Inuti kirsi.se

När jag i höstas drömde om min groda så var jag väl medveten om att det var just en dröm. En fantasi som mitt hjärta så länge berättat historier om. En naiv förhoppning om en fantasi som alltid skulle förbli en fantasi. Inte trodde jag väl på allvar att jag skulle hitta någon som ens var i närheten av det jag letat efter. Verkligheten berättade att jag med största sannolikhet skulle nöja mig med något “tillräckligt bra”.

Jag är så glad för att jag hade FEL där! Mitt i mitt mörker damp det ned någon som krävde uppmärksamhet. Jag hade redan gett upp om att någonsin finna kärlek och hade precis insett att jag behövde lägga all fokus på ungarna, mig och vårt välmående. Det fanns inte plats för något mer, det fanns inte energi att slösas på något oväsentligt. Go away, här finns inget att hämta.

Nå, en kväll i januari var behovet att komma bort större än att envist vägra en dejt ens. Ett hastigt beslut resulterade i en riktigt rolig helg i Oslo. Redan på bussen hem kom vibbarna om att detta är nog mer intressant än någon av oss räknat med. Jag slog bort dessa. Jag hade ju bestämt mig för att jag inte ska involvera mig i något halvdant, jag ville inte ha ett till ‘vadmannuvillkalladet’ där jag var måttligt förtjust i karln och spenderade all min tid till att försöka vara kär, eller leta efter orsaker till att inte vara det. Nix! Detta skulle inte leda någonstans.

Jag är SÅ glad för att jag hade fel där. Veckan efter Oslo var intensiv och bestod mest i en massa sms, mail och fåniga leenden. Allting eskalerade väldigt fort. Trevande försök till att diskret lista ut den andres avsikter, eller att blygt delge sina egna i hopp om att det ska besvaras på samma nivå, byttes snart ut till att öppet erkänna våra innersta tankar och känslor. Naket och ärligt. Detta är jag. Dessa är mina styrkor, dessa är mina svagheter. Jag vet inte om jag någonsin tillåtit någon att komma mig så nära. Inga hemligheter och inga lögner. Inga hämningar. Inget kamouflerat eller undanhållet. Right into the bone. Vi pratade öppet om allt, utom våra känslor för varandra…

Den veckan var omtumlande. Den helgen… Kan jag ens beskriva den? Den helgen spenderades precis som den föregångna veckan, i text. Mail, msn och sms. Om vartannat, överlappande, samtidigt, allt på en gång. Ett sms kunde berätta att mailet är snart färdigskrivet eller att ingen svarat på plinget på säkert två minuter… Vi sov inte om nätterna den helgen, utan satt vid datorn och pratade och pratade. Nå, vid ett par tillfällen var det helt slut på ord… Det räckte med att sitta vid skärmen och stirra. Veta att han sitter vid sin, stirrar, och känner detsamma. Det behövdes inga ord. Vi kände det båda två och det fanns ingen mening i att förneka något. Den veckan… Den veckan förälskade jag mig. Den helgen insåg jag att jag har hittat min prins, min groda.

Några gånger under dessa månader har jag stannat till, försökt rensa huvudet och se saker klarare än vad som är möjligt i lyckoruset. Försökt analysera förhållandet på samma sätt som jag alltid brukat. Bena ner det till molekyler och hitta orsaker. Hitta dessa punkter som visar att något är för allvarligt Leta efter fel och brister som skulle tillåta mig att lämna detta som ytterligare ett misslyckande. Leta efter fabricerade godbitar som skulle göra allt så mycket bättre. Det går inte! Det funkar inte. Det finns inga fel att hitta. Missförstå mig rätt nu. Naturligtvis har han fel och brister som alla andra. Han är ju karl ffs! Men det är helt okej! Hans dåliga sidor är en del av honom, de accepteras och älskas precis som allt annat. Och positiva egenskaper, jag behöver inte leta efter dem jag gillar extra mycket. De finns där redan! Allt finns redan! Allt är synligt, klart och tydligt. Jag har tyckt att detta måste ju vara för bra för att vara sant och att hela allt måste bara vara något min hjärna inbillat mig…

Jag är så GLAD för att jag hade fel där. Det här är tydligen helt på riktigt. Helt på sant. Jag vet inte om det är just ärligheten, den totala ärligheten som gör att det är så bra. Eller att vi är så lika på alla möjliga och omöjliga vis som gör att det känns så rätt. Kanske är det just det att varje kväll somna i telefon, att ligga om natten och lyssna till andetag som är så nära, men ändå så långt bort. Eller känslan av hur hjärtats dubbelslag helt plötsligt kan radera miljoner kilometer. Nånting (allting!) orsakar att det känns som att vi kan klara av allt och att det inte finns ett enda hinder i världen. Det finns något som gör att hela kroppen känner att detta är menat. Det finns inga andra alternativ. Det bara så enkelt.

Med stor förtjusning har jag rusat in i något som borde fått mig att fly åt motsatt håll. Leende förundras jag över hur annorlunda jag ser på olika situationer i livet nu. Logiskt sett, borde allt vara precis lika osäkert som resten av livet. Jag borde spela med säkra kort och hålla mig på min kant. Men nej, inte när det gäller oss.
Med en iskall känsla av säkerhet i magen går jag vidare. Det här är det. Han är den. Det ska vara vi.

Jag hittade min riddare. När jag inte ens letade. Nu vet jag vem du är… och jag visste väl att jag älskar dig!

Tags: dröm, fantasi, fel, förhoppning, groda, hämningar, kärlek, karln, mail, msn, Oslo, riddare, sms
Posted in Total förvirring | | No Comments »

Här sitter jag med ett glas vitt och blickar över en vackert blommande Magnolia. Mätt av den perfekt grillade kotletten och den lagom syrliga tsatzikin, njuter jag av utsikten. Våren är så vacker här.

Tänk att jag nästan gick miste om detta! Att jag nästan valde bort detta (flera gånger om dessutom). Det var så nära att jag nu skulle sitta någonstans och önska att jag vore exakt här.

Jag kom hit till älskling i fredags och hade planerad hemfärd i söndags. Inget konstigt i det. Just detta med att bara träffas som hastigast över en helg borde vara rutin vid det här laget. Om inte annat så borde man vänja sig vid det. Man skulle kunna tro det ja… Sen när var verkligheten med på samma spår?

Visst är det alltid jobbigt och ledsamt att skiljas åt med vetskapen om att det nu dröjer minst två veckor tills vi ses igen, med vetskapen om att saknaden kan vara riktigt tung emellanåt. Att behöva lämna är alltid svårt. Den känslan har ändå varit överkomlig då den har haft en stor dos hopp som sällskap.

Söndagen var annorlunda. Nog kunde man tro att det skulle vara enklare med tanke på att vi nyligen spenderat över en vecka tillsammans. Eller för den fördjupade känslan av att detta förhållande faktiskt stabiliseras och kommer att leda någonvart. Kanske enbart för att flygbolaget ändrat tiden på det billigare direktflyget till vår fördel så att helgen är lite längre numer… men nej, det var inte enklare.

Hela söndagen kantades av det välbekanta sneglanet på klockan. Oron för att tiden ska gå för fort. Är det dags snart? Inte riktigt ännu, men vem fan vågar slappna av?

Hur vi än ville vrida tillbaka klockan (ett år eller så), så var det tillslut dags att åka till flygplatsen. Som vanligt var det en 15-minuters bilresa i tystnad. Med undantag från några tappra försök till samtal bara för att försöka förtränga det oundvikliga. Nu är det dags. Nu är det inte långt kvar tills all kontakt sker via text och ord.

Väl på flygplatsen checkar jag in. Denna gången lyckades jag packa lätt, så jag har bara handbagaget. Dvs inget köande till bagageinlämningen (som brukar innebära lite extra tid tillsammans). Hur mycket är klockan? Har vi inte några minuter kvar? Kramen nedanför rulltrappan är längre än vanligt. Det är tydligt att det nu dröjer en månad tills vi ses igen.

Lämnar. Lämnar och går igenom securityn… Magen knyter sig och jag vill mest gråta. Kan inte bara sitta och glo den timmen som är kvar tills planet lyfter, något måste jag syssla med. En blåbärsmuffin och kaffe får tjäna som tröst. Varken muffins eller försöken till att rationellt acceptera situationen hjälpte alls. Jag kan inte åka nu…

De börjar släppa in folk på planet. Sms:et säger “Om du vill, så hämtar jag hem dig”. Det är dags för ett beslut. Ska jag kliva på, eller ska jag ringa och be om ledigt i några dagar? Jag ringer, men med så kort varsel måste chefen kontrollera möjligheten och ber om att få återkomma. Skyndas är du snäll, om 5 minuter måste jag kliva på planet…

Väntan på besked är olidlig. Kön blir kortare och även om jag släpper förbi varenda en som ställer sig bakom, så blir det snart min tur. Äntligen beviljas min ledighet! jag ser på när kön töms på folk. Jag ska inte med denna gången. Tar ett djupt andetag och känner hur lättnaden får mig att slappna av. Med ett leende vänder jag mig om och går ut där min älskling möter upp.

Tänk att det var så nära att vi inte fick njuta av just den här stunden…

Dagens favorit: Jack Johnson – Better together

Tags: älskling, galenskap, kaffe, Magnolia, njuta, sällskap, sms
Posted in Kaffemonster | | 2 Comments »

Det ska tydligen vara någon känd filosof som har yttrat de där orden. Depression skapar kreativitet. Jag som trodde de var mina alldeles egna ord, men så var visst inte fallet. De är sanna däremot. De orden stämmer precis lika mycket som påståendet om att det finns två Kirsiungar…

Varför har jag inte skrivit speciellt mycket om min goding i Norge? Varför har jag inte skrivit om att jag numera har en pojkvän? För att jag är lycklig! Jag mår bra. Jag mår bra av att ha någon jag verkligen tycker om. Jovisst. De som står mig nära får konstant höra om gulliga konversationer via sms, om hur jag längtar, om hur jag vill ha mer… Men jag behöver inte skriva om det. Jag vill berätta för världen, men jag behöver inte skriva om det.

Jag mår bra. Ur den aspekten, så mår jag bra. Såklart kan inget vara guld och gröna skogar. Hur jag än vill, så har jag ett liv vid sidan av lyckan. Jag försöker anpassa mig för fullt. Helst av allt vill jag bara sväva runt. Men, jag måste vara en duktig flicka och anpassa mig till omvärlden, till mitt liv. Missförstå mig rätt nu. Givetvis ser jag mina barn och min familj som lycka. Jag älskar dem. Jag älskar mitt jobb och även om jag har mycket skulder så finns inga av dem hos kronofogden. Jag pratar om den lycka som så länge har fattats i mitt liv.

Nu finns den där. Den finns, och den är ny. Den är spännande. Den är dock inte helt och hållet som jag tänkt mig att den skulle vara. Jag försöker lära mig att även om jag inte är singel längre, så består det mesta av den kärlek som finns av ord… ord i form av text… jag borde inte reagera. Jag älskar text! Men… jag hade ju planerat att när den kom, när lyckan kom, så skulle det vara annorlunda. Den skulle bestå av något hastigt besök sent på kvällen när ungarna somnat, enbart för att få röra lite, för att stilla saknaden en stund. Den skulle bestå av nedräkning av timmar tills vi träffas igen. Den skulle bestå av frågan vem vi ska sova hos och vilken dag vi kan träffas över lunch för att slippa vänta till kvällen.

Det gör den inte. Den finns, men den består av varannan helg, varannan gång. Den består av längtan. Oändlig längtan. Den består av text. Text. Ord som försöker bedöva längtan. Jag lär mig att acceptera detta. Att acceptera att det som fanns i min dröm existerar, men ändå inte. Jag försöker lära mig att det finns någon som verkar acceptera mig som den jag är. Lära mig att det finns någon som tycker om mig, och som tycker att jag är underbar. Någon som faktiskt är vaken tidigt på morgonen bara för att se på mig när jag sover.

Trots det, trots att jag faktiskt är lycklig, så är jag rädd. Rädd för att det monstruösa i mig ska komma fram. Det som alltid finns där när jag tycker om någon tillräckligt mycket. Det som analyserar och tvivlar. Det som behöver bekräftelse om och om igen. Den bekräftelse jag behöver, de känslor jag av någon anledning måste analysera, brukar förstöra allt. Jag vill inte förstöra allt.

Avståndet. Det förbannade avståndet!

Varannan helg, varannan gång.

Dagens favorit: Patrick Swayze – She’s like the wind
3 doors down – Landing in London

Tags: goding, Kirsiungar, liv, lunch, lycka, Norge, pojkvän, sms, Spännande, text, underbar, världen
Posted in Total förvirring | | 1 Comment »