Det ska tydligen vara någon känd filosof som har yttrat de där orden. Depression skapar kreativitet. Jag som trodde de var mina alldeles egna ord, men så var visst inte fallet. De är sanna däremot. De orden stämmer precis lika mycket som påståendet om att det finns två Kirsiungar…
Varför har jag inte skrivit speciellt mycket om min goding i Norge? Varför har jag inte skrivit om att jag numera har en pojkvän? För att jag är lycklig! Jag mår bra. Jag mår bra av att ha någon jag verkligen tycker om. Jovisst. De som står mig nära får konstant höra om gulliga konversationer via sms, om hur jag längtar, om hur jag vill ha mer… Men jag behöver inte skriva om det. Jag vill berätta för världen, men jag behöver inte skriva om det.
Jag mår bra. Ur den aspekten, så mår jag bra. Såklart kan inget vara guld och gröna skogar. Hur jag än vill, så har jag ett liv vid sidan av lyckan. Jag försöker anpassa mig för fullt. Helst av allt vill jag bara sväva runt. Men, jag måste vara en duktig flicka och anpassa mig till omvärlden, till mitt liv. Missförstå mig rätt nu. Givetvis ser jag mina barn och min familj som lycka. Jag älskar dem. Jag älskar mitt jobb och även om jag har mycket skulder så finns inga av dem hos kronofogden. Jag pratar om den lycka som så länge har fattats i mitt liv.
Nu finns den där. Den finns, och den är ny. Den är spännande. Den är dock inte helt och hållet som jag tänkt mig att den skulle vara. Jag försöker lära mig att även om jag inte är singel längre, så består det mesta av den kärlek som finns av ord… ord i form av text… jag borde inte reagera. Jag älskar text! Men… jag hade ju planerat att när den kom, när lyckan kom, så skulle det vara annorlunda. Den skulle bestå av något hastigt besök sent på kvällen när ungarna somnat, enbart för att få röra lite, för att stilla saknaden en stund. Den skulle bestå av nedräkning av timmar tills vi träffas igen. Den skulle bestå av frågan vem vi ska sova hos och vilken dag vi kan träffas över lunch för att slippa vänta till kvällen.
Det gör den inte. Den finns, men den består av varannan helg, varannan gång. Den består av längtan. Oändlig längtan. Den består av text. Text. Ord som försöker bedöva längtan. Jag lär mig att acceptera detta. Att acceptera att det som fanns i min dröm existerar, men ändå inte. Jag försöker lära mig att det finns någon som verkar acceptera mig som den jag är. Lära mig att det finns någon som tycker om mig, och som tycker att jag är underbar. Någon som faktiskt är vaken tidigt på morgonen bara för att se på mig när jag sover.
Trots det, trots att jag faktiskt är lycklig, så är jag rädd. Rädd för att det monstruösa i mig ska komma fram. Det som alltid finns där när jag tycker om någon tillräckligt mycket. Det som analyserar och tvivlar. Det som behöver bekräftelse om och om igen. Den bekräftelse jag behöver, de känslor jag av någon anledning måste analysera, brukar förstöra allt. Jag vill inte förstöra allt.
Avståndet. Det förbannade avståndet!
Varannan helg, varannan gång.
Dagens favorit: Patrick Swayze – She’s like the wind
3 doors down – Landing in London
Tags: goding, Kirsiungar, liv, lunch, lycka, Norge, pojkvän, sms, Spännande, text, underbar, världen
Posted in Total förvirring | |
Jag hade nästan glömt att denna blogg existerade. Trodde dock att det inte var så länge sen som i september senaste inlägget blev till. 
