Inuti kirsi.se

Finns det några sådana? Underbara måndagar? Måndag är ju per definition en skitdag. Det är helt obligatoriskt och ingår i universums plan. En måndag är bara ett helvete man måste genomgå en gång i veckan. Jag hade andra planer idag. Skumt, jag vet, men jag förväntade mig en fantastisk måndag. En stressfri, glad och harmonisk måndag. En härlig dag bara. Vid det här laget borde jag väl ha lärt mig att mina planer och förväntningar faller under kategorin drömmar, och skiter sig alltsom oftast. Eller hur??

Allt började enligt planerna. Nå, vi backar lite till…

Söndag är också en förutsägbar dag. Det är den dagen man försöker få att vara så länge som möjligt så att skitmåndagen inte ska infinna sig så snabbt. Igår jobbade vi. Invånarna i Kirsiland och kollegorna till dessa. Det var så roligt! Vi röjde undan och beredde väg för nya tag, nya rutiner. Vi utbildade oss och luftade tankar. En härlig söndag! Sådana dagar vill jag ha mer av. En förutsägbar dag eller inte, sådana dagar vill jag ha. Jag gillade igår, verkligen! Efter jobbet blev jag kallad arbetsmyra och fick veta att 11,5 timmar övertid en söndag är inte något att vara nöjd över, men inte ens det kunde ta bort ruset. Och för första gången på… någonsin? såg jag fram emot en måndag. Jag var trött som en gnu. Halvdöd utan en fungerande hjärna, men inte kunde jag somna.

Uppenbarligen lyckades jag släpa mig till sängen och somna någonstans där. För jag vaknade långt före tuppen i telefonen började härja! Ovanligt. Vad är det som är fel? Drar en till kudde över huvudet och försöker somna om så jag kan snooza som alla andra morgnar. Näh! Inte en enda del av mig kunde stanna i sängen. Upp! Långt före klockan, långt före jag verkligen MÅSTE gå upp. Glad som en lärka. Tog en extra kopp kaffe, diskade lite, spenderade lite längre tid i duschen… Härligt.

Det är måndag. Måndag!! Och jag började den med ett stort leende. Så skönt! Försökte spendera så mycket tid jag kunde till allmänt slappande bara, men tråkigt som det är, så blev jag tvungen att tillslut åka till jobbet. En timme innan arbetspassets början. Oj. Vet inte hur länge sen det var jag höll hastigheten på vägen till jobbet.

Mina planer var en underbar måndag, och mina planer flöt på helt perfekt den första delen av dagen. Alla verkar nöjda med söndagen och gör gladeligen det som står på dagens agenda. Jag är nöjd och gör mer än gärna det jag ska och lite till. En sån skön stämning.

Pofff! Strömlöst. Men vafan!!? Det var det. Försök att upprätthålla den positiva planen när inget fungerar. Att ens få tag på lunch tog en timme. Gårdagens förvisande av det gamla, och dagens nya tag syntes inte längre. Det är verkligen inte meningen att något ska kännas bra eller att vi ska få jobba i en någorlunda stressfri miljö. Nääe! Glöm gårdagens slit och morgonens harmoni. Det var bara en helt vanlig, normal måndag.

Trots den obligatoriska skitmåndagen, så är jag lite imponerad. Imponerad hur väl en söndag stärker gemenskapen och hur väl ett strömavbrott bevisar det. Kanske blev det en underbar måndag ändå?

Dagens favorit: Det känns som tisdag idag

Tags: fel, Kirsiland, lunch, måndag, snooza, söndag, strömavbrott, trött, underbar, universum
Posted in Kaffemonster | | 2 Comments »

Vad nu då!? Vår-depression? Rädsla? Allmän idioti? Inte fan vet jag vad det är. Känner mig bara bläh!

Måndag. Sitter på bussen hem. Önskar att jag kunde ha stannat. Undrade varför det underbara alltid måste sluta så snabbt. Njuter av musiken och slumrar till. Drömmer. Halvt vaken, halvt i sömnen. Placerar mitt liv i låten. Vaknar till, byter låt. Somnar och anpassar mitt liv till den låten….

Det var skumt. Större delen av hemvägen satt jag i något slags mittemellan och lyssnade på musiken. Medveten, men ändå inte. Sov, men var ändå vaken. I dvala. Tänkte på vad jag vill. Och inte vill. Händelseförloppet i tankarna styrde jag inte över. Musiken styrde. Vid varje ny låt ändrades riktningen och jag såg fram emot att få se fortsättningen. En tv-serie? Mittemellan dröm och verklighet.

Hade en underbar helg. Ville inte lämna det. Varje gång. Jag vill stanna. Eller ta med mig. Tycker om det livet. Tycker om hur fri jag känner mig. Tycker om den ömhet jag får. Ville inte lämna. Vill inte vänta till nästa gång. Orkar inte vänta. Orkar inte lämna igen.

För omväxlings skull slutade bussresan i en eftermiddagsvardag. 15.30. Västerås är inte tomt. Jag är tom. Som en robot stressar jag till bilen. Släpandes på väskan. Vantarna i väskan. Måste handla måste hinna lämna av allt hemma innan ungarna ska hämtas. Det är en sen vecka på jobbet, så ungarnas tid på dagis/fritids är till 18.30. Det är ju ingen brådska, men jag vill så gärna få krama om dem så fort som möjligt.

Måndag. Verkligheten. Vardagen. Det är så härligt att komma hem till att den första tanden lossnar vilken sekund som helst. Det är så härligt att komma hem till en gåva i form av den finaste ringen i samlingen, en prinsessas bästa mamma ska ha den bästa ringen tydligen. Trots stressen över hur mycket disk som behövs göras av med, städningen och allt annat som ska ordnas inför ett födelsedagskalas, så är det så härligt att komma hem till två barns enorma glädje över att få baka chokladbollar helt själva.

Där försvann känslan av det underbara kvarlämnade. Där uppenbarade sig känslan av den underbara vardagen. Det känns som att jag har två helt olika liv. Ett ansvarsfullt och ett ansvarslöst. Två liv. Båda lekfulla, men på helt olika sätt. Två liv som jag älskar. Och hatar. Frågan är om det är möjligt att sammanfoga dessa två liv… Visserligen har jag blivit kallad drottning i båda dessa liv, så det är ju ett bra tecken. Men jag undrar ju. Kan det vara möjligt? Är det nån menig att fundera på det ens?

Jag vet inte. Förmodligen är det så att jag ensam i tankarna lever båda mina liv aldeles för långt in i framtiden. Vet inte varför. Måste stilla sinnet av någon anledning. På något sätt. Måste hitta alla möjliga vägar som drömmarna kan få ta. Måste överväga vilka konsvekvenser allt kan få. Vilka jag vill acceptera och vilka jag vägrar erkänna. Måste få något i mig att veta vad jag vill. Och något att vara tillfreds med vad tillvaron erbjuder.

Det fanns en situation i helgen som fick mig att fundera. Undra om det med ett förhållande verkligen är något för mig. Kanske bör jag vara singel resten av mitt liv och bara längta efter kärleken. Kanske är det meningen att den kärlek jag har tillräcklig, den ovillkorliga kärlek jag får av min familj, kanske bör den vara nog. Den situationen jag pratar om… Den fick mig att inse att det finns sidor av allt det här underbara som jag inte är villig att uppleva. Jag har upplevt det förut, och även om det är orättvist, så drog jag genast paralleller. Det var så då, det kommer att vara så nu, och jag vill inte. Javisst. Det är gulligt och härligt nu. Men om ett halvår då? Ska allt det, det jag en gång i tiden jobbade hårt med att komma ifrån, vara tillbaka? Jag vet inte. Kände mig sviken. Den känslan fick mig att vackla. Klappade till delen av mig som som bara saknar, längtar och tycker att allt är så underbart. Dämpade allt. Jodå. Jag längtar, saknar och drömmer ännu. Men kraften i det är inte lika stor längre. Kände mig sviken…

Å andra sidan… Sveken har haglat från alla möjliga olika håll på senare tid. Jag har förlorat förtroendet för en handfull människor. På ett par veckor bara. Är det en epidemi?? Det var människor jag värderade högt. Nu… Borta. I ett nafs. Möjligheten att det mesta går att reparera finns ju, men jag tror inte att ens vill ge mig på ett försök. Jag vill inte ha överseende med de händelser som sårade mig.

Jag vill ingenting egentligen. Jag vill allt. Men jag vill ingenting. Vill inte somna. Vill inte vakna. Vill inte äta och vill inte låta bli. Jag vill inte ens gå till jobbet längre.

Kan nån bara ta ut det här som sitter i bröstet på mig? Ta bort det. Allt!

Dagens favorit: Minnen av det som känns bra ur vilken synpunkt som helst.

Tags: dröm, familj, helg, hem, ingenting, kärlek, kram, längtar, rädsla, underbar, Västerås
Posted in Kaffemonster | | 2 Comments »

Det ska tydligen vara någon känd filosof som har yttrat de där orden. Depression skapar kreativitet. Jag som trodde de var mina alldeles egna ord, men så var visst inte fallet. De är sanna däremot. De orden stämmer precis lika mycket som påståendet om att det finns två Kirsiungar…

Varför har jag inte skrivit speciellt mycket om min goding i Norge? Varför har jag inte skrivit om att jag numera har en pojkvän? För att jag är lycklig! Jag mår bra. Jag mår bra av att ha någon jag verkligen tycker om. Jovisst. De som står mig nära får konstant höra om gulliga konversationer via sms, om hur jag längtar, om hur jag vill ha mer… Men jag behöver inte skriva om det. Jag vill berätta för världen, men jag behöver inte skriva om det.

Jag mår bra. Ur den aspekten, så mår jag bra. Såklart kan inget vara guld och gröna skogar. Hur jag än vill, så har jag ett liv vid sidan av lyckan. Jag försöker anpassa mig för fullt. Helst av allt vill jag bara sväva runt. Men, jag måste vara en duktig flicka och anpassa mig till omvärlden, till mitt liv. Missförstå mig rätt nu. Givetvis ser jag mina barn och min familj som lycka. Jag älskar dem. Jag älskar mitt jobb och även om jag har mycket skulder så finns inga av dem hos kronofogden. Jag pratar om den lycka som så länge har fattats i mitt liv.

Nu finns den där. Den finns, och den är ny. Den är spännande. Den är dock inte helt och hållet som jag tänkt mig att den skulle vara. Jag försöker lära mig att även om jag inte är singel längre, så består det mesta av den kärlek som finns av ord… ord i form av text… jag borde inte reagera. Jag älskar text! Men… jag hade ju planerat att när den kom, när lyckan kom, så skulle det vara annorlunda. Den skulle bestå av något hastigt besök sent på kvällen när ungarna somnat, enbart för att få röra lite, för att stilla saknaden en stund. Den skulle bestå av nedräkning av timmar tills vi träffas igen. Den skulle bestå av frågan vem vi ska sova hos och vilken dag vi kan träffas över lunch för att slippa vänta till kvällen.

Det gör den inte. Den finns, men den består av varannan helg, varannan gång. Den består av längtan. Oändlig längtan. Den består av text. Text. Ord som försöker bedöva längtan. Jag lär mig att acceptera detta. Att acceptera att det som fanns i min dröm existerar, men ändå inte. Jag försöker lära mig att det finns någon som verkar acceptera mig som den jag är. Lära mig att det finns någon som tycker om mig, och som tycker att jag är underbar. Någon som faktiskt är vaken tidigt på morgonen bara för att se på mig när jag sover.

Trots det, trots att jag faktiskt är lycklig, så är jag rädd. Rädd för att det monstruösa i mig ska komma fram. Det som alltid finns där när jag tycker om någon tillräckligt mycket. Det som analyserar och tvivlar. Det som behöver bekräftelse om och om igen. Den bekräftelse jag behöver, de känslor jag av någon anledning måste analysera, brukar förstöra allt. Jag vill inte förstöra allt.

Avståndet. Det förbannade avståndet!

Varannan helg, varannan gång.

Dagens favorit: Patrick Swayze – She’s like the wind
3 doors down – Landing in London

Tags: goding, Kirsiungar, liv, lunch, lycka, Norge, pojkvän, sms, Spännande, text, underbar, världen
Posted in Total förvirring | | 1 Comment »