Det gäller att våga det man inte vågar
by Kirsi on November 20th, 2011
filed under Total förvirring
Igår var det dags för vuxenleksaksparty med intima.se igen. Redan på morgonen visste jag att jag inte ville gå. Det skulle ju vara folk där. Mycket folk. Folk som jag inte känner. Folk som jag måste prata med. Fulla folk. Och bara folk. Jag ville inte åka. Jag vågade inte åka. Men jag kände mig tvungen, det var ju släkt från alla möjliga håll där. Älsklings syster höll i kalaset och min moster presenterade sortimentet.
Visst var det ju trevligt de stunder magontet och trycket i bröstet inte hade övertaget. Hjärtat gick på dubbelvarv mest hela tiden, men jag behövde bara gråta en gång. Även om jag gömde mig på toa några gånger till. Jag pratade med folk och försökte vara så trevlig jag kunde. Också när det hemska sorlet av en miljon människor ville få mig att explodera. Jag tål verkligen inte såna ljud längre. Sorl och tjatter. Skrapande och prasslande ljud. Klickande… Usch! Jag blir riktigt ilsken av såna ljud. Inte arg på ljudskaparen i sig, bara allmänt arg.
Nå, jag överlevde kalaset och var helt utmattad när vi kom hem. Bara någon timmes exponering för det otäcka sög all kraft ur mig.
Jag hoppas att både värden, demonstratören och gästerna förstår att varken detta inlägg eller gårdagens obekväma känslor har med dem personligen att göra. Absolut inte. Allt detta är endast en följd av mitt helvetiska mående. Inget annat.
Jag är dock stolt över att jag har lärt mig att vistas på ställen där alkohol flödar helt utan att jag känner något behov av att dricka med alla andra. Älskling var stolt över mig för en massa andra saker.
Idag ska jag åka till syrran och vara där i ett par dagar. Det ska bli så skönt att vara ute på landet där måsten inte existerar. Det ska bli skönt att trösta lite och krama om syrran. Om jag vågar.
P.S. I love you
by Kirsi on July 24th, 2011
filed under Det otäcka inre
När man inte törs tänka på sina egna anledningar till att gråta, så är det bra att kunna titta på en snyftfilm och gråta åt andras anledningar.
Jag vill fan inte!
by Kirsi on November 25th, 2008
filed under Kaffemonster
Jaja, jag får väl peta in en inlägg då! Tanken på att rubba balansen och inte ha ett enda inlägg i november -08′s arkiv stör mig mer än oviljan att skriva. Egentligen vill jag inte knappa ner ett enda ord. Jag vill låta dem sitta i mörkret och tystnaden tills de tynar bort. Egentligen vill jag inte någonting. Jag vill ingenting.
Ingenting fungerar och hela min tillvaro är inget annat än en bomullstuss. Dovt. Begränsat. Fyllt av… ingenting. Inget mer än bomull. Allting är suddigt. Alla är konturlösa objekt som flyter omkring. Jag vet vad som finns där, vilka som finns där. Utanför min boll. Men jag ser inget, hör inget. Lyckas inte komma förbi väggen. Jag vill inte.
All min energi går till att försöka fungera över huvudtaget. Det är knappt så jag lyckas existera. Jodå. Jag är kapabel till att släpa mig till och från jobbet. Är tvingad till att klara av det och allt annat som uppenbarligen också är nödvändigt. Men jag vill inte. Jag vill inte vakna på morgonen. Jag vill inte äta eller prata med någon. Jag vill inte handla eller betala räkningar. Är tvingad att ta mig igenom dag efter dag efter dag. Blind och döv. Tom. Det ser ut som jag, men det är inte jag. Jag är någon annanstans. Det finns inget kvar innanför det här skalet.
To-do-listan växer medan allt annat försvinner. Har lust att hacka ner den i småbitar, stoppa skärvorna under mattan och hoppa på det. Slita ner gardinerna, kasta dem på mattan och hoppa lite mer.
Jag vill inget och allt är ett helvete. Jomenvisst! Har ju ungarna, är tekniskt sett vid liv och blabla allt det där andra som man alltid tar för givet. Men jag vill fan inte ens glädja mig åt det.
Inte ens min förkylning har vett nog att krypa ut ur tussen. Stackars vekling som faller för grupptryck sådär. Det här är mitt helvete, min jävla bomull! Gå iväg och låt mig vara. Jag kanske får lite sömn då…
Jag vill gråta.
Den förbannade favoriten: Metallica – Until it sleeps
Mellanläge?
by Kirsi on June 4th, 2007
filed under Total förvirring
Undrar just om jag verkligen vet vad lite lagom är. Som jag nämnt tidigare, alla mina känslor kommer med en sån kraft att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera dem. Jag har märkt att det jag känner, det jag funderar på, är antingen helt och håller negativt, eller bara positivt. Det finns liksom inget mittemellan.
Visst kan jag vara lite lagom mittemellan. Det är fullt möjligt. Det är jag genom att for the time being stoppa undan allt. Jag förtränger det jag egentligen känner. Det…. för att jag måste fungera. Jag måste vara ansvarsfull, jag måste jobba, handla, betala räkningar och laga mat. Jag kan då inte vara, i mitt tycke, överdrivet glad, ledsen, lycklig eller deprimerad. Nej, jag behöver vara mittemellan för att fungera. Mellanläget däremot, tycks inte alls vara jag. Jag vet inte varför, men jag tycks vara hundra procent åt vilket håll det nu må vara. Just nu vet jag inte om jag är nöjd över att jag ‘lärt mig’ att stoppa undan allt igen, eller om jag bör acceptera att mellanläge inte är min grej och låta alla de hundra procenten flöda…
Du ser, nu när jag skriver. Det är bara deprimerande negativa saker. Jag bara gnäller. Hela inlägget kommer att ha en övervägande negativ klang. Nåja, när jag bestämt redan nu att det ska vara negativt, så kommer det ju vara det, tänker du kanske. Från mitt håll är det snarare en observation på den genomgående trenden, än något jag bestämt i förväg. Så är det. Klagar jag inte in på djupet, så romantiserar jag mina minnen som i det föregående inlägget. Det är absolut inte så att jag på nåt vis talar osanning när jag, som i förra inlägget, fokuserar på det som är (var) underbart. Jag bara utelämnar det jag inte vill veta av. Mitt tankearkiv på den positiva sidan känns mycket bättre när jag utelämna det jag inte vill komma ihåg. Den negativa sida kommer vi juinte ihåg. 
Meeen…. det leder ju till deprimerande tankar av det här slaget… Förstår du mitt dilemma här? Inte säker på att jag gör det heller
Som det är… jag tror inte… jag känner att jag inte kan vara glad, för då undras det huruvida jag är riktigt nykter. Jag kan inte gärna sätta mig och gråta och bryta ihop heller. Fast jag skulle vilja. Jag kan inte bli arg heller. Inte arg utan att hålla tillbaka rejält. Det misstolkas. När jag blir riktigt arg så börjar jag gråta. Nej. Jag skriker inte, jag slåss inte, jag går inte ifrån och är sur. Jag börjar gråta. Om jag gråter är jag nödvändigtvis inte ledsen. Om jag slåss och skriker, är jag inte arg. Inte undra på att det är förvirrande.
Jag skulle vilja vara lite mittemellan. Att jag kan hantera mina känslor på en normal sansad nivå. Ta igår till exempel. Vi var till Busborgen på kalas. Jag skulle kunna berätta om det som så:
“Igår var vi till Busborgen eftersom det var kalas. Det var rätt kul. Lillgubben var ju den som var bjuden, så till en början höll han sig på ‘kalas-stället’. Jag och gumman tittade runt en stund och så fikade vi. Vi åkte rutchkana, klättrade runt och sköt bollar….”
Det låter ju bra. Lite lagomt sådär eller hur? Men det jag egentligen vill säga är:
“Igår var en bra dag. Vi var på kalas på Busborgen. Eftersom gubben var den som var bjuden så såg vi inte till honom den första tiden. Istället utforskade gumman och jag omgivningen. Hon den orädda lilla saken klättrade upp på en del oåtkomliga ställen bara för att tvinga med mig dit. Vilken tur att en annan, trots åldern, fortfarande behållt smidigheten. Tydligen. Gubben kom från kalas-stället så småningom, så vi alla åkte rutchkana, kröp runt i tunnlar och sköt bollar med stora gevär. Jag vet inte när vi senast hade så roligt tillsammans. Och jag kände en sån samhörighet till ungarna som jag inte gjort på länge. Det var helt underbart. Busborgen blir det fler gånger! Nästa gång ska jag bara komma ihåg att inte ha kjol på mig.”
Detta tolkar jag visserligen på fler sätt… men det här med dålig mamma går vi in på nån annan gång. Men det är så vill jag säga det. För att det är så jag känner det! Nu var det där ändå i mildaste laget… Är det konstigt? Är jag konstig? Eller är det meningen att de ska väga upp varann? Så man kan vara i mellanläget utan att förtränga saker?
Hundra procent i motsatser… och då hamnar man i mittemellan… Ja. Då var den saken löst. Eller var den?
Dagens favorit: Vildsvin – Saga utan lyckligt slut
