inte. Fundera inte, känn inte. Fungerar bra för det mesta. För det mesta… I måndags var det ett helvete. Det var den måndagen jag borde njutit av att det var tyst omkring mig och jag var barnledig. Det gjorde jag inte. Ångesten över att nånsin ha känt så tog överhanden. Paniken över att alltid vara barnledig lämnade inte mig ifred… I måndags borde jag ha pustat ut och njutit av tystnaden…

Försöker intala mig att det här är något tillfälligt, det är inte för evigt. En vecka, två veckor… vad är egentligen skillnaden? Det är inte mycket. Det borde inte vara mycket! Man kan tro det… Skillnaden är en evighet. Och de är ju inte borta för evigt! Varför kan inte vetskapen om det få plats? Känslan över förlusten, misslyckandet och sveket accepterar inte logiken i det tillfälliga.

Har klarat mig rätt bra med förnekelse i veckan. Har till och med skrattat och skojat på jobbet… Både igår och idag har magontet inte gjort sig påmind alls så ofta och jag har till och med fått i miig en ordentlig lunch. Jag klarade mig rätt bra. Ända tills jag snubblade över en artikel om något barn som misshandlats till döds. WTF!!! Vad ska det betyda att det där dök upp rätt vad det var!? Jag vill inte läsa nå sånt. Jag undviker alltid sånt där. Läser inte ens nyheter för att det alltid finns en massa skit i det bara (ja! låt mig leva i min lilla bubbla!).

Nå. Uppenbarligen är det inte nog med alla känslor jag brottats med de senaste tio dagarna. Nejnej. Nu är min alldeles för livliga fantasi på hugget! Hur ska jag nu kunna skydda ungarna från allt farligt? Hur ska jag kunna se till att de mår bra? Jag har ingen kontroll. Jag har ingen insikt i deras liv. Detta styrker min känsla av misslyckande. Jag kan längre inte på något vis se till att mina barn håller sig välbehållna… Jag vet. Helt obefogade fantasier… Men vad ska jag göra?? Jag vill inte ha dem och jag behöver inte dem!

Jag kanske också skulle behöva somna i min mammas famn…

Ungarna kommer hem imorgon, och jag är överlycklig för det. Men jag vet inte om jag vågar se dem i ögonen…

Det gör så jävla ont!

Tags: barn, jävla, mamma, stark, ungarna, WTF
Posted in Kaffemonster | | 2 Comments »