Inuti kirsi.se

…ett liv? Jag lagar och fixar, och fick en ny kniv…

Det finns väldigt lite ordning i mig. Den lilla strukturerade delen av mig är envis och ihärdig. Hon kräver att saker ska ske i ordning och vrålar i panik över att flera månader inte existerar i arkiven. Hon lägger också fram en massa post-its och påminner om allt som berättas ska. Som måste berättas innan något annat ämne ens kan övervägas. Suck! Hela resten av jag är i mitt vanliga o-ordning, och just nu har jag ingen som helst lust att fylla i de “förlorade månaderna”. Jag har dessutom tappat bort mina anteckningar!

Det räcker väl med att säga att det har hänt saker? Underbara, omvälvande saker…

Det som är i luften… kan jag nog inte förklara. Det är, som alltid, en blandning av det ena och det andra. Vägskyltarna är förvirrade. De säger alla sina saker, men vet inte åt vilket håll de ska peka. Det som är i luften har åtminstone fått mig att tänka långt utanför mina vanliga banor. Det som kommer…. det blir bra. Oavsett vilken skylt som visar vägen.

Jo… jag håller med helt och hållet. Jag letar reda på mina anteckningar, väntar till den rätta stämningen infinner sig…. och så berättar jag det som berättas ska. På det rätta sättet.

…och så lagar jag mest bloggen just nu då…

Dagens favorit: Röd. Eller fredag. Röd på fredag?

Tags: envis, fredag, kniv, liv
Posted in Kaffemonster | | 1 Comment »

Det ska tydligen vara någon känd filosof som har yttrat de där orden. Depression skapar kreativitet. Jag som trodde de var mina alldeles egna ord, men så var visst inte fallet. De är sanna däremot. De orden stämmer precis lika mycket som påståendet om att det finns två Kirsiungar…

Varför har jag inte skrivit speciellt mycket om min goding i Norge? Varför har jag inte skrivit om att jag numera har en pojkvän? För att jag är lycklig! Jag mår bra. Jag mår bra av att ha någon jag verkligen tycker om. Jovisst. De som står mig nära får konstant höra om gulliga konversationer via sms, om hur jag längtar, om hur jag vill ha mer… Men jag behöver inte skriva om det. Jag vill berätta för världen, men jag behöver inte skriva om det.

Jag mår bra. Ur den aspekten, så mår jag bra. Såklart kan inget vara guld och gröna skogar. Hur jag än vill, så har jag ett liv vid sidan av lyckan. Jag försöker anpassa mig för fullt. Helst av allt vill jag bara sväva runt. Men, jag måste vara en duktig flicka och anpassa mig till omvärlden, till mitt liv. Missförstå mig rätt nu. Givetvis ser jag mina barn och min familj som lycka. Jag älskar dem. Jag älskar mitt jobb och även om jag har mycket skulder så finns inga av dem hos kronofogden. Jag pratar om den lycka som så länge har fattats i mitt liv.

Nu finns den där. Den finns, och den är ny. Den är spännande. Den är dock inte helt och hållet som jag tänkt mig att den skulle vara. Jag försöker lära mig att även om jag inte är singel längre, så består det mesta av den kärlek som finns av ord… ord i form av text… jag borde inte reagera. Jag älskar text! Men… jag hade ju planerat att när den kom, när lyckan kom, så skulle det vara annorlunda. Den skulle bestå av något hastigt besök sent på kvällen när ungarna somnat, enbart för att få röra lite, för att stilla saknaden en stund. Den skulle bestå av nedräkning av timmar tills vi träffas igen. Den skulle bestå av frågan vem vi ska sova hos och vilken dag vi kan träffas över lunch för att slippa vänta till kvällen.

Det gör den inte. Den finns, men den består av varannan helg, varannan gång. Den består av längtan. Oändlig längtan. Den består av text. Text. Ord som försöker bedöva längtan. Jag lär mig att acceptera detta. Att acceptera att det som fanns i min dröm existerar, men ändå inte. Jag försöker lära mig att det finns någon som verkar acceptera mig som den jag är. Lära mig att det finns någon som tycker om mig, och som tycker att jag är underbar. Någon som faktiskt är vaken tidigt på morgonen bara för att se på mig när jag sover.

Trots det, trots att jag faktiskt är lycklig, så är jag rädd. Rädd för att det monstruösa i mig ska komma fram. Det som alltid finns där när jag tycker om någon tillräckligt mycket. Det som analyserar och tvivlar. Det som behöver bekräftelse om och om igen. Den bekräftelse jag behöver, de känslor jag av någon anledning måste analysera, brukar förstöra allt. Jag vill inte förstöra allt.

Avståndet. Det förbannade avståndet!

Varannan helg, varannan gång.

Dagens favorit: Patrick Swayze – She’s like the wind
3 doors down – Landing in London

Tags: goding, Kirsiungar, liv, lunch, lycka, Norge, pojkvän, sms, Spännande, text, underbar, världen
Posted in Total förvirring | | 1 Comment »