Inuti kirsi.se

Sedan jag tyckte mig göra den smarta saken att ta en veckas semester för att vila och inte göra ett skvatt har jag bara vandrat runt i min dimma. Utan karta och kompass, eller viljan att hitta lite solljus. Utan viljan att göra något alls.

Sedan min semestervecka har jag knappt fungerat. Har med nöd och näppe lyckats kravla mig upp ur sängen och släpa iväg mig till jobbet om morgnarna. Helt i onödan egentligen, med tanke på att jag inte fått mycket uträttat på det stället. Haft så bråttom hem så min stackars rallybil har fått slita allt vad han orkat. Bråttom hem till mitt vakuum. Det utrymme som tillåter mig att andas. Fantasier. Inte mina egna. Nej, de är bara förödande och drar mig till djupet. Mina egna fantasier är inte tillåtna längre. Jag orkar inte med dem. Menar givetvis serierna. I veckor har jag legat i sängen och bara glott. Försökt glömma att något annat existerar och i pauserna begrundat orsakerna till varför den jävla dimman är så tjock den här gången.

Anledningarna är många. Jag är i värre obalans än vanligt. Sedan någon dag vet jag ännu en orsak. Mina syskon. Kontakten med dem är numera minimal. Vi pratas inte alls nästan. Vi ringer inte, vi sms:as inte och vi träffas inte. Tittar på min tatuering och minns förra sommaren. Om samma situation vore nu, skulle vi göra det? Jag är inte alls säker.

Jag har knappt fått prata med dem. Det är evigheter sen. Och att ta kontakt… Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill ju, jag saknar så mycket. Men jag är arg. Och av miljoner olika anledningar är jag bara instängd i mig själv nu. Jag är besviken och vill inte släppa mitt inre mörker. Jag är så besviken! Jag skulle kunna ringa någon av dem. Be om lite sällskap, träffas över lunch eller kolla på en film, bara pratas lite. Men vad skulle jag säga? Har inget att prata om.

Javisst, de har alla sina förhållanden och utger sig för att vara lyckliga. Nej, jag är inte avundsjuk. Inte när jag ser det, hör det… Berättelsen om förhållandet och allt skit det medför. Det är då jag är nöjd med att vara singel. Naturligtvis vill jag att mina syskon ska må bra och är glad för att de slipper den ensamhet som avsaknaden av sällskap innebär. Undrar dock om det inte är så att alla tre ändå lever i ensamhet… Klart de ska vara lyckliga. De bör vara lyckliga! Och de försöker ge sken av det. Men det syns i ögonen, det hörs på tonfallet. Vem är lycklig egentligen?

Kontakten. Jag orkar bara inte. Att se smärtan, att se fasaden. Att höra försök till kvitter blandat med uppgivenheten. När ska jag få höra den sanna berättelsen om det underbara från dem? Kan det vara så att mina romantiska drömmar spridit sig till dem också? I’m losing it!

Jag saknar er så mycket!

Det är en av anledningarna. Dimman är lättare vissa dagar. Vissa dagar har jag försökt att se solen. Vissa dagar har jag trott mig att göra det också. Än är den inte borta.

Dagens favorit: “Through the darkness and broken glass, I’ll come for you if you only ask” (Lovex – Guardian angel)

Tags: besviken, glömma, hem, jävla, lunch, rallybil, sällskap, sängen, semester, solen, syskon
Posted in Total förvirring | | 1 Comment »

Demoner existerar i allra högsta grad. Länge har jag trott att de endast lever för att göra mitt liv svårt. Mina demoner. De som håller mig vaken om nätter, de som får mig att tvivla, de som förvirrar känsla och logik. Det är de som är mina demoner.

Mina demoner har jag lärt mig att hantera. Jag har mina knep. Om ingen av dessa knep skulle fungera så kan jag åtminstone slå dem med en whiskeyflaska. Då håller de sig lugna en vecka eller så, och ger mig tid att planera in dödsstöten. Mina demoner kan jag kontrollera (någorlunda). Jag förvisar vissa, jag slår ihjäl vissa och jag bedövar vissa. En del av dem envisas med att återkomma. Samma spöke, en annan skepnad. Men jag har kontroll. Trots att hela mitt inre skriker efter befrielse, så har jag kontroll.

Andra har också demoner. Värre är det när andras demoner kommer inpå. Jag kan inte hantera någon annans. Jag är oförmögen till det, och jag har inte behörighet till det. Klart som fan att jag är medveten om detta. Men vad gör man när andras demoner tränger sig in och direkt påverkar ens tillvaro? Man blir arg. Gapar och skriker. Och låter stoltheten och envisheten träda fram och figurera i fronten.

Jag kanske skulle prata klarspråk. När jag kom till jobbet i måndags förra veckan så möttes jag av ett mail som inte hörde till det vanliga. Mailet berättade att en resa var inplanerad, att det saknades en resenär för biljett numer två och frågade om någon ville ta tillvara på den överblivna biljetten.

Vi, invånarna i Kirsiland, med demoner och allt, tänkte att det skulle nog vara kul, men fabricerade ihop en hel drös med “MEN…” Nå, ett par timmars funderande och övervägande var svaret: JA!! JAg åker! Väldigt många av mina egna demoner är fortfarande på semester, och mitt fega tråkiga vardagliga jag kände att det var hög tid för något nytt. Något vågat. Lite äventyr. Yesss! I’m in! Ska bara skramla ihop lite pengar, fixa någon som kan ta hand om ungarna, skaffa semester, övervinna min rädsla…

Jah! Jag har aldrig flygit. Mina “utlandsresor” innefattar norden. Jag vet inte hur saker fungerar… Alla steg, alla detaljer! Av alla saker! Livrädd. Nå, jag skulle ju ha sällskap av en vän. Skrämmande, men fan så kul vi ska ha!

En vecka senare, fyra dagar innan resans avgång, när all planering är klar, när ungarnas tillhåll är ordnad och när pengarna är ihopskramlade, står jag och lagar mat. Febrig och orkeslös. Telefonen ringer, jag svarar och lyssnar till: “Antingen åker du, eller så åker jag, men vi kan inte åka tillsammans.” WTF!? Vad säger du? Vad fan är det för fel på dig?? Andras demoner. Ett obefogat svartsjukedrama som jag tvingas med i. Antingen åker du, eller så åker jag…

Det här skulle ju bli min första resa utomlands. Trots rädslan för detta så låg min trygghet i att jag skulle få göra den resan med en vän. Min första reaktion var att jag tänker inte åka själv, så åk du… Vid det tillfället var det något som reagerade i mig. Ledsen och besviken över ett svek från ett oväntat håll. Lejoninnan steg fram och gav mig mod. Även om det bara gått en vecka, så ska jag fan inte ha planerat och sett fram emot detta helt i onödan. Jag åker! Stanna hemma du! Jag har inte planerat, möblerat om, fixat och donat bara för att bli hämmad av någon annans demoner. Nej! Du stannar hemma, och jag åker.

Så nu… Jag åker till Serbien på fredag. Jag åker helt själv. Jag är livrädd. Men jag åker. Det är endast mina demoner som har behörighet att att begränsa mig. Någon annans… ja, de får ta bearbetningen med sin ägare.

Dagens favorit: Takida – Asleep

Tags: arg, Kirsiland, semester, Serbien, WTF
Posted in Kaffemonster | | 1 Comment »