Nya favoriter
by Kirsi on December 9th, 2010
filed under Kaffemonster
För ett tag sedan hittade jag min nya favoritblogg i Språkkonsulternas Pratbubblor. Via den bloggen hittade jag min alldeles nya favorit, Linneas Språkblogg med en språkkalender.
Jag sitter här och ler medan jag läser underbara debatter om språk och dess bruk. Det är skönt att bara vandra bort till den värld där folk delar med sig av sina iakttagelser och kunskap, diskuterar de regler och undantag som finns. De stavar dessutom rätt och skriver ut hela ord!
Titta här bara:
linneahanell.wordpress.com/2010/12/03/3-afrikaans
Sakta inser jag att den känsla jag upplever är… Kärlek, jag hittar ingen bättre beskrivning än kärlek. Jag älskar språk, och grammatik. Och jag älskar REGLER. Språk är regler och struktur. Det är en sån härlig ordning i språk. Ordning, inte kaos.
Att sitta och läsa texter som denna ger mig ro. Det är så avstressande. Ord är lugnande och fina att se och känna på. Språk är imponerade.
Att jag aldrig tänkt på hur mäktigt till exempel finskan är. Det är mitt modersmål, men jag har aldrig reflekterat över hur rikt språket är. Tänk att man kan säga en mening med ett enda ord:
Finskan har en tendens att klistra ihop flera beståndsdelar och på så sätt bygga långa ord. Det kallas att det är agglutinerande (jämför engelskans glue, ‘lim’ så sätter det sig nog). Nationalencyklopedin tar upp ordet taloissammekin som består av morfemen talo som betyder ‘hus’, i som är en pluraländelse, ssa som är en kasusändelse som betyder ‘i’, mme som motsvarar ägarpronomenet ‘vår’, samt ändelsen kin som betyder ‘även’. Vad blir då detta? Jo: ordet ‘även i våra hus’ (när man nu har användning för detta nätta ord).
Det ovan var alltså ett citat från lucka nr 6 i Linneas språkkalender.
Visst är det spännande? 
Dagens favorit: Eliza Doolittle – Pack up
Oooh…
by Kirsi on December 15th, 2009
filed under Kaffemonster
Så det var såhär det såg ut på det här stället. Spännande. Jag hade nästan glömt att denna blogg existerade. Trodde dock att det inte var så länge sen som i september senaste inlägget blev till. 
Det har varit en riktigt tung höst (och sommar med för den delen). Inte kunde jag tänka mig att en depression kunde vara så djup och mörk. Så förlamande. Och så missförstådd.
Med hjälp av en duktig psykolog och ett obevekligt stöd från de mina, har jag äntligen nått andra sidan av snårskogen och vågar tro att jag faktiskt kommer ur detta.
Än känner jag mig inte helt funktionell. Bland annat på grund av att jag fortfarande har väldigt svårt att koncentrera mig. Dessa 8 rader text har hittills tagit mig 23 minuter att få ner. Stundtals har jag svårt att hantera mina humörsvängningar och den minsta rubbning av situationens förväntade riktning kan fortfarande slå mig helt till marken. Ibland kräver den enklaste av handlingar en så stor ansträngning att ingen energi lämnas åt något annat…
Jag tycker mig dock se att dessa stunder har blivit allt glesare. Jag har lärt mig att de går över. Till och med de mest benkrossande attackerna av ångest har ett slut. De känns inte så förödande längre.
Jag ser med hopp fram emot nästa år. Nästa år ska jag läka. Och bli stark. Jag ska laga mitt liv och se till att det blir till ett som jag trivs med, och tycker om.
Det ni!
Dagens favorit: Skillet – Hero
Depression skapar kreativitet
by Kirsi on January 21st, 2008
filed under Total förvirring
Det ska tydligen vara någon känd filosof som har yttrat de där orden. Depression skapar kreativitet. Jag som trodde de var mina alldeles egna ord, men så var visst inte fallet. De är sanna däremot. De orden stämmer precis lika mycket som påståendet om att det finns två Kirsiungar…
Varför har jag inte skrivit speciellt mycket om min goding i Norge? Varför har jag inte skrivit om att jag numera har en pojkvän? För att jag är lycklig! Jag mår bra. Jag mår bra av att ha någon jag verkligen tycker om. Jovisst. De som står mig nära får konstant höra om gulliga konversationer via sms, om hur jag längtar, om hur jag vill ha mer… Men jag behöver inte skriva om det. Jag vill berätta för världen, men jag behöver inte skriva om det.
Jag mår bra. Ur den aspekten, så mår jag bra. Såklart kan inget vara guld och gröna skogar. Hur jag än vill, så har jag ett liv vid sidan av lyckan. Jag försöker anpassa mig för fullt. Helst av allt vill jag bara sväva runt. Men, jag måste vara en duktig flicka och anpassa mig till omvärlden, till mitt liv. Missförstå mig rätt nu. Givetvis ser jag mina barn och min familj som lycka. Jag älskar dem. Jag älskar mitt jobb och även om jag har mycket skulder så finns inga av dem hos kronofogden. Jag pratar om den lycka som så länge har fattats i mitt liv.
Nu finns den där. Den finns, och den är ny. Den är spännande. Den är dock inte helt och hållet som jag tänkt mig att den skulle vara. Jag försöker lära mig att även om jag inte är singel längre, så består det mesta av den kärlek som finns av ord… ord i form av text… jag borde inte reagera. Jag älskar text! Men… jag hade ju planerat att när den kom, när lyckan kom, så skulle det vara annorlunda. Den skulle bestå av något hastigt besök sent på kvällen när ungarna somnat, enbart för att få röra lite, för att stilla saknaden en stund. Den skulle bestå av nedräkning av timmar tills vi träffas igen. Den skulle bestå av frågan vem vi ska sova hos och vilken dag vi kan träffas över lunch för att slippa vänta till kvällen.
Det gör den inte. Den finns, men den består av varannan helg, varannan gång. Den består av längtan. Oändlig längtan. Den består av text. Text. Ord som försöker bedöva längtan. Jag lär mig att acceptera detta. Att acceptera att det som fanns i min dröm existerar, men ändå inte. Jag försöker lära mig att det finns någon som verkar acceptera mig som den jag är. Lära mig att det finns någon som tycker om mig, och som tycker att jag är underbar. Någon som faktiskt är vaken tidigt på morgonen bara för att se på mig när jag sover.
Trots det, trots att jag faktiskt är lycklig, så är jag rädd. Rädd för att det monstruösa i mig ska komma fram. Det som alltid finns där när jag tycker om någon tillräckligt mycket. Det som analyserar och tvivlar. Det som behöver bekräftelse om och om igen. Den bekräftelse jag behöver, de känslor jag av någon anledning måste analysera, brukar förstöra allt. Jag vill inte förstöra allt.
Avståndet. Det förbannade avståndet!
Varannan helg, varannan gång.
Dagens favorit: Patrick Swayze – She’s like the wind
3 doors down – Landing in London
Vetenskap
by Kirsi on April 12th, 2007
filed under Kaffemonster
Det måste väl ändå vara vetenskapligt bevisat att alla bästa tankar alltid kommer när man har lagt sig för att sova. Natten är inte till för att sovas, den är till för att den lilla tankesnurran ska hitta på en massa saker som är mer eller mindre värda att tänka på. Förr i världen funderade jag på att uppfinna en tankeinspelare, så jag kunde komma ihåg allt smart jag tänker på när jag ska somna, men det är alldeles för tankekrävande 
Så istället har jag återupptagit det här med att ha block och penna vid sängen. Smaaart, tycker man ju då. Mmmhm. Väldigt. Där ligger jag i mörkret med anteckningsboken på magen, blundar och skriver allt jag orkar. Det får plats med ungefär sex rader per sida, måste ju se till att ha extra långa radavstånd så jag kan vara säker på att inte skriva på det jag redan skrivit. Och i genomsnitt tre ord på varje rad… Borde man vara förvånad över att jag inte kan läsa hälften av det jag skrivit sen på morgonen när jag vaknat?
Normalt folk skulle väl anteckna lite i mobilen, med öppna ögon, när de vill komma ihåg något… Meeen, tur är väl det att jag inte är normal! annars skulle det vara lite mer meningslöst med att skriva här än det är nu.
Sådådå. Nu är det dags att ligga i sängen och dra ingång de stora funderingarna igen. Ska bli spännande att veta vad de ska handla om idag…
Dagens favorit: Gnarls Barkley – Crazy
