Inuti kirsi.se

Här sitter jag med ett glas vitt och blickar över en vackert blommande Magnolia. Mätt av den perfekt grillade kotletten och den lagom syrliga tsatzikin, njuter jag av utsikten. Våren är så vacker här.

Tänk att jag nästan gick miste om detta! Att jag nästan valde bort detta (flera gånger om dessutom). Det var så nära att jag nu skulle sitta någonstans och önska att jag vore exakt här.

Jag kom hit till älskling i fredags och hade planerad hemfärd i söndags. Inget konstigt i det. Just detta med att bara träffas som hastigast över en helg borde vara rutin vid det här laget. Om inte annat så borde man vänja sig vid det. Man skulle kunna tro det ja… Sen när var verkligheten med på samma spår?

Visst är det alltid jobbigt och ledsamt att skiljas åt med vetskapen om att det nu dröjer minst två veckor tills vi ses igen, med vetskapen om att saknaden kan vara riktigt tung emellanåt. Att behöva lämna är alltid svårt. Den känslan har ändå varit överkomlig då den har haft en stor dos hopp som sällskap.

Söndagen var annorlunda. Nog kunde man tro att det skulle vara enklare med tanke på att vi nyligen spenderat över en vecka tillsammans. Eller för den fördjupade känslan av att detta förhållande faktiskt stabiliseras och kommer att leda någonvart. Kanske enbart för att flygbolaget ändrat tiden på det billigare direktflyget till vår fördel så att helgen är lite längre numer… men nej, det var inte enklare.

Hela söndagen kantades av det välbekanta sneglanet på klockan. Oron för att tiden ska gå för fort. Är det dags snart? Inte riktigt ännu, men vem fan vågar slappna av?

Hur vi än ville vrida tillbaka klockan (ett år eller så), så var det tillslut dags att åka till flygplatsen. Som vanligt var det en 15-minuters bilresa i tystnad. Med undantag från några tappra försök till samtal bara för att försöka förtränga det oundvikliga. Nu är det dags. Nu är det inte långt kvar tills all kontakt sker via text och ord.

Väl på flygplatsen checkar jag in. Denna gången lyckades jag packa lätt, så jag har bara handbagaget. Dvs inget köande till bagageinlämningen (som brukar innebära lite extra tid tillsammans). Hur mycket är klockan? Har vi inte några minuter kvar? Kramen nedanför rulltrappan är längre än vanligt. Det är tydligt att det nu dröjer en månad tills vi ses igen.

Lämnar. Lämnar och går igenom securityn… Magen knyter sig och jag vill mest gråta. Kan inte bara sitta och glo den timmen som är kvar tills planet lyfter, något måste jag syssla med. En blåbärsmuffin och kaffe får tjäna som tröst. Varken muffins eller försöken till att rationellt acceptera situationen hjälpte alls. Jag kan inte åka nu…

De börjar släppa in folk på planet. Sms:et säger “Om du vill, så hämtar jag hem dig”. Det är dags för ett beslut. Ska jag kliva på, eller ska jag ringa och be om ledigt i några dagar? Jag ringer, men med så kort varsel måste chefen kontrollera möjligheten och ber om att få återkomma. Skyndas är du snäll, om 5 minuter måste jag kliva på planet…

Väntan på besked är olidlig. Kön blir kortare och även om jag släpper förbi varenda en som ställer sig bakom, så blir det snart min tur. Äntligen beviljas min ledighet! jag ser på när kön töms på folk. Jag ska inte med denna gången. Tar ett djupt andetag och känner hur lättnaden får mig att slappna av. Med ett leende vänder jag mig om och går ut där min älskling möter upp.

Tänk att det var så nära att vi inte fick njuta av just den här stunden…

Dagens favorit: Jack Johnson – Better together

Tags: älskling, galenskap, kaffe, Magnolia, njuta, sällskap, sms
Posted in Kaffemonster | | 2 Comments »

Sedan jag tyckte mig göra den smarta saken att ta en veckas semester för att vila och inte göra ett skvatt har jag bara vandrat runt i min dimma. Utan karta och kompass, eller viljan att hitta lite solljus. Utan viljan att göra något alls.

Sedan min semestervecka har jag knappt fungerat. Har med nöd och näppe lyckats kravla mig upp ur sängen och släpa iväg mig till jobbet om morgnarna. Helt i onödan egentligen, med tanke på att jag inte fått mycket uträttat på det stället. Haft så bråttom hem så min stackars rallybil har fått slita allt vad han orkat. Bråttom hem till mitt vakuum. Det utrymme som tillåter mig att andas. Fantasier. Inte mina egna. Nej, de är bara förödande och drar mig till djupet. Mina egna fantasier är inte tillåtna längre. Jag orkar inte med dem. Menar givetvis serierna. I veckor har jag legat i sängen och bara glott. Försökt glömma att något annat existerar och i pauserna begrundat orsakerna till varför den jävla dimman är så tjock den här gången.

Anledningarna är många. Jag är i värre obalans än vanligt. Sedan någon dag vet jag ännu en orsak. Mina syskon. Kontakten med dem är numera minimal. Vi pratas inte alls nästan. Vi ringer inte, vi sms:as inte och vi träffas inte. Tittar på min tatuering och minns förra sommaren. Om samma situation vore nu, skulle vi göra det? Jag är inte alls säker.

Jag har knappt fått prata med dem. Det är evigheter sen. Och att ta kontakt… Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill ju, jag saknar så mycket. Men jag är arg. Och av miljoner olika anledningar är jag bara instängd i mig själv nu. Jag är besviken och vill inte släppa mitt inre mörker. Jag är så besviken! Jag skulle kunna ringa någon av dem. Be om lite sällskap, träffas över lunch eller kolla på en film, bara pratas lite. Men vad skulle jag säga? Har inget att prata om.

Javisst, de har alla sina förhållanden och utger sig för att vara lyckliga. Nej, jag är inte avundsjuk. Inte när jag ser det, hör det… Berättelsen om förhållandet och allt skit det medför. Det är då jag är nöjd med att vara singel. Naturligtvis vill jag att mina syskon ska må bra och är glad för att de slipper den ensamhet som avsaknaden av sällskap innebär. Undrar dock om det inte är så att alla tre ändå lever i ensamhet… Klart de ska vara lyckliga. De bör vara lyckliga! Och de försöker ge sken av det. Men det syns i ögonen, det hörs på tonfallet. Vem är lycklig egentligen?

Kontakten. Jag orkar bara inte. Att se smärtan, att se fasaden. Att höra försök till kvitter blandat med uppgivenheten. När ska jag få höra den sanna berättelsen om det underbara från dem? Kan det vara så att mina romantiska drömmar spridit sig till dem också? I’m losing it!

Jag saknar er så mycket!

Det är en av anledningarna. Dimman är lättare vissa dagar. Vissa dagar har jag försökt att se solen. Vissa dagar har jag trott mig att göra det också. Än är den inte borta.

Dagens favorit: “Through the darkness and broken glass, I’ll come for you if you only ask” (Lovex – Guardian angel)

Tags: besviken, glömma, hem, jävla, lunch, rallybil, sällskap, sängen, semester, solen, syskon
Posted in Total förvirring | | 1 Comment »

Vad gör man när man mår dåligt? Jo, man letar desperat efter lösningen och bramåendet. Hela veckan har jag terroriserat mina jobbarkompisar genom att tvinga ut dem på promenad. Den ena efter den andra, enbart för att jag är i stort behov av sällskap och att få älta ur mig allt jag mår dåligt av. Jag är så tacksam över att jag har vänner som utan vidare eftertanke beger sig ut i solskenet med mig. Det är tack vare alla dessa solskenspromenader som jag har överlevt veckan.

För första gången på evigheter valde jag att gnälla om mina problem till andra än min familj. Antar att familjen tröttnat för länge sedan, och den nyuppkomna insikten (och rädslan) över att det faktiskt är väldigt realistiskt att jag kan förlora allt annat jag har, fick mig att välja att terrorisera dessa stackare.

Hursomhaver. Mitt i denna förföljelse av allt jag vill behålla i mitt liv, så glömde jag tillfredställelsen av att uppskatta det som faktiskt finns där oavsett vad jag tycker och känner. Familjen. De jag älskar. De som finns bortom vett och etikett. De som ger den bästa tröst oavsett vad.

Bortsett från förra lördagen, så var gårdagen den bästa på länge. Jobb. Promenad. Och frihet efter det. Det är sommar nu. Vad gör man när man har känslor som inte borde existera? Man badar i alldeles för kallt vatten!

Nå vattnet var lite grumligt i och med att pumpen och kloren inte hunnit göra sitt jobb. Men det gick ju bra att bara ändå! Syrran tyckte att det var för kallt. Det var det ju inte. Vekling!

Som sagt. Nu var ju vattnet grumligt och skumt. Men om några dagar har alla gjort sitt jobb och det kommer att se ut som såhär.

Badterapi är bra and all that. Men som du vet, så är jag aldrig nöjd med min tillvaro. Det som är fysiskt jobbigt är alltid det bästa. Du anar inte hur bra man kan må av att medvetet skaffa sig träningsvärk! Bara för att liva upp det hela, måste det ju börja med att flytta en blomkruka så att mamma kan få panika över en platt och död ödla. Se så söt han är! Tror minsann att man ser tungan till och med.

Det allra bästa är ändå att jobba med veden. Vet inte om jag kan förklara hur skönt det är att bära och kasta. Att klyva och ha sönder. Och kasta… Och bära, flytta på… Det väger apa! Men jusst att kunna avreagera sig på något så enkelt som ved… Att få utlopp för all den styrka (av varierande natur) som finns inuti och bara längtar ut… Det är guld värt.

Det är bara så. Träningsvärk och allt. Den bästa trösten, den bästa glädjen, finns ändå hos familjen. Men ändå, du lär ju kolla in de sexiga stövlarna!

Dagens favorit: Popeda – Pitkä kuuma kesä

Tags: död, familj, känslor, sällskap, tröst
Posted in Kaffemonster | | 1 Comment »