Inuti kirsi.se

Finns det några sådana? Underbara måndagar? Måndag är ju per definition en skitdag. Det är helt obligatoriskt och ingår i universums plan. En måndag är bara ett helvete man måste genomgå en gång i veckan. Jag hade andra planer idag. Skumt, jag vet, men jag förväntade mig en fantastisk måndag. En stressfri, glad och harmonisk måndag. En härlig dag bara. Vid det här laget borde jag väl ha lärt mig att mina planer och förväntningar faller under kategorin drömmar, och skiter sig alltsom oftast. Eller hur??

Allt började enligt planerna. Nå, vi backar lite till…

Söndag är också en förutsägbar dag. Det är den dagen man försöker få att vara så länge som möjligt så att skitmåndagen inte ska infinna sig så snabbt. Igår jobbade vi. Invånarna i Kirsiland och kollegorna till dessa. Det var så roligt! Vi röjde undan och beredde väg för nya tag, nya rutiner. Vi utbildade oss och luftade tankar. En härlig söndag! Sådana dagar vill jag ha mer av. En förutsägbar dag eller inte, sådana dagar vill jag ha. Jag gillade igår, verkligen! Efter jobbet blev jag kallad arbetsmyra och fick veta att 11,5 timmar övertid en söndag är inte något att vara nöjd över, men inte ens det kunde ta bort ruset. Och för första gången på… någonsin? såg jag fram emot en måndag. Jag var trött som en gnu. Halvdöd utan en fungerande hjärna, men inte kunde jag somna.

Uppenbarligen lyckades jag släpa mig till sängen och somna någonstans där. För jag vaknade långt före tuppen i telefonen började härja! Ovanligt. Vad är det som är fel? Drar en till kudde över huvudet och försöker somna om så jag kan snooza som alla andra morgnar. Näh! Inte en enda del av mig kunde stanna i sängen. Upp! Långt före klockan, långt före jag verkligen MÅSTE gå upp. Glad som en lärka. Tog en extra kopp kaffe, diskade lite, spenderade lite längre tid i duschen… Härligt.

Det är måndag. Måndag!! Och jag började den med ett stort leende. Så skönt! Försökte spendera så mycket tid jag kunde till allmänt slappande bara, men tråkigt som det är, så blev jag tvungen att tillslut åka till jobbet. En timme innan arbetspassets början. Oj. Vet inte hur länge sen det var jag höll hastigheten på vägen till jobbet.

Mina planer var en underbar måndag, och mina planer flöt på helt perfekt den första delen av dagen. Alla verkar nöjda med söndagen och gör gladeligen det som står på dagens agenda. Jag är nöjd och gör mer än gärna det jag ska och lite till. En sån skön stämning.

Pofff! Strömlöst. Men vafan!!? Det var det. Försök att upprätthålla den positiva planen när inget fungerar. Att ens få tag på lunch tog en timme. Gårdagens förvisande av det gamla, och dagens nya tag syntes inte längre. Det är verkligen inte meningen att något ska kännas bra eller att vi ska få jobba i en någorlunda stressfri miljö. Nääe! Glöm gårdagens slit och morgonens harmoni. Det var bara en helt vanlig, normal måndag.

Trots den obligatoriska skitmåndagen, så är jag lite imponerad. Imponerad hur väl en söndag stärker gemenskapen och hur väl ett strömavbrott bevisar det. Kanske blev det en underbar måndag ändå?

Dagens favorit: Det känns som tisdag idag

Tags: fel, Kirsiland, lunch, måndag, snooza, söndag, strömavbrott, trött, underbar, universum
Posted in Kaffemonster | | 2 Comments »

Demoner existerar i allra högsta grad. Länge har jag trott att de endast lever för att göra mitt liv svårt. Mina demoner. De som håller mig vaken om nätter, de som får mig att tvivla, de som förvirrar känsla och logik. Det är de som är mina demoner.

Mina demoner har jag lärt mig att hantera. Jag har mina knep. Om ingen av dessa knep skulle fungera så kan jag åtminstone slå dem med en whiskeyflaska. Då håller de sig lugna en vecka eller så, och ger mig tid att planera in dödsstöten. Mina demoner kan jag kontrollera (någorlunda). Jag förvisar vissa, jag slår ihjäl vissa och jag bedövar vissa. En del av dem envisas med att återkomma. Samma spöke, en annan skepnad. Men jag har kontroll. Trots att hela mitt inre skriker efter befrielse, så har jag kontroll.

Andra har också demoner. Värre är det när andras demoner kommer inpå. Jag kan inte hantera någon annans. Jag är oförmögen till det, och jag har inte behörighet till det. Klart som fan att jag är medveten om detta. Men vad gör man när andras demoner tränger sig in och direkt påverkar ens tillvaro? Man blir arg. Gapar och skriker. Och låter stoltheten och envisheten träda fram och figurera i fronten.

Jag kanske skulle prata klarspråk. När jag kom till jobbet i måndags förra veckan så möttes jag av ett mail som inte hörde till det vanliga. Mailet berättade att en resa var inplanerad, att det saknades en resenär för biljett numer två och frågade om någon ville ta tillvara på den överblivna biljetten.

Vi, invånarna i Kirsiland, med demoner och allt, tänkte att det skulle nog vara kul, men fabricerade ihop en hel drös med “MEN…” Nå, ett par timmars funderande och övervägande var svaret: JA!! JAg åker! Väldigt många av mina egna demoner är fortfarande på semester, och mitt fega tråkiga vardagliga jag kände att det var hög tid för något nytt. Något vågat. Lite äventyr. Yesss! I’m in! Ska bara skramla ihop lite pengar, fixa någon som kan ta hand om ungarna, skaffa semester, övervinna min rädsla…

Jah! Jag har aldrig flygit. Mina “utlandsresor” innefattar norden. Jag vet inte hur saker fungerar… Alla steg, alla detaljer! Av alla saker! Livrädd. Nå, jag skulle ju ha sällskap av en vän. Skrämmande, men fan så kul vi ska ha!

En vecka senare, fyra dagar innan resans avgång, när all planering är klar, när ungarnas tillhåll är ordnad och när pengarna är ihopskramlade, står jag och lagar mat. Febrig och orkeslös. Telefonen ringer, jag svarar och lyssnar till: “Antingen åker du, eller så åker jag, men vi kan inte åka tillsammans.” WTF!? Vad säger du? Vad fan är det för fel på dig?? Andras demoner. Ett obefogat svartsjukedrama som jag tvingas med i. Antingen åker du, eller så åker jag…

Det här skulle ju bli min första resa utomlands. Trots rädslan för detta så låg min trygghet i att jag skulle få göra den resan med en vän. Min första reaktion var att jag tänker inte åka själv, så åk du… Vid det tillfället var det något som reagerade i mig. Ledsen och besviken över ett svek från ett oväntat håll. Lejoninnan steg fram och gav mig mod. Även om det bara gått en vecka, så ska jag fan inte ha planerat och sett fram emot detta helt i onödan. Jag åker! Stanna hemma du! Jag har inte planerat, möblerat om, fixat och donat bara för att bli hämmad av någon annans demoner. Nej! Du stannar hemma, och jag åker.

Så nu… Jag åker till Serbien på fredag. Jag åker helt själv. Jag är livrädd. Men jag åker. Det är endast mina demoner som har behörighet att att begränsa mig. Någon annans… ja, de får ta bearbetningen med sin ägare.

Dagens favorit: Takida – Asleep

Tags: arg, Kirsiland, semester, Serbien, WTF
Posted in Kaffemonster | | 1 Comment »

Under semestern valde jag att fly mitt liv. Skickade mina demoner på en egen semesterresa, lämnade mina måsten hemma och gömde mig. Gömde mig från drömmen och längtan, skulden och ångern. Från människor. Välkomnade friheten.

Semestern slutade fortare än jag ville släppa det. Det är ändå skönt att ha fått återkomma till civilisationen och vardagen. Demonerna är fortfarande på sin charterresa, så det är lugnt och tyst i Kirsiland.

Varje morgon, trots envist snoozande och den fortsatta sömnens förförande känsla, sprudlar jag av energi. Idag ska det uträttas något! Jag ska minsann det ena efter det andra… Näh! Who am I kidding? Nej du, inte idag heller. Inte en enda centimeter utöver det vanliga. Nosar inte ens på det ovanliga. Efter morgonkaffet och 20 minuters stirrande i bilen har all energi försvunnit, och kroppen minns att det faktiskt är morgon och då ska man vara som sliten ur graven.

Sedan förra veckan vikarierar jag som ansvarsfull. Stressad upp till en miljard när jag försöker hinna med att utföra de tilldelade uppgifterna och uppfylla det som förväntas av mig. Framåt eftermiddagen är jag så trött att all hjärnaktivitet avstannat helt. Lika bra är det väl att hålla sig till något med enbart monotona rörelser som inte kräver någon tankeverksamhet.

Hemma. Finally! Ignorerar vetskapen om att städning och diskning behövs och knatar raka vägen till min favoritplats. Den antika stolen framför skärmen. Sätter mig ner och stirrar på skärmen med sömnig blick. Skummar rutinmässigt igenom alla sidor jag hänger på och funderar på vem jag ska terrorisera. Ähh. Har inget att prata om ändå, så vi låter de stackarna vara ifred en stund. Öppnar en öl, sätter på en film och väntar tills klockan blir läggdags så att samma sak kan hända imorgon.

En onsdag. Som alla andra dagar. Alltid samma lika.

Men ändå… Jag mår… Bra? Är det ordet jag söker? Jag mår bra.

Dagens favorit: 3 doors down – Citizen soldier

Tags: demoner, Kirsiland, miljard
Posted in Kaffemonster | | No Comments »

Happ… Nu har jag bytt siffra. Igen! It just keeps happening. Två siffror är inte många, och egentligen inte mycket att hetsa upp sig för. Men dessa två är ju så jobbiga. Krokiga och krumeluriga. Två siffror, bestående av nio bokstäver, som bara är allmänt besvärliga.

Nytt nummer, samma liv. Fortfarande singel, längtandes efter den perfekta kärleken. Fortfarande tjock och för lat för att göra något åt saken. Fortfarande instängd i samma lilla lägenhet (som dock är städad för omväxlings skull) och ägare till samma gamla skrothög till transportmedel. Lika galen och förvirrad som alltid annars. Samma liv, nytt nummer.

Drömde mig tillbaka till den här dagen för ett år sedan. Ett annat nummer, samma liv, men då var jag så nöjd! Jag vill vara lika nöjd idag. Regeringen i Kirsiland har givetvis bestämt att det inte går för sig. Nix. Här ska man känna sig besvärad för att behöva slösa pengar på fika för att tysta de munnar som anser att ett sifferbyte är något att fira. Kan vi inte bara sätta oss i skogen med en flaska whiskey och glömma skiten? Idag, som väldigt många andra dagar, är bara blähäh! Det vill säga, inget att hurra för. Bara kliva upp på morgonen och hoppas att sängdags infaller snart igen.

Egentligen är det inte siffran i sig som är det besvärliga. Det är alla andra deprimerande saker som bara vägrar uppgraderas! Hur jag än försöker… Eller försöker jag tillräckligt? Vilket som. Skräp är vad det är idag. Jag är inte ens glad över att ha semester! Ånej. Skuldkänslor över att vara hemma (nå, hos föräldrarna) när jag vet hur besvärlig situationen är på jobbet. Om ingen håller hårt i mig så kommer jag säkerligen åka till jobbet och beta av lite i helgen…. Skadad. Jag vet. Borde gå ut och kasta lite ved…

Nåja. En dag närmare döden. Grattis till mig.

Dagens favorit: En liten självplockad bukett och ett hastigt skrivet kort

Tags: deprimerande, kärleken, Kirsiland, singel, whiskey
Posted in Kaffemonster | | 1 Comment »

Alla sätt att må bra på är bra sätt, men det ultimata är väl ändå att shoppa skor! Försstår inte vad det det egentligen beror på, men av någon anledning är pengaslösande svaret på allt. Allra helst om slösandet går till skor!

Jag anser mig vara annorlunda än den stereotypa kvinnan. Men när det kommer till tjusningen med skor (nej, den går inte att förklara), så måste jag erkänna att jag faller in i facket lättare än glass smälter i solsken. Skohandlande fungerar oavsett vad som finns på hjärnan. Det får mig att må bra. Åtminstone tills jag råkar se kontosaldot och inser att det kanske inte var så smart ändå.

Dagens försök till ignorerandet av verkligheten resulterade i 5 nya par skor. Av någon anledning försvann ruset mycket fortare än vanligt. Efter skoshoppande brukar yran vara i flera dagar. Inte nu inte. Fyra timmar och verkligheten återkommer. Visst, jag har massor med snygga skor. Men jag mår fortfarande skit.

En invånare i Kirsiland – Stolt ägare till numera 26 par skor. Och nu vet ni vad jag har för skostorlek.
Dagens favorit: Några pengar fattigare och miljarder känslor rikare

Tags: crazy, Kirsiland, shoppa, skor
Posted in Kaffemonster | | No Comments »

Det var ju det här med drömmar, fantasier och föreställningar… Undra om det är ett tvångsbeteende, eller om de envist infinner sig för att tillåta mig att fly verkligheten?

Nu har jag suttit här och fantiserat ihop historier igen. Vart till och med lite bebissugen.

Tidigare har jag haft svårt att tänka mig att kunna leva ihop med någon man, att introducera någon för mina barn, men nu känns det plötsligt väldigt viktigt att den möjligheten ska existera. Det känns väldigt viktigt att få ihop den här “familjebilden”. Att hitta en man som passar in, som jag kan tänka mig att leva med och som mina barn kan trivas med. På något vis har mina föreställningar bestämt sig för att nyckeln till att få tillbaka mina barn och mitt liv, är en vettig karl att flytta ihop med. Skulle nog till och med kunna tänka mig att gifta mig igen… Huhu! Vad det där kommer att skrämma bort alla manliga läsare!

Men allvarligt. Jag tror ärligt att jag är helt desperat. Och de lammkötten kärringsjukan på senare tid lyckats gräva fram och lagt ögonen på, duger inte för den positionen… Karlen i förra inlägget var nog den som ändrade mina tankars bana… Och jag tror att han hade passat bra för jobbet. Eller snarare, han fanns till för mig mitt i allt annat elände på precis det sätt jag behövde. Jag insåg vad jag behövde, och ville ha, så jag ville gärna att han skulle stanna kvar och passa bra för jobbet. Fast jag egentligen vet att det är bäst för  alla att det inte blir så…

Nå. Det ena kommer ju inte hända, det andra kommer inte hända. Var finns det som kommer att hända? Suck! nu förbannar jag mig själv för detta. Hade ju bestämt att aldrig någonsin kasta in en dikt i min blogg. Men Hjalmar Gullbergs “Kyssande vind” är lite på rätt väg… Den som kan göra något sådant, han är den för mig…

Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

Nämen nej! Den där beskriver ju alla mina vanliga kärlekar. Vad dum jag är! Jag vill ha en vind som stannar kvar! Men man kan inte förneka att den där texten är fin och tilltalande. Eller hur?

Äh, skärpning Kirsi! Ja!! Jag inser ju själv att det låter jättedumt med det här med att känna att det behövs hittas en man som kan vara en del i familjen. Nog fan klarar jag av att vara tillräckligt med familj för mina barn! Jag vet vad jag vill ha, och vad jag behöver. Egentligen handlar det inte om någon karl alls. Innerst inne är jag rätt nöjd med att vara själv, trots att jag längtar efter närhet. Det jag behöver är att regeringen i Kirsiland ska inse att det finns tillräckligt med dugligt självförtoende. Den behövs bara plockas fram…

Blir du förvirrad? Imagine then att ha allt det här snurrande i huvvet hela tiden. Det är ett under att jag inte är knäppare än jag är. Kan man inte bara få stänga av alla känslor och tankar i en månad för att pusta ut?

Jag måste köpa ett hus.

Dagens favorit: Fronda – Gränslandet

Tags: desperat, fantasi, karl, Kirsiland
Posted in Total förvirring | | No Comments »