Inuti kirsi.se

På väldigt länge har jag inte förmått mig att skriva nånting. Orden har inte orkat ner till fingrarna. De få som gjorde det var inte värda ansträngningen, så de fick stanna precis där de föddes.

Jag tänkte att jag väntar med allt tills mörkret lättat något. Hade fullt upp med att lägga all min energi till att ens släpa upp mig om morgnarna. Planerade då att göra en utförlig redovisning om hur de senaste månaderna egentligen varit. Hur jag suttit instängt i ett mörkt rum utan vare sig dörrar eller fönster. Hur luften därinne var så tjock att den kvävde och ljuset inte syntes i någon skarv. Hur jag klöst naglarna blodiga i mina försök att riva ner väggarna,  eller hur den tunga deppigheten dessutom höll förkylningen i handen så att den inte heller ville släppa mig…

Nu vill jag helt plötsligt inte göra det.

Rätt vad det var så kom det en kraftig orkan och blåste av taket. Solljus!

Sitter där på golvet och tittar upp en stund. Tvekar, ska jag verkligen klättra upp? En hand sträcker sig ner och hjälper mig upp. Åhå! Världen! Var det såhär den såg ut? Mörkret tål som bekant inte ljuset, så den backar in i skuggan. Sitter väl där och väntar till nästa gång skulle jag tro.

Mest omtumlad över hur vackert allting är, hur underbart det egentligen känns att må bra. Det med kryddor dessutom! Imorse satt jag till och med och sjöng med låtarna i bilen. Det var länge sen senast.

Det är ännu bara tidig morgon, men jag ser solen stiga. Stor och varm. Jag hoppas att den är tillräckligt bländande för att hålla undan det som lurar i skuggorna. Som det verkar nu, så är det snart dags för sprakande fyrverkerier.

Dagens favorit: Skillet – Rebirthing

Tags: blodiga, fyrverkerier, mörkret, orkan, Solljus
Posted in Total förvirring | | No Comments »

Jaja, jag får väl peta in en inlägg då! Tanken på att rubba balansen och inte ha ett enda inlägg i november -08’s arkiv stör mig mer än oviljan att skriva. Egentligen vill jag inte knappa ner ett enda ord. Jag vill låta dem sitta i mörkret och tystnaden tills de tynar bort. Egentligen vill jag inte någonting. Jag vill ingenting.

Ingenting fungerar och hela min tillvaro är inget annat än en bomullstuss. Dovt. Begränsat. Fyllt av… ingenting. Inget mer än bomull. Allting är suddigt. Alla är konturlösa objekt som flyter omkring. Jag vet vad som finns där, vilka som finns där. Utanför min boll. Men jag ser inget, hör inget. Lyckas inte komma förbi väggen. Jag vill inte.

All min energi går till att försöka fungera över huvudtaget. Det är knappt så jag lyckas existera. Jodå. Jag är kapabel till att släpa mig till och från jobbet. Är tvingad till att klara av det och allt annat som uppenbarligen också är nödvändigt. Men jag vill inte. Jag vill inte vakna på morgonen. Jag vill inte äta eller prata med någon. Jag vill inte handla eller betala räkningar. Är tvingad att ta mig igenom dag efter dag efter dag. Blind och döv. Tom. Det ser ut som jag, men det är inte jag. Jag är någon annanstans. Det finns inget kvar innanför det här skalet.

To-do-listan växer medan allt annat försvinner. Har lust att hacka ner den i småbitar, stoppa skärvorna under mattan och hoppa på det. Slita ner gardinerna, kasta dem på mattan och hoppa lite mer.

Jag vill inget och allt är ett helvete. Jomenvisst! Har ju ungarna, är tekniskt sett vid liv och blabla allt det där andra som man alltid tar för givet. Men jag vill fan inte ens glädja mig åt det.

Inte ens min förkylning har vett nog att krypa ut ur tussen. Stackars vekling som faller för grupptryck sådär. Det här är mitt helvete, min jävla bomull! Gå iväg och låt mig vara. Jag kanske får lite sömn då…

Jag vill gråta.

Den förbannade favoriten: Metallica – Until it sleeps

Tags: blabla, energi, fungera, gråta, helvete, ingenting, mörkret, rubba, vakna, vekling, vill inte
Posted in Kaffemonster | | 1 Comment »