Inuti kirsi.se

Sedan jag tyckte mig göra den smarta saken att ta en veckas semester för att vila och inte göra ett skvatt har jag bara vandrat runt i min dimma. Utan karta och kompass, eller viljan att hitta lite solljus. Utan viljan att göra något alls.

Sedan min semestervecka har jag knappt fungerat. Har med nöd och näppe lyckats kravla mig upp ur sängen och släpa iväg mig till jobbet om morgnarna. Helt i onödan egentligen, med tanke på att jag inte fått mycket uträttat på det stället. Haft så bråttom hem så min stackars rallybil har fått slita allt vad han orkat. Bråttom hem till mitt vakuum. Det utrymme som tillåter mig att andas. Fantasier. Inte mina egna. Nej, de är bara förödande och drar mig till djupet. Mina egna fantasier är inte tillåtna längre. Jag orkar inte med dem. Menar givetvis serierna. I veckor har jag legat i sängen och bara glott. Försökt glömma att något annat existerar och i pauserna begrundat orsakerna till varför den jävla dimman är så tjock den här gången.

Anledningarna är många. Jag är i värre obalans än vanligt. Sedan någon dag vet jag ännu en orsak. Mina syskon. Kontakten med dem är numera minimal. Vi pratas inte alls nästan. Vi ringer inte, vi sms:as inte och vi träffas inte. Tittar på min tatuering och minns förra sommaren. Om samma situation vore nu, skulle vi göra det? Jag är inte alls säker.

Jag har knappt fått prata med dem. Det är evigheter sen. Och att ta kontakt… Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill ju, jag saknar så mycket. Men jag är arg. Och av miljoner olika anledningar är jag bara instängd i mig själv nu. Jag är besviken och vill inte släppa mitt inre mörker. Jag är så besviken! Jag skulle kunna ringa någon av dem. Be om lite sällskap, träffas över lunch eller kolla på en film, bara pratas lite. Men vad skulle jag säga? Har inget att prata om.

Javisst, de har alla sina förhållanden och utger sig för att vara lyckliga. Nej, jag är inte avundsjuk. Inte när jag ser det, hör det… Berättelsen om förhållandet och allt skit det medför. Det är då jag är nöjd med att vara singel. Naturligtvis vill jag att mina syskon ska må bra och är glad för att de slipper den ensamhet som avsaknaden av sällskap innebär. Undrar dock om det inte är så att alla tre ändå lever i ensamhet… Klart de ska vara lyckliga. De bör vara lyckliga! Och de försöker ge sken av det. Men det syns i ögonen, det hörs på tonfallet. Vem är lycklig egentligen?

Kontakten. Jag orkar bara inte. Att se smärtan, att se fasaden. Att höra försök till kvitter blandat med uppgivenheten. När ska jag få höra den sanna berättelsen om det underbara från dem? Kan det vara så att mina romantiska drömmar spridit sig till dem också? I’m losing it!

Jag saknar er så mycket!

Det är en av anledningarna. Dimman är lättare vissa dagar. Vissa dagar har jag försökt att se solen. Vissa dagar har jag trott mig att göra det också. Än är den inte borta.

Dagens favorit: “Through the darkness and broken glass, I’ll come for you if you only ask” (Lovex – Guardian angel)

Tags: besviken, glömma, hem, jävla, lunch, rallybil, sällskap, sängen, semester, solen, syskon
Posted in Total förvirring | | 1 Comment »

Vad nu då!? Vår-depression? Rädsla? Allmän idioti? Inte fan vet jag vad det är. Känner mig bara bläh!

Måndag. Sitter på bussen hem. Önskar att jag kunde ha stannat. Undrade varför det underbara alltid måste sluta så snabbt. Njuter av musiken och slumrar till. Drömmer. Halvt vaken, halvt i sömnen. Placerar mitt liv i låten. Vaknar till, byter låt. Somnar och anpassar mitt liv till den låten….

Det var skumt. Större delen av hemvägen satt jag i något slags mittemellan och lyssnade på musiken. Medveten, men ändå inte. Sov, men var ändå vaken. I dvala. Tänkte på vad jag vill. Och inte vill. Händelseförloppet i tankarna styrde jag inte över. Musiken styrde. Vid varje ny låt ändrades riktningen och jag såg fram emot att få se fortsättningen. En tv-serie? Mittemellan dröm och verklighet.

Hade en underbar helg. Ville inte lämna det. Varje gång. Jag vill stanna. Eller ta med mig. Tycker om det livet. Tycker om hur fri jag känner mig. Tycker om den ömhet jag får. Ville inte lämna. Vill inte vänta till nästa gång. Orkar inte vänta. Orkar inte lämna igen.

För omväxlings skull slutade bussresan i en eftermiddagsvardag. 15.30. Västerås är inte tomt. Jag är tom. Som en robot stressar jag till bilen. Släpandes på väskan. Vantarna i väskan. Måste handla måste hinna lämna av allt hemma innan ungarna ska hämtas. Det är en sen vecka på jobbet, så ungarnas tid på dagis/fritids är till 18.30. Det är ju ingen brådska, men jag vill så gärna få krama om dem så fort som möjligt.

Måndag. Verkligheten. Vardagen. Det är så härligt att komma hem till att den första tanden lossnar vilken sekund som helst. Det är så härligt att komma hem till en gåva i form av den finaste ringen i samlingen, en prinsessas bästa mamma ska ha den bästa ringen tydligen. Trots stressen över hur mycket disk som behövs göras av med, städningen och allt annat som ska ordnas inför ett födelsedagskalas, så är det så härligt att komma hem till två barns enorma glädje över att få baka chokladbollar helt själva.

Där försvann känslan av det underbara kvarlämnade. Där uppenbarade sig känslan av den underbara vardagen. Det känns som att jag har två helt olika liv. Ett ansvarsfullt och ett ansvarslöst. Två liv. Båda lekfulla, men på helt olika sätt. Två liv som jag älskar. Och hatar. Frågan är om det är möjligt att sammanfoga dessa två liv… Visserligen har jag blivit kallad drottning i båda dessa liv, så det är ju ett bra tecken. Men jag undrar ju. Kan det vara möjligt? Är det nån menig att fundera på det ens?

Jag vet inte. Förmodligen är det så att jag ensam i tankarna lever båda mina liv aldeles för långt in i framtiden. Vet inte varför. Måste stilla sinnet av någon anledning. På något sätt. Måste hitta alla möjliga vägar som drömmarna kan få ta. Måste överväga vilka konsvekvenser allt kan få. Vilka jag vill acceptera och vilka jag vägrar erkänna. Måste få något i mig att veta vad jag vill. Och något att vara tillfreds med vad tillvaron erbjuder.

Det fanns en situation i helgen som fick mig att fundera. Undra om det med ett förhållande verkligen är något för mig. Kanske bör jag vara singel resten av mitt liv och bara längta efter kärleken. Kanske är det meningen att den kärlek jag har tillräcklig, den ovillkorliga kärlek jag får av min familj, kanske bör den vara nog. Den situationen jag pratar om… Den fick mig att inse att det finns sidor av allt det här underbara som jag inte är villig att uppleva. Jag har upplevt det förut, och även om det är orättvist, så drog jag genast paralleller. Det var så då, det kommer att vara så nu, och jag vill inte. Javisst. Det är gulligt och härligt nu. Men om ett halvår då? Ska allt det, det jag en gång i tiden jobbade hårt med att komma ifrån, vara tillbaka? Jag vet inte. Kände mig sviken. Den känslan fick mig att vackla. Klappade till delen av mig som som bara saknar, längtar och tycker att allt är så underbart. Dämpade allt. Jodå. Jag längtar, saknar och drömmer ännu. Men kraften i det är inte lika stor längre. Kände mig sviken…

Å andra sidan… Sveken har haglat från alla möjliga olika håll på senare tid. Jag har förlorat förtroendet för en handfull människor. På ett par veckor bara. Är det en epidemi?? Det var människor jag värderade högt. Nu… Borta. I ett nafs. Möjligheten att det mesta går att reparera finns ju, men jag tror inte att ens vill ge mig på ett försök. Jag vill inte ha överseende med de händelser som sårade mig.

Jag vill ingenting egentligen. Jag vill allt. Men jag vill ingenting. Vill inte somna. Vill inte vakna. Vill inte äta och vill inte låta bli. Jag vill inte ens gå till jobbet längre.

Kan nån bara ta ut det här som sitter i bröstet på mig? Ta bort det. Allt!

Dagens favorit: Minnen av det som känns bra ur vilken synpunkt som helst.

Tags: dröm, familj, helg, hem, ingenting, kärlek, kram, längtar, rädsla, underbar, Västerås
Posted in Kaffemonster | | 2 Comments »